Batra och Glans

Förra månaden gick jag själv på David Batra och Johan Glans föreställning i Huskvarna. Den stora utmaningen här var inte min sociala fobi då min nya medicin har gjort många sociala utmaningar mycket lättare för mig. Det jobbiga var istället hjärntröttheten. Det var otroligt mycket folk och jag blev såklart trött på sorlet och att befinna mig mitt bland alla redan innan vi släpptes in till våra platser. Sen fick jag sitta där i minst en timme omringad av publiken i den stora lokalen medan alla pratade i mun på varandra och det dånade musik på högsta volym. Det förvånade mig inte, men jag är fruktansvärt trött på att samhället inte kan anpassa sig lite mer för personer med osynliga svårigheter. Blinda personer hade fått ledsagning till sin plats, rörelsehindrade personer hade fått en särskild plats som de lätt kan komma åt. Men ingen har personer med autism eller hjärntrötthet i åtanke. De bryr sig inte om att om de sänker ljusstyrkan lite och skippar den onödiga musiken innan föreställningen börjar, så kan de göra situationen och livet drägligare för fler personer. Men jag vet att jag är i underläge. Det finns ju mindre personer med autism och hjärntrötthet än personer som inte har något emot hög musik och sorl medan de väntar på att få se en rolig föreställning. Personer vars värdefulla energi inte spills ut av såna ”småsaker”.

Trots allt gick det rätt bra. Jag ville såklart blunda ofta för att det var så ljust, de dämpade inte belysningen när föreställningen började. Mina lurar dämpade en aning när det var höga ljud under föreställningen och jag hade mina öronproppar som jag hade på hela tiden. Jag hörde ändå vad David och Johan sa för volymen var tillräckligt hög för att kunna gå igenom öronproppar och ändå låta som normal samtalston. Ett bevis på att ljudnivån utan proppar alltså var onaturligt hög. Undra om det fanns någon mer som jag i publiken? Jag kunde inte se någon med lurar, ingen som gömde öronproppar i sina öron. Jag var troligtvis ensam med mina svårigheter och därför, på grund av dess sällsynthet, fanns ingen förståelse eller anpassning. Som tur är fick jag ingen huvudvärk efteråt och Batra och Glans var på topp som alltid. Jag ångrar ingenting.

Kattklapparen

Jag är så glad att jag fick bli kattklappare på Spinnhuset i Eksjö! Hon är inte där, hon kommer aldrig att vara där heller. En gång för fjorton år sedan blev hon intagen på katthemmet i Nässjö. Någon hade matat henne i en trappuppgång i två månader. Min älskade Patricia. Som jag vill veta vad hon hade varit med om. Jag hoppas att livet hos mig blev bättre än det hon hade innan. Hade hon fått ungar någon gång, hur såg hon själv ut när hon var kattunge? Det är svårt att se katter ute, att se folk gå ut med sina hundar så som jag fick gå ut med Patricia. Den orättvisa tanken att de får ha sina husdjur och inte jag. Men deras husdjur kommer också att försvinna. De försvann inte 2023 då min vackra försvann, alla kommer försvinna olika år, månader och dagar. Ändå känns det så orättvist och hemskt och vidrigt. Att min katt inte fortsätter att leva nu, samtidigt som jag.

I Eksjö finns det just nu elva kattungar som behöver tas om hand och kelas med för att de ska bli självsäkra och trygga nog att kunna charma en framtida husse eller matte. Jag försöker hjälpa dem med det. Två av kattungarna är väldigt framåt, men resten är skygga. Det är även fyra av de vuxna, men en börjar bli mer framåt. Varje gång jag är där och klappar, gosar, kelar, sopar golven och tömmer lådorna så vill jag ta med en katt hem. Ha en katt. Ha ett liknande liv som jag alltid har haft när jag har varit vuxen, livet med lyxen att ha en katt i sitt hushåll. Men egentligen är det ju Patricia jag vill ha i mitt hushåll och ingen annan.

Nu när smärtan inte längre är konstant så kommer tankar om att ta hand om andra katter också, men tanken att jag kommer att förlora dem med hundra procents säkerhet sätter stopp för mina adoptivplaner. Att ha sin älskade i knäet när den får sin spruta och behöva veta att för varje sekund som går så kommer hjärtat snart att stanna, kroppsvärmen kommer att försvinna. Den levande blicken kommer att frysa till döda ögon och kroppen kommer att bli slapp. Allt kommer att hända på sekunder medan paniken byggs upp och det är det värsta ögonblicket som någonsin kan existera. Jag har behöver göra det så många gånger. Med Patricia, med Tuss. Med Erik, med Wilma. Sen alla andra som jag har förlorat på andra sätt. Lisaskutt. Doris. Otilia. Ebba. Tom. Luddina. Molly. Tilda. Mollan. Alla dessa marsvinsungar. Deras förluster når inte smärtskalan av att förlora en katt, men jag saknar dem ändå lika mycket. Att man ska behöva vara med om förluster för att få äran att dela livet med djur…

Personer som är intresserade av att adoptera katter, håll gärna koll på facebooksidan Djurskyddet Eksjö och min instagram/facebook där jag brukar skriva om katterna. Det finns så många underbara älsklingar att välja på!

Jag och underbara Oskar som ska adopteras.
Jag och en av de nya kattungarna som ska göras tama.
Alla tre syskon, mjuka som dunbollar.

Min trygga plats

Vi återvände. Till Kreta och ett av mitt och mammas favoritstället där. Både Alicia, Thim och Jack följde med den här gången. Vi blev sju stycken och jag har inte rest utomlands med så många sen Cypern då jag var tolv. Det var såklart annorlunda den här gången då jag, trots att jag har svårt att tro det, är vuxen. När man reser med barn är det lite som julafton, det mesta man gör och hittar på är för deras skull och man behöver anpassa sig. Att resa många eller att resa bara två, både och har sina för och nackdelar. Den här resan var intensiv men helt underbar. Det var alldeles för varmt och vi orkade knappt röra oss. Värmen dränerade oss på energi men vattnet var underbart.

Det var så kul att få åka utomlands med syskonbarnen, jag har bara åkt till Helsingfors med Alicia och Thim en gång, annars ingenting. Självklart var det poolen som var roligast! När jag reser med mamma brukar jag inte gå i närheten av poolen, vi föredrar att hyra solstolar och lyssna på havets vågor. Men som sagt, man kan inte slappa när man reser med barn, då får man uppleva helt andra saker. Jag sällskapade barnen i poolen hela två gånger.

Det allra roligaste var att få gå med Alicia och Jack till mitt favoritställe på bilden, en av de fyra grunda vikarnas klippor. Vi gick på upptäcktsfärd där. När mamma och jag är där brukar vi sitta där och slappa och bara titta (omöjligt med barn, hahaha) eller så brukar jag klättra runt på klipporna (också omöjligt med barnen som då såklart vill göra likadant!). Stället på bilden är min ”trygga plats” som jag föreställer mig på en övning hos terapeuten eller i avslappningspodden Drömmarnas podd. (Rekommenderar!)

Det som återstår nu är att spara till nästa resa, såklart!

Min vilda katt

Jag vet inte om du hade varit utekatt hela livet när katthemmet hittade dig eller om du hade varit bara innekatt eller både och. Men hos mig fick du en salig blandning. Ungefär 2010-2011 i min första lägenhet var du så skygg så då var du en katt som bara var ute om det var på balkongen tillsammans med mig. I min nästa lägenhet typ 2012-2014 blev du balkongkatt på heltid tillsammans med Tuss och kunde gå ut och in på balkongen som du ville. I min tredje lägenhet 2014-2021 började vi smått med sele, men du rymde med den flera gånger. Du återvände alltid så till slut vågade jag låta dig gå utan sele. Du hade lärt känna omgivningarna och väntade alltid i busken mittemot fönstret när du ville in. Jag bodde på första våningen så det var smidigt att släppa ut dig ofta.

I min sista lägenhet där jag bor nu så var du utekatt ungefär hela 2021 och det funkade nästan lika bra som i förra lägenheten förutom att du var tvungen att springa i fler trappor till andra våningen. Då du började bli äldre blev du inte lika intresserad av att gå ut, men du fortsatte ändå att gå ut på balkongen och de sista två åren gjorde vi regelbundna promenader med sele runt kvarteret. Du gick duktigt som en liten hund och hittade alltid till min förra lägenhet som ligger tre hus bort. Där hälsade du på mamma, ofta spontana kvällsvisiter. Du valde alltid vart vi skulle gå och du valde att gå tillbaka till din gamla trädgård för att nosa runt och sen in till mamma där du trivdes. Du fick ett väldigt varierat uteliv och jag är glad att du inte förblev lika skygg som Tuss och behövde vara innekatt på heltid.

Bilderna är tagna 2016. Du älskade när våren och sommaren kom, när det var dags för vårruset. Vi i familjen kunde sitta ute i trädgården och helt plötsligt kom du fram för att hälsa och nosa lite. Sen gjorde du en rivstart och sprang runt huset som en elitidrottande hare. Du var fri och lycklig. Idag är det inga dåliga tankar när jag tänker på dig. Idag har jag ingen panikattack.

Inga glada tankar

Det är två veckor kvar till Kreta, mitt favoritställe på jorden, men jag känner inga glada tankar. Nio månader och femton dagar utan dig och saknaden blir inte mindre. Den blir värre. Det närmsta jag kan komma dig är genom att träffa andra katter, min enda medicin. Men de katterna är inte du. På Kreta kommer jag att se många katter. Fläckiga, randiga, röda, vita, svarta, gråa, bruna. Men ingen som du. Ingen med skär nos, gräddhaka, ljusgröna ögon, rosa trampdynor och grå kort päls med små utspridda, beige fläckar som glimmar i solen. Ingen Patricia. Jag vill fortfarande säga ditt namn så ofta jag kan. För det är så fint och det känns inte bra att inte få uttala det. Jag pratar fortfarande med dig varje kväll innan jag ska sova. Samma fraser sen när du kom hem i din urna och hamnade på mitt sängbord där du inte fick vara när du levde. Där får du höra fraserna som är mellan matte och katt.

Folk gillar att säga att du bara var en katt, att jag ska glömma dig nu, att jag inte borde vara ledsen längre eller att sorgen efter dig inte går att jämföra med sorgen en människa har efter en annan avliden människa. Inget ni säger spelar någon roll. Jag har velat flytta ifrån Nässjö ända sedan högstadiet, men jag hade bott här för alltid om jag fick dig tillbaka. Vintern är den värsta årstiden jag vet, men jag hade valt evig vinter om jag fick dela mitt liv med dig igen. Evig vinter i Nässjö. Med dig. Om det inte räknas som sorg att vilja offra så mycket för att få ha dig hos mig igen, så vet jag inte vad sorg är. Jag vet bara att folk har fel om min saknad efter dig. Den är inte ytlig och jag kan inte skärpa mig och bara gå vidare. Du var en del av mig och man kan inte bli halv utan att sakna. Om man påstår det är man omänsklig.

Snart redigeringsklart

Nu är en av mina färdigskrivna ungdomsböcker äntligen snart redigeringsklar. Nu kommer det rörigaste och jobbigaste momentet, särskilt när man har hjärntrötthet. Eftersom jag inte har skrivit scenerna i ordning så måste jag nu, som alltid, få in dem på rätt plats i boken. Får panik nästan bara av att tänka på det. Nästa gång kommer jag definitivt skriva scenerna till ett manus i rätt ordning så att det underlättar.

Nu har jag tre jätteröriga papper där jag har skrivit in ordningen på alla scener som just nu finns i manuset. Igår fick jag skriva in siffror med en märkpenna för att markera var de övriga scenerna ska klämmas in. Det enda som är roligt med det här är att se hur bokens sidor växer och hur det halvfärdiga manuset blir till en hel bok som är klar att redigeras. Belöningen kommer efter stöket. Då är det dags att läsa igenom boken och redigera den tills jag är så trött på den att jag aldrig mer kommer vilja läsa den. Det kommer såklart ta extremt lång tid, särskilt eftersom jag är defekt i hela huvudet. Men senast december får det allt se till att bli klart!

Vårt liv, ett ”once-in-a-lifetime”.

Jag valde dig. Vi flyttade hemifrån ihop. Jag vet inte vad som hade hänt dig förut. Du var cirka två år och hade tiggt mat i en trappuppgång i två månader. Troligen så var det någon jävel som slängde ut dig. Någon jävel som ändå gjorde att jag fick världens bästa liv med dig. Jag undrar så ofta om din tidigare ägare har bilder på dig från när du var kattunge. Jag vill veta hur du såg ut då, var du kom ifrån och vad du hade varit med om. Jag gick till katthemmet regelbundet för att hitta den rätta, jag väntade på att du skulle vara där. Sen skulle du få följa med mig. Jag hade flyttat hemifrån och då måste jag ju ha en katt. Jag bor ju fortfarande i egen lägenhet, har inte flyttat hem igen. Ändå är du inte här längre. Du skulle vara här hela tiden. Jag vet att alla dör och jag har varit med om att förlora så fruktansvärt många husdjur. Ändå hade jag inte minsta tanke på att du skulle dö när jag adopterade dig. Jag tänkte bara på alla underbara stunder vi skulle få ha. Trots den här konstanta skärande saknaden och smärtan över hur det var att förlora dig, så hade jag valt livet med dig gång på gång igen om det var möjligt. Men vårt gemensamma liv var unikt, det kunde bara hända en gång. Därför kan det inte komma tillbaka. Men det gör att det var desto mer speciellt.

Valborg 2024

Alicia, som nu mera är med i scouterna, gick med i fackeltåget, men ville inte själv hålla i någon fackla. Det tog ett litet tag innan alla var redo att gå. Som vanligt var det väldigt mycket folk i Hembygdsparken och det blev en lång dag, men jag fick till en micropaus på en av toaletterna. ”Brasan”, som har varit ett skämt i flera år nu, förvånade mig inte i år heller. Vi väntade i en halvtimme, men det enda som hände var att det pyrde lite inne bland alla kvistar och grenar. Alltså inget värt att ta en bild på.

Två klenoder från samlingen

Här är två dinosauriefossiler från samlingen. Thim fick dem av mig för några år sen, men jag förvarar dem bland mina fossiler, i trygghet i glasskåpet. Om han vill ha dem hos sig längre fram så kommer det finnas plats för två nya fossiler. Men jag skulle vilja ha alla i hela världen. Helst från mina favoriter, Stegosarus och Parasaurolophus.

Min älskade

Jag drömde att vi skulle gå ut och leta efter dig trots att du är död. Jag drömde att du kom hem, hoppade upp och la dig i sängen. Jag drömde att jag tänkte: ”Om vi hittar henne och hon lever, då måste jag gå igenom hennes avlivning ännu en gång. Hur ska jag klara det?” Men jag ville hitta dig ändå.