Fullt schema, en hjärna fylld med kaos.

Imorgon ska jag till Öland. Det ska bli kul, men jag ser inte fram emot resedagen som är den jobbigaste delen med att resa. Särskilt till Öland, det är mer komplicerat att ta sig dit än till Kreta! Har ju ingen bil så måste åka två olika tåg och en buss, plus bära en del packning.

Det kommer bli jobbigt och stressigt, har redan panik över morgondagen. JLT-kortet går inte åka på hela vägen till Öland heller, så typ halvvägs måste vi byta och krångla med ett KLT-kort istället. Jag tycker att hela Sverige borde använda sig av samma buss och tågkort fast med olika zoner såklart. Det vore så mycket smidigare! Bjuder på några gamla bilder från Öland.

// Polly





Ny dag, ny panik, ny STRESS

Varje ny dag som börjar ger mig alltid ny stress och panik. Stress och panik över saker jag vill hinna med innan jag blir trött igen. Jag har alltid som mest energi på morgonen och förmiddagen och då passar jag alltid på att hinna med så mycket som möjligt. Jag vill bland annat bogga, läsa böcker, skriva på mina egna böcker.

Jag vill läsa alla intressanta tidningar jag har, en har inte ens blivit färdigläst trots att jag köpte den för snart två år sen och så har jag en halvläst Skrivatidning liggande. Förr slukade jag alltid de tidningarna direkt, men nu finns inte orken. Jag vill spela spel på mobilen, bry mig om min katt och så har jag såklart en massa måsten att ta hand om som jag knappt inte gör. Disken växer på nytt hela tiden trots att jag motvilligt försöker hålla efter och diska den, men det känns hopplöst med tanke på att även om jag diskat klart allt så blir det fullt med disk igen efter maten.

Och efter maten har jag definitivt inget sug efter att diska. Då är jag mätt, trött och slutkörd efter att först ha hittat på vad jag ska äta för dagen, lida mig igenom affären och handla det och sen laga det. Jag orkar inte hur mycket som helst. Varje gång det har tvättats blir det fullt med klädpåsar i min redan så trånga lägenhet och det tar en evighet för mig att få upp allting, oftast flera dagar då jag bara orkar ta upp ett par plagg åt gången och för tusende gången lägga in dem i garderoben igen. Garderoberna ja, de är fulla med grejer, de behöver sorteras för att jag ska kunna få mer plats i lägenheten. Men orken, var finns den?

Idag har jag åtminstone handtvättat några plagg som jag ska skänka tillsammans med två andra påsar kläder och det är ju alltid något. Då blir tvättkorgen lite mindre full till nästa gång. Det ger mig ångest att den aldrig är helt tom. Eftersom energin inte finns har jag bestämt att jag ska röja undan minst en grej per dag i alla fall från garderoberna, för då händer åtminstone något.

Det måste dammsugas, men jag gör det inte ofta eftersom min dammsugare är trasig och det känns ännu motigare att genomföra dammsugningen när jag måste in till mamma varje gång och låna dammsugaren. Det borde skuras, det har jag aldrig ens gjort i den här lägenheten. Och skräp ja, det måste ständigt slängas. Kartonger, flaskor och annat måste återvinnas, staplas på högar och i påsar i mitt kök. Jag får panik bara jag tänker på det. Både min nya och min förra mobil svämmar över av noteringar om grejer jag ska/vill göra och saker jag ska kolla upp, men inget händer.

Mitt i allt detta ska man vara social. Jag vill såklart träffa familjen och syskonbarnen, men varje gång det är något bestämt får jag ångest redan innan när jag tänker på hur mycket energi som kommer gå åt trots att jag inte vill det. Jag känner mig osocial och elak, men varken mitt psykiska eller fysiska jag orkar egentligen. Men jag försöker vara snäll, ställa upp trots att kroppen egentligen bara vill ligga på sängen dagarna i ända.

Om cirka en timme ska jag äntligen träffa min systerson. Det var längesen och det ska blir kul, men jag orkar inte tänka framåt än. Och jag vill absolut inte tänka på hur mycket tid och energi jag har slösat på att skriva det här inlägget när jag egentligen borde sova så att jag orkar med det som väntar.

Jag önskar att jag kunde pausa tiden så att jag kunde sova hur mycket jag ville och behövde utan att det påverkar någon. Då hade jag hunnit med så mycket mer. Nu har jag inte sovit på cirka sex timmar och av erfarenhet vet jag att jag snart kommer bli trött. Jag kanske även blir det bara för att jag tänker att jag ska bli det, för jag vet att hjärntrötthet tyvärr kan bli psykiskt. Men vad kan man göra åt det? Jag måste ju ta hänsyn till min hjärntrötthet och då måste jag tänka igenom saker för att besluta mig för om jag kommer orka innan jag gör något, vilket innebär att jag automatiskt tänker “Jag kommer bli trött om jag är i väg för mycket eller om jag gör det där allt för länge”. Och vips så blir det psykiskt.

Min hjärntrötthet i kombination med mina funktionshinder är en katastrof och samtidigt som jag måste “fajtas” med allt här ovan så känner jag mig taskig om jag inte är social nog mot min älskling. Det tar också energi trots att jag känner honom väl, men inte på långa vägar lika mycket som med folk utifrån.

Nu ska jag smyga ner i sängen och se om jag hinner sova åtminstone pyttelite innan jag går iväg. Det är så skönt att ha fått allt det här ur mig och nu förstår ni kanske lite varför jag inte orkar blogga så ofta.

// Polly 

Härliga läsarbilder

Jag älskar att få läsarbilder! Just Om ett missfoster” har jag fått en del läsarbilder på nu med tanke på alla samarbeten jag har haft och ett exemplar av boken finns dessutom på Akademibokhandeln i Löddeköpinge. Passa på att haffa den!

Finns det fler som vill skicka läsarbilder, så gör det. Då blir jag glad!

// Polly

Min bok som talbok

För ett tag sen fick jag brev om att min biografi “Om ett missfoster” (nyversionen från 2014), har efterfrågats av personer med läsnedsättning och därför har den gjorts tillgänglig som talbok! Nu finns alltså båda mina biografier tillgängliga som talböcker och det är såklart jättekul, men jag hade mycket hellre velat läsa in mina böcker själv.

Min första biografi som talbok hade en inläsare som lät jättetråkig och flera ord uttalades dessutom fel. Jag har mejlat stället och de ska skicka min inlästa biografi på CD så att jag kan lyssna på den. Tyvärr så märkte jag redan när jag skulle provlyssna på boken att inläsaren inte alls passar in. Det är som med förra boken, låter helt mekaniskt och som om den som läser in boken är på väg att somna. Suck!

I alla fall, ni som har läsnedsättning och problem med att läsa tryckt text kan alltså lyssna på min bok istället. Den finns här. OBS! Jag ansvarar inte för inläsarens trötta och oengagerade tonfall. ;)

// Polly

Världens första “selektiva föreläsning”

Imorgon ska jag för förta gången ha en “föreläsning”, men på mina speciella villkor. Eftersom jag inte klarar av att “prata på fri hand” i en grupp så kommer jag att svara på frågor om min bok som en som har läst den ska ställa. Tyvärr har jag inga böcker som jag kan ta med och sälja, men visitkort finns det gott om!

Ska prata inför en ungdomsgrupp så det kommer bli en optimal träning för mig. Kan fortfarande inte gå förbi ungdomar på stan utan att känna mig i underläge och tänka att de ska skrika efter mig och sånt, tack vare de alltid så “trevliga” ungdomarna på högstadiet. Jag har inte haft tid att bli nervös inför det här så det är väl lika bra. Det är bättre att jag vill dö imorgon av nervositet än nu.

Om ni inte har något för er, kom till Vaggeryds kyrka där jag troligen kommer skämma ut mig. Världens första “föreläsning” av en person med både social fobi och selektiv mutism ska ju invigas! ;)

// Polly

Intervju med Smålands Dagblad

I torsdags blev jag intervjuad av Smålands Dagblad och det gick hur bra som helst. Särskilt om man jämför med intervjun med Smålandsnytt för flera år sen då mamma var med och jag ändå knappt pratade. Nu däremot pratade jag och svarade på frågor utan några problem alls.

Det enda som var lite jobbigt var att gå in på själva redaktionen och, som vanligt den ständiga stressen över att aldrig veta hur ofta och hur länge jag ska möta en persons blick. Intervjun kommer i tidningen någon gång nästa vecka och den handlar bland annat om mina böcker och funktionshinder.

// Polly