När ska jag lära mig att hålla käft?

Jag lär mig aldrig. Hur många gånger jag än har blivit tillsagd och hur många gånger jag än har insett hur onaturligt högt jag kan prata ibland så fortsätter jag. Särskilt när jag passerar ett hus där det bor någon som den jag går med känner, då kan den personen säga något om de som bor i huset, till exempel att “De har målat om huset nyligen” eller “De har köpt tre bilar på fem år”.

Trots att personen jag går med pratar hyfsat lågt händer det typ varje gång att jag säger något högt precis när vi passerar huset. Typ: “Tre bilar på fem år?! Vilka rika jävlar…” eller “Huset var ju mycket finare förut, svarta hus är så fula.” Jag säger alltså rakt ut vad jag tycker utan att ha en tanke på att någon inne i huset skulle kunna höra, jag tänker helt enkelt inte någon sån tanke utan det jag vill ha sagt bara sägs.

Oftast inser jag inte ens precis efter att jag har pratat för högt IGEN, utan det är personen jag är med som gör den saken klar för mig och det är lika störande varje gång. Jag tänker: “Men låt mig prata bara!” och “De kan omöjligen höra mig, jag pratar inte alls högt.” Uppenbarligen gör jag det i alla fall utan att märka det, är det något fel på min hörsel eller? Och varför upprepar jag misstaget varje gång?

Troligt minspel i situationerna, först ovetande och glad, sedan irriterad när jag får veta att jag har pratat för högt eller sagt något olämpligt… Haha!

En annan grej jag brukar göra utan att tänka på det är att säga saker till personer som “man egentligen inte borde”. Jag har inte varit taskig, men jag har till exempel frågat en person som jag bara har träffat några gånger hur mycket han tjänade när han sålde en värdefull pryl han ägde. Jag frågade av ren nyfikenhet och tänkte inte ett skvatt på att man inte bör prata om pengar med folk man inte känner, det blev jag påmind om efteråt när en som varit med och hört samtalet berättade det för mig. Då skämdes jag.

Jag har även sagt till samma person när han bjöd på godsaker att “Det är det enda du duger till“. Jag hade sagt det i en skämtsam ton och småskrattat, men det ska man tydligen inte heller göra med flyktiga bekanta. Det är många regler och saker att tänka på när man pratar med folk, så det kanske skulle bli bättre om jag bara la av helt? Samtidigt är det ju bra träning för mig att prata med folk, jag vågar mer och det märks i mitt beteende. Men det är inte uppmuntrande att höra efteråt att jag sagt olämpliga och fel saker.

Jag är konstig. När jag hamnar i obekväma situationer och förväntas prata får jag oftast inte fram mer än några mumlande ord, men när folk vill att jag ska hålla käften, då brer jag på som en idiot. Har även en förkärlek till att rabbla filmrepliker för folk som inte är ett dugg intresserade. Botemedel mot min konstighet skickas mot portokostnad, tack på förhand!

// Polly

Den selektiva ställde ut böcker

I lördags fick jag äntligen ställa ut mina böcker på en bokmässa! Blev sjuk dagen innan och det hade inte förvånat mig om min kropp vet i förväg vilka gånger jag ska vara med på bokmässor eftersom det blev ett släng av hydrocefalus förra gången. I fredags blev det istället ett släng av feber, men det försvann som tur var till mässan.

Vägen dit och tillbaka var jobbig med tåg, folk och kyla, men på själva mässan trivdes jag! Fick några stycken böcker sålda och det var kul att äntligen få lite uppmärksamhet för sitt skrivande och träffa andra författare. Köpte en bok av en författare jag nyligen hört talas om och det var kul att få träffas live också. När jag gick mina rundor kring de andra borden fick jag mycket inspiration till hur man kan “dekorera” borden, men jag tycker ändå att jag lyckades riktigt bra med mitt “första-gångs-utställare-bord”.


Kommande utställningar:

Nässjö julmarknad, 17:e december

Jönköping, 3:e februari

// Polly

Droppade in på provfilmning!

I fredags fick jag veta att det skulle vara provfilmning i Nässjö och idag “droppade jag in”. Det har bara varit provfilmning i Nässjö en gång innan vad jag vet och jag tycker att alla Stockholmare borde inse hur bra de har det.
Det är ju hur smidigt som helst att kunna på en provfilmning i sin egna stad. Jag slapp slösa pengar på resa, jag sparade tid och jag hann inte bli särskilt nervös. Visst var det många där eftersom det var en öppen casting och jag fick vänta i typ en timme, men det var det värt. Det gick sådär för mig.
Pressentationsvideon skulle pågå i cirka 40 sekunder och jag skulle berätta om mig själv framför kameran men kom inte på särskilt mycket att säga. Efter det fick jag, typiskt nog improvisera en scen med mig själv. Jag tycker alltid att det känns löjligt och obekvämt när jag ska improvisera själv, särskilt när jag bara ska spela en karaktär.

Jag fick improvisera att jag stod på bion och väntade på en kompis som aldrig kom och att biofilmen skulle börja om typ en minut. Fick “fejka ett samtal” där jag skulle prata med kompisen och det känns alltid lika konstigt att stå och prata med sig själv. Det hade varit mycket bättre om jag åtminstone fick spela kompisen också och slippa stå som en galning och prata med mig själv.

Jag läste om en person som hade provfilmat som fick göra tre improvisationsscener medan jag bara fick göra en. Är det bra eller dåligt? Det går ju se på två sätt. Antingen tyckte personerna direkt att jag var dålig och tyckte att de inte behövde se mer, eller så tyckte de att jag var bra och behövde inte mer material. Jag hoppas på det sista för jag vill verkligen inte missa chansen nu när det äntligen ska spelas in film i Småland!

På färjan till Gdynia 2015:

// Polly

Fullt schema, en hjärna fylld med kaos.

Imorgon ska jag till Öland. Det ska bli kul, men jag ser inte fram emot resedagen som är den jobbigaste delen med att resa. Särskilt till Öland, det är mer komplicerat att ta sig dit än till Kreta! Har ju ingen bil så måste åka två olika tåg och en buss, plus bära en del packning.

Det kommer bli jobbigt och stressigt, har redan panik över morgondagen. JLT-kortet går inte åka på hela vägen till Öland heller, så typ halvvägs måste vi byta och krångla med ett KLT-kort istället. Jag tycker att hela Sverige borde använda sig av samma buss och tågkort fast med olika zoner såklart. Det vore så mycket smidigare! Bjuder på några gamla bilder från Öland.

// Polly





Ny dag, ny panik, ny STRESS

Varje ny dag som börjar ger mig alltid ny stress och panik. Stress och panik över saker jag vill hinna med innan jag blir trött igen. Jag har alltid som mest energi på morgonen och förmiddagen och då passar jag alltid på att hinna med så mycket som möjligt. Jag vill bland annat bogga, läsa böcker, skriva på mina egna böcker.

Jag vill läsa alla intressanta tidningar jag har, en har inte ens blivit färdigläst trots att jag köpte den för snart två år sen och så har jag en halvläst Skrivatidning liggande. Förr slukade jag alltid de tidningarna direkt, men nu finns inte orken. Jag vill spela spel på mobilen, bry mig om min katt och så har jag såklart en massa måsten att ta hand om som jag knappt inte gör. Disken växer på nytt hela tiden trots att jag motvilligt försöker hålla efter och diska den, men det känns hopplöst med tanke på att även om jag diskat klart allt så blir det fullt med disk igen efter maten.

Och efter maten har jag definitivt inget sug efter att diska. Då är jag mätt, trött och slutkörd efter att först ha hittat på vad jag ska äta för dagen, lida mig igenom affären och handla det och sen laga det. Jag orkar inte hur mycket som helst. Varje gång det har tvättats blir det fullt med klädpåsar i min redan så trånga lägenhet och det tar en evighet för mig att få upp allting, oftast flera dagar då jag bara orkar ta upp ett par plagg åt gången och för tusende gången lägga in dem i garderoben igen. Garderoberna ja, de är fulla med grejer, de behöver sorteras för att jag ska kunna få mer plats i lägenheten. Men orken, var finns den?

Idag har jag åtminstone handtvättat några plagg som jag ska skänka tillsammans med två andra påsar kläder och det är ju alltid något. Då blir tvättkorgen lite mindre full till nästa gång. Det ger mig ångest att den aldrig är helt tom. Eftersom energin inte finns har jag bestämt att jag ska röja undan minst en grej per dag i alla fall från garderoberna, för då händer åtminstone något.

Det måste dammsugas, men jag gör det inte ofta eftersom min dammsugare är trasig och det känns ännu motigare att genomföra dammsugningen när jag måste in till mamma varje gång och låna dammsugaren. Det borde skuras, det har jag aldrig ens gjort i den här lägenheten. Och skräp ja, det måste ständigt slängas. Kartonger, flaskor och annat måste återvinnas, staplas på högar och i påsar i mitt kök. Jag får panik bara jag tänker på det. Både min nya och min förra mobil svämmar över av noteringar om grejer jag ska/vill göra och saker jag ska kolla upp, men inget händer.

Mitt i allt detta ska man vara social. Jag vill såklart träffa familjen och syskonbarnen, men varje gång det är något bestämt får jag ångest redan innan när jag tänker på hur mycket energi som kommer gå åt trots att jag inte vill det. Jag känner mig osocial och elak, men varken mitt psykiska eller fysiska jag orkar egentligen. Men jag försöker vara snäll, ställa upp trots att kroppen egentligen bara vill ligga på sängen dagarna i ända.

Om cirka en timme ska jag äntligen träffa min systerson. Det var längesen och det ska blir kul, men jag orkar inte tänka framåt än. Och jag vill absolut inte tänka på hur mycket tid och energi jag har slösat på att skriva det här inlägget när jag egentligen borde sova så att jag orkar med det som väntar.

Jag önskar att jag kunde pausa tiden så att jag kunde sova hur mycket jag ville och behövde utan att det påverkar någon. Då hade jag hunnit med så mycket mer. Nu har jag inte sovit på cirka sex timmar och av erfarenhet vet jag att jag snart kommer bli trött. Jag kanske även blir det bara för att jag tänker att jag ska bli det, för jag vet att hjärntrötthet tyvärr kan bli psykiskt. Men vad kan man göra åt det? Jag måste ju ta hänsyn till min hjärntrötthet och då måste jag tänka igenom saker för att besluta mig för om jag kommer orka innan jag gör något, vilket innebär att jag automatiskt tänker “Jag kommer bli trött om jag är i väg för mycket eller om jag gör det där allt för länge”. Och vips så blir det psykiskt.

Min hjärntrötthet i kombination med mina funktionshinder är en katastrof och samtidigt som jag måste “fajtas” med allt här ovan så känner jag mig taskig om jag inte är social nog mot min älskling. Det tar också energi trots att jag känner honom väl, men inte på långa vägar lika mycket som med folk utifrån.

Nu ska jag smyga ner i sängen och se om jag hinner sova åtminstone pyttelite innan jag går iväg. Det är så skönt att ha fått allt det här ur mig och nu förstår ni kanske lite varför jag inte orkar blogga så ofta.

// Polly 

Härliga läsarbilder

Jag älskar att få läsarbilder! Just Om ett missfoster” har jag fått en del läsarbilder på nu med tanke på alla samarbeten jag har haft och ett exemplar av boken finns dessutom på Akademibokhandeln i Löddeköpinge. Passa på att haffa den!

Finns det fler som vill skicka läsarbilder, så gör det. Då blir jag glad!

// Polly

Min bok som talbok

För ett tag sen fick jag brev om att min biografi “Om ett missfoster” (nyversionen från 2014), har efterfrågats av personer med läsnedsättning och därför har den gjorts tillgänglig som talbok! Nu finns alltså båda mina biografier tillgängliga som talböcker och det är såklart jättekul, men jag hade mycket hellre velat läsa in mina böcker själv.

Min första biografi som talbok hade en inläsare som lät jättetråkig och flera ord uttalades dessutom fel. Jag har mejlat stället och de ska skicka min inlästa biografi på CD så att jag kan lyssna på den. Tyvärr så märkte jag redan när jag skulle provlyssna på boken att inläsaren inte alls passar in. Det är som med förra boken, låter helt mekaniskt och som om den som läser in boken är på väg att somna. Suck!

I alla fall, ni som har läsnedsättning och problem med att läsa tryckt text kan alltså lyssna på min bok istället. Den finns här. OBS! Jag ansvarar inte för inläsarens trötta och oengagerade tonfall. ;)

// Polly

Världens första “selektiva föreläsning”

Imorgon ska jag för förta gången ha en “föreläsning”, men på mina speciella villkor. Eftersom jag inte klarar av att “prata på fri hand” i en grupp så kommer jag att svara på frågor om min bok som en som har läst den ska ställa. Tyvärr har jag inga böcker som jag kan ta med och sälja, men visitkort finns det gott om!

Ska prata inför en ungdomsgrupp så det kommer bli en optimal träning för mig. Kan fortfarande inte gå förbi ungdomar på stan utan att känna mig i underläge och tänka att de ska skrika efter mig och sånt, tack vare de alltid så “trevliga” ungdomarna på högstadiet. Jag har inte haft tid att bli nervös inför det här så det är väl lika bra. Det är bättre att jag vill dö imorgon av nervositet än nu.

Om ni inte har något för er, kom till Vaggeryds kyrka där jag troligen kommer skämma ut mig. Världens första “föreläsning” av en person med både social fobi och selektiv mutism ska ju invigas! ;)

// Polly