Att förlora och sakna sig själv

Det är alltid svårt att hålla en sån här text kort. En text som handlar om saknaden efter att ha förlorat sig själv och motvilligt behövt bli en annan person. En person som inte orkar. Personen jag var hade lite problem med sorl och att träffa många personer på samma gång och jag ville helst inte hitta på för mycket saker på en vecka. Men tröttheten jag fick av det då försvann när jag sov en stund på dagen. Nu har jag blivit en person som inte längre kan vila bort tröttheten. En person som, om den anstränger sig för mycket och ignorerar tröttheten, kan behöver en återhämtningstid på dagar eller veckor, ibland månader. Jag har blivit en person som har kronisk smärta i huvudet.

En person som har sömnproblem, extrem känslighet för ljud och ljus, kordinationssvårigheter, muskelsvaget, nervsmärtor i huvudet och ögonvärk. En person som kan få fysiska symptom av att ha ansträngt sig för mycket, en person som har svårt för att stå upp stilla för länge utan att bli yr och som har nästan ständig hjärtklappning och extraslag på hjärtat. En person som ofta får nästäppa eller halsont som försvinner samma dag som de uppkommer, en person som tycker det är jobbigt när det är för varmt och kan få kroppsliga symptom av det, samt att energin rasar snabbare. En person med minskad stresstolerans och emotionell instabilitet. En person som plötsligt och oförklarligt gick upp tio kilo i vikt och som inte kan ligga på mage utan att ett obehagligt tryck i pannan uppstår.

En person som måste sova varje dag och ta pauser flera gånger per dag. En person som har ångest dagligen och som dagligen önskar att livet ska ta slut. En person som inte kan bära tunga saker utan att förlora massor av energi. Jag har blivit en tråkig person som ständigt klagar på något, värk, trötthet eller att det är för ljust eller för mycket ljud. En person som i smyg sneglar på personer på tåg, bussar och andra aktiviteter för att se om de har öronproppar på sig som jag själv, ifall de är som jag. Men jag ser det aldrig, jag känner mig ensam i världen med höga ljud. Jag är en person som är avundsjuk på barn som får sommarlov när jag själv aldrig får ledigt, som blir avundsjuk på lekande barn som orkar vara vakna mycket längre än mig på kvällarna. En person som inte klarar av att se personer jogga, träna, lyfta tunga saker, gå på konsert eller åka bil med musik på högsta volym. En person som är avundsjuk på personer som bekymmerslöst kan gå på tivoli eller hitta på andra aktiviteter utan att må dåligt av det. En person som vill kunna åka på kryssning eller en semesterresa och verkligen känna att det är semester. En person som vill kunna lämna svårigheterna hemma under tiden och enbart känna njutning som andra semesterfirare gör. Men semesterresor för mig är inte längre semesterrresor utan jobb. Fruktansvärt plågsamma jobb som ger mig mycket fysisk och psykisk smärta och många jobbiga kroppsliga symptom, men som jag gör ändå för att jag älskar älskar älskar att resa.

Jag saknar mig själv. Saknar att kunna springa med syskonbarnen utan att energin genast halveras för dagen. Saknar att kunna se på bilder utan att tänka ”Det var före allt. Det var när jag var någon annan. Det var när jag var mig själv.” Saknar att kunna gå i trappor utan att bli andfådd. Saknar att klara av datorljuset och kunna sitta vid datorn mer än några minuter åt gången för att redigera mina böcker. Saknar att orka läsa fysiska böcker mer, att kunna åka tåg och buss utan att bli trött enbart av själva resan och vilja åka hem så fort jag har nått slutdestinationen. Saknar att slippa tänka på att jag måste avbryta aktiviteter, pausa regelbundet. Saknar att slippa känna mig bitter och vara avundsjuk på alla jag ser. Saknar allt. Saknar MIG.

Jag har förlorat många som har dött ifrån mig och den sorgen är annorlunda. Jag saknar personerna och kan ofta tänka att jag ser dem på stan trots att jag vet att de är döda. Ibland tror jag inte på att de är döda då jag inte har några bevis för det, men jag har nått acceptans. Jag förbannar inte det som har hänt varje dag. Men sorgen att förlora mig själv är så mycket mer påtagligt, för jag kan inte fly ifrån det, kan inte byta till en friskare kropp. Jag är ju den nya personen som mår så här dåligt och jag har inte kunnat acceptera det då jag måste dras med det dygnet runt. Jag har inte ens varit i närheten av acceptans trots att det har gått sju år och då mina symptom bara blir värre och värre med tiden så är det nog omöjligt att se en acceptans i sikte. Det finns ingen ledighet, ingen semester.

Jag har accepterat att jag inte längre kan skriva så mycket och att jag inte längre kan skriva medan jag åker tåg för jag måste ju spara energin till det jag ska göra. Jag har också,nästan, accepterat att jag inte längre kan spela stora roller på teatern, för det orkar jag inte. Men hjärntröttheten går inte acceptera. Jag kan många gånger gå omkring hemma och helt plötsligt kommer tanken ”Jag har hjärntrötthet, jag har fan hjärntrötthet!”, precis som att jag vore i en chockfas och inte kan inse det och genast protesterar en mottanke ”Vad fan säger du? Det har jag inte alls! Skitsnack.” Jag försöker övertala den dumma tanken att jag inte alls har hjärntrötthet, försöker försvara och slippa finna mig i det. Det blir bråk i huvudet och båda tankarna har rätt, men vid olika tillfällen. Oftast har den första tanken rätt, det är vid de tillfällena jag finner mig vid situationen och inte tänker på det. Men när den andra tanken kommer har den rätt för det är då jag från ingenstans hamnar i chock och verkligen inte kan ta in att det stämmer.

När ska chockfaserna sluta uppkomma, när ska jag nå acceptans och den största frågan av alla: När ska jag bli bättre? Eller kommer det att vara så här för alltid?