Trånga, halvmörka och tomma korridorer fanns det en del av på skolans högsta våning. Dit kom elever sällan. Hade jag håltimme så brukade jag gå dit, ofta. Om jag stod och hängde i trapporna så blev jag uttittad av andra.
’Jag vill inte få blickar och spydiga leenden från välsminkade tjejer! Jag vill att någon ska bry sig om mig. Nu kommer det flera! Kan de inte bara hälsa på mig eller le snällt? Jag behöver det, annars kommer jag att dö.’
Jag var desperat. Ibland stod jag stilla på ett och samma trappsteg i evigheter, timme efter timme. Dels för att jag inte hade någonstans att ta vägen och dels för att jag inte ’kunde’ gå någon annanstans ifall det satt eller stod folk i närheten.
Då skulle de lägga märka till att jag rörde mig eftersom jag hade stått stilla så länge och det ville jag inte. Bevakande blickar var inte önskvärt.
’De andra är bättre än mig, de andra är perfekta. Jag är så avundsjuk! De vågar vara med andra, men det vågar inte jag. Varför kan ingen lägga märka till mig? Åtminstone för en sekund, då skulle jag bli lycklig för resten av dagen.’
(Köp boken här)
Ett bevis på att jag faktiskt inte var helt och hållet osynlig där jag stod på trappan och hade dödsångest i min ensamhet var att folk glodde ut mig.
’De tittar på mig som om jag är dum i huvudet, jag måste försöka strunta i dem. Det är bara att stirra tillbaka på idioterna som hånler med sina läppglans-målade läppar. Jag ska blänga på dem, jag ska ge dem blickar som borde kunna döda.’
För stunden hade det känts skönt för mig om mina blickar faktiskt hade kunnat döda så jag hade fått vara ifred, jag mådde så fruktansvärt dåligt.
Varje dag var jag övertygad om att jag skulle gå under. Efter att cirka femte eller sjätte klungan av ungdomar hade dragit förbi och skrattat ut mig så kunde jag inte hålla tillbaka förfallet längre. Jag grät i en skolkorridor som var full med folk, mestadels fördomsfulla ungdomar.
’Nu är allt förstört, jag gråter ju i en skolkorridor! Igen kommer vilja umgås med mig nu, jag beter ju mig som en jävla bebis … Men jag mår så dåligt.’
Känslan över att inte få vara med, inte få höra till …
’Jag är den fula ankungen. Jag står ensam i korridoren, vidrig och misslyckad.De andra är lyckliga med sina kompisar och själv borde jag skickas till slakt. Ingen vill ha mig, se mig eller ens röra vid mig, jag är ingenting. Bara den som andra kan ha kul åt.
Vill folk skratta är det bara att leta reda på mig, jag är ett lätt byte. Ingen lägger märke till att jag gråter, eller så bryr de sig bara inte om det.’
Jag ville inte att de skulle stirra, jag ville att de skulle bry sig. I tankarna hoppades jag på att ett snällt tjejgäng skulle komma fram till mig och säga:
”Men varför står du här? Kom med oss istället!”
Jag förstod inte vad det var för fel på mig, varför alla bara undvek mig.
’Är jag verkligen så motbjudande?’
// Polly