Månaden jag mår som bäst är nu. Lagom värme, blommor, fåglar, fågelungar. När sommaren kommer går det så fort och känns så stressigt att hinna med så mycket som möjligt när det är fint väder, vilket jag inte orkar. Dessutom har nedräkningen till den jäkla hösten och vintern då börjat på allvar och mörkret har redan börjat återvända. Det är därför det är som bäst nu, i vårvädret innan midsommarafton har varit. Hjärnan har knappt hunnit vänja sig och ställa om sig till att det ska vara ljust och varmt, men nu är det mindre än en månad kvar tills det vänder igen. Ofattbart och svårt att tänka bort. Men jag ska försöka tänka bort det fram till midsommar åtminstone.
I lördags träffade jag några kompisar och blev bjuden på födelsedagsmiddag då jag fyllde 29 år i fredags. Dagen efter hade jag en vidrig huvudvärk hela dagen som inte gick över trots sömn och värktabletter. Är det så det ska vara, ska jag alltid straffas med huvudvärk när jag vill göra någon till lags och ses? Jag vill ha tillbaka livet före 2016. Då hade jag huvudvärk högst en gång i månaden och jag fick aldrig det av att ha gjort för mycket under en eller flera dagar eller efter att ha ansträngt mig för mycket fysiskt. Och vad har det tagit åt min kondition egentligen? Om jag går i en för hög trappa/trappor eller i backar blir jag så andfådd och slut att det känns som att jag skulle kunna lägga mig ner och dö eller somna på fläcken.
Och den psykiska orken vill jag knappt tänka på, men det är svårt att inte jämföra med hur det var för. Då hade jag praktik varje vardag klockan nio till halv ett, teater två vardagar i veckan plus att jag träffade min systerson ofta och tog hand om en massa djur som jag hade. Det räckte med en nap då och då efter praktiken för att orka. Nu för tiden är det jobbigt nog att bara gå upp för att borsta tänderna, att äta frukost eller att duscha. Mycket av orken försvinner också om jag måste handla, diska eller tvätta. Jag vill inte ha det så här och för det mesta hoppas jag på att få dö i sömnen. Det har blivit allt för jobbigt och stressigt att leva och jag njuter knappt alls av det längre. Att dö är ingen fara för min del, det hade varit en väldigt skön befrielse att få sova för alltid.
