Min vilda katt

Jag vet inte om du hade varit utekatt hela livet när katthemmet hittade dig eller om du hade varit bara innekatt eller både och. Men hos mig fick du en salig blandning. Ungefär 2010-2011 i min första lägenhet var du så skygg så då var du en katt som bara var ute om det var på balkongen tillsammans med mig. I min nästa lägenhet typ 2012-2014 blev du balkongkatt på heltid tillsammans med Tuss och kunde gå ut och in på balkongen som du ville. I min tredje lägenhet 2014-2021 började vi smått med sele, men du rymde med den flera gånger. Du återvände alltid så till slut vågade jag låta dig gå utan sele. Du hade lärt känna omgivningarna och väntade alltid i busken mittemot fönstret när du ville in. Jag bodde på första våningen så det var smidigt att släppa ut dig ofta.

I min sista lägenhet där jag bor nu så var du utekatt ungefär hela 2021 och det funkade nästan lika bra som i förra lägenheten förutom att du var tvungen att springa i fler trappor till andra våningen. Då du började bli äldre blev du inte lika intresserad av att gå ut, men du fortsatte ändå att gå ut på balkongen och de sista två åren gjorde vi regelbundna promenader med sele runt kvarteret. Du gick duktigt som en liten hund och hittade alltid till min förra lägenhet som ligger tre hus bort. Där hälsade du på mamma, ofta spontana kvällsvisiter. Du valde alltid vart vi skulle gå och du valde att gå tillbaka till din gamla trädgård för att nosa runt och sen in till mamma där du trivdes. Du fick ett väldigt varierat uteliv och jag är glad att du inte förblev lika skygg som Tuss och behövde vara innekatt på heltid.

Bilderna är tagna 2016. Du älskade när våren och sommaren kom, när det var dags för vårruset. Vi i familjen kunde sitta ute i trädgården och helt plötsligt kom du fram för att hälsa och nosa lite. Sen gjorde du en rivstart och sprang runt huset som en elitidrottande hare. Du var fri och lycklig. Idag är det inga dåliga tankar när jag tänker på dig. Idag har jag ingen panikattack.

Inga glada tankar

Det är två veckor kvar till Kreta, mitt favoritställe på jorden, men jag känner inga glada tankar. Nio månader och femton dagar utan dig och saknaden blir inte mindre. Den blir värre. Det närmsta jag kan komma dig är genom att träffa andra katter, min enda medicin. Men de katterna är inte du. På Kreta kommer jag att se många katter. Fläckiga, randiga, röda, vita, svarta, gråa, bruna. Men ingen som du. Ingen med skär nos, gräddhaka, ljusgröna ögon, rosa trampdynor och grå kort päls med små utspridda, beige fläckar som glimmar i solen. Ingen Patricia. Jag vill fortfarande säga ditt namn så ofta jag kan. För det är så fint och det känns inte bra att inte få uttala det. Jag pratar fortfarande med dig varje kväll innan jag ska sova. Samma fraser sen när du kom hem i din urna och hamnade på mitt sängbord där du inte fick vara när du levde. Där får du höra fraserna som är mellan matte och katt.

Folk gillar att säga att du bara var en katt, att jag ska glömma dig nu, att jag inte borde vara ledsen längre eller att sorgen efter dig inte går att jämföra med sorgen en människa har efter en annan avliden människa. Inget ni säger spelar någon roll. Jag har velat flytta ifrån Nässjö ända sedan högstadiet, men jag hade bott här för alltid om jag fick dig tillbaka. Vintern är den värsta årstiden jag vet, men jag hade valt evig vinter om jag fick dela mitt liv med dig igen. Evig vinter i Nässjö. Med dig. Om det inte räknas som sorg att vilja offra så mycket för att få ha dig hos mig igen, så vet jag inte vad sorg är. Jag vet bara att folk har fel om min saknad efter dig. Den är inte ytlig och jag kan inte skärpa mig och bara gå vidare. Du var en del av mig och man kan inte bli halv utan att sakna. Om man påstår det är man omänsklig.

Snart redigeringsklart

Nu är en av mina färdigskrivna ungdomsböcker äntligen snart redigeringsklar. Nu kommer det rörigaste och jobbigaste momentet, särskilt när man har hjärntrötthet. Eftersom jag inte har skrivit scenerna i ordning så måste jag nu, som alltid, få in dem på rätt plats i boken. Får panik nästan bara av att tänka på det. Nästa gång kommer jag definitivt skriva scenerna till ett manus i rätt ordning så att det underlättar.

Nu har jag tre jätteröriga papper där jag har skrivit in ordningen på alla scener som just nu finns i manuset. Igår fick jag skriva in siffror med en märkpenna för att markera var de övriga scenerna ska klämmas in. Det enda som är roligt med det här är att se hur bokens sidor växer och hur det halvfärdiga manuset blir till en hel bok som är klar att redigeras. Belöningen kommer efter stöket. Då är det dags att läsa igenom boken och redigera den tills jag är så trött på den att jag aldrig mer kommer vilja läsa den. Det kommer såklart ta extremt lång tid, särskilt eftersom jag är defekt i hela huvudet. Men senast december får det allt se till att bli klart!

Vårt liv, ett ”once-in-a-lifetime”.

Jag valde dig. Vi flyttade hemifrån ihop. Jag vet inte vad som hade hänt dig förut. Du var cirka två år och hade tiggt mat i en trappuppgång i två månader. Troligen så var det någon jävel som slängde ut dig. Någon jävel som ändå gjorde att jag fick världens bästa liv med dig. Jag undrar så ofta om din tidigare ägare har bilder på dig från när du var kattunge. Jag vill veta hur du såg ut då, var du kom ifrån och vad du hade varit med om. Jag gick till katthemmet regelbundet för att hitta den rätta, jag väntade på att du skulle vara där. Sen skulle du få följa med mig. Jag hade flyttat hemifrån och då måste jag ju ha en katt. Jag bor ju fortfarande i egen lägenhet, har inte flyttat hem igen. Ändå är du inte här längre. Du skulle vara här hela tiden. Jag vet att alla dör och jag har varit med om att förlora så fruktansvärt många husdjur. Ändå hade jag inte minsta tanke på att du skulle dö när jag adopterade dig. Jag tänkte bara på alla underbara stunder vi skulle få ha. Trots den här konstanta skärande saknaden och smärtan över hur det var att förlora dig, så hade jag valt livet med dig gång på gång igen om det var möjligt. Men vårt gemensamma liv var unikt, det kunde bara hända en gång. Därför kan det inte komma tillbaka. Men det gör att det var desto mer speciellt.

Valborg 2024

Alicia, som nu mera är med i scouterna, gick med i fackeltåget, men ville inte själv hålla i någon fackla. Det tog ett litet tag innan alla var redo att gå. Som vanligt var det väldigt mycket folk i Hembygdsparken och det blev en lång dag, men jag fick till en micropaus på en av toaletterna. ”Brasan”, som har varit ett skämt i flera år nu, förvånade mig inte i år heller. Vi väntade i en halvtimme, men det enda som hände var att det pyrde lite inne bland alla kvistar och grenar. Alltså inget värt att ta en bild på.

Två klenoder från samlingen

Här är två dinosauriefossiler från samlingen. Thim fick dem av mig för några år sen, men jag förvarar dem bland mina fossiler, i trygghet i glasskåpet. Om han vill ha dem hos sig längre fram så kommer det finnas plats för två nya fossiler. Men jag skulle vilja ha alla i hela världen. Helst från mina favoriter, Stegosarus och Parasaurolophus.

Min älskade

Jag drömde att vi skulle gå ut och leta efter dig trots att du är död. Jag drömde att du kom hem, hoppade upp och la dig i sängen. Jag drömde att jag tänkte: ”Om vi hittar henne och hon lever, då måste jag gå igenom hennes avlivning ännu en gång. Hur ska jag klara det?” Men jag ville hitta dig ändå.

Tranornas sjö

Det blev en sen utflykt till Hornborgarsjön och först trodde jag att alla tranor redan hade lämnat trots att det fanns kvar över 600 dagen innan. Men sen hittade vi några som gjorde några tappra försök till att dansa och att stämma upp med sina, troligtvis väldigt hesa halsar. De var definitivt färdigdansade för i år. Jag har inte hunnit ladda upp bilderna från förra årets tranutflykt än, så de kommer först.

Mars 2023:

April 2024:

Dags att redigera

I flera dar har jag haft igång datorn för att jag har tänkt att jag ska skriva och redigera. Men orken har aldrig räckt till. Disk, matlagning och handling tar så mycket energi av mig att jag blir helt dränerad. Sen vill jag ju träffa syskonbarnen och hitta på saker också. Jag är trött nu också, ända ska jag skriva utan pardon! 34 sidor av 132 redigerade nu. (Det kommer att bli ett större sidantal när jag skriver in övriga scener.) Idag lär jag troligtvis inte orka redigera mer än en eller två sidor. Men det är en supersuper-minimi-liten-liten-pytte-pytte bit framåt.

Alicias och Jacks första resa

I juni ska Alicia och Jack åka utomlands för första gången, de ska följa med oss till Kreta! Thim ska också följa med. Äntligen får jag åka till min favoritö med de bästa barnen och visa dem den underbara barnanpassade stranden med grunt, ljummet vatten. Till skillnad från när de har varit på Öland kommer hotellets pool att vara gratis den här gången och de kan bada så mycket de vill.

Bilden föreställer min favoritplats på Kreta.