Dagens filmtips, March of the dinosaurs!

Eftersom jag är galen i dinosaurier så borde ingen bli förvånad när jag tipsar om dokumentären March of the dinosaurs. Thim och jag ska dessutom på Walking with dinosaurs utställning i Göteborg i höst, det får bli hans födelsedagspresent. Jag är glad över att ha en dinosaurieintresserad systerson!

// Polly

Andra dagen på Teneriffa, 10:e december

Dag två på Teneriffa åkte mamma och jag på utflykt. Vi hade tur med vädret och vi tog med oss frukost och åt den utomhus. Det är klart att man passar på när möjligheten finns. Det lär ju dröja minst fyra till fem månader innan man kan göra det i Sverige igen!

// Polly


När ska jag lära mig att hålla käft?

Jag lär mig aldrig. Hur många gånger jag än har blivit tillsagd och hur många gånger jag än har insett hur onaturligt högt jag kan prata ibland så fortsätter jag. Särskilt när jag passerar ett hus där det bor någon som den jag går med känner, då kan den personen säga något om de som bor i huset, till exempel att “De har målat om huset nyligen” eller “De har köpt tre bilar på fem år”.

Trots att personen jag går med pratar hyfsat lågt händer det typ varje gång att jag säger något högt precis när vi passerar huset. Typ: “Tre bilar på fem år?! Vilka rika jävlar…” eller “Huset var ju mycket finare förut, svarta hus är så fula.” Jag säger alltså rakt ut vad jag tycker utan att ha en tanke på att någon inne i huset skulle kunna höra, jag tänker helt enkelt inte någon sån tanke utan det jag vill ha sagt bara sägs.

Oftast inser jag inte ens precis efter att jag har pratat för högt IGEN, utan det är personen jag är med som gör den saken klar för mig och det är lika störande varje gång. Jag tänker: “Men låt mig prata bara!” och “De kan omöjligen höra mig, jag pratar inte alls högt.” Uppenbarligen gör jag det i alla fall utan att märka det, är det något fel på min hörsel eller? Och varför upprepar jag misstaget varje gång?

Troligt minspel i situationerna, först ovetande och glad, sedan irriterad när jag får veta att jag har pratat för högt eller sagt något olämpligt… Haha!

En annan grej jag brukar göra utan att tänka på det är att säga saker till personer som “man egentligen inte borde”. Jag har inte varit taskig, men jag har till exempel frågat en person som jag bara har träffat några gånger hur mycket han tjänade när han sålde en värdefull pryl han ägde. Jag frågade av ren nyfikenhet och tänkte inte ett skvatt på att man inte bör prata om pengar med folk man inte känner, det blev jag påmind om efteråt när en som varit med och hört samtalet berättade det för mig. Då skämdes jag.

Jag har även sagt till samma person när han bjöd på godsaker att “Det är det enda du duger till“. Jag hade sagt det i en skämtsam ton och småskrattat, men det ska man tydligen inte heller göra med flyktiga bekanta. Det är många regler och saker att tänka på när man pratar med folk, så det kanske skulle bli bättre om jag bara la av helt? Samtidigt är det ju bra träning för mig att prata med folk, jag vågar mer och det märks i mitt beteende. Men det är inte uppmuntrande att höra efteråt att jag sagt olämpliga och fel saker.

Jag är konstig. När jag hamnar i obekväma situationer och förväntas prata får jag oftast inte fram mer än några mumlande ord, men när folk vill att jag ska hålla käften, då brer jag på som en idiot. Har även en förkärlek till att rabbla filmrepliker för folk som inte är ett dugg intresserade. Botemedel mot min konstighet skickas mot portokostnad, tack på förhand!

// Polly

28:e sept-29:e sept, efter hjärnoperationen

På morgonen dagen efter operationen kom mamma tillbaka till uppvaket och hon säger att jag var högljudd, pratig och glad precis som om jag var full. Tidigare hade jag fått hjälp till toan av en personal och det var ett under att jag ens klarade av att sätta mig i rullstolen. Jag fattar inte varför de tog bort katetern innan jag ens hade vaknat efter operationen eftersom jag hade så ont att jag knappt kunde röra mig.

Jag piggnade till mer och mer och det var ren lycka när jag fick tillbaka min mobil och äntligen kunde sysselsätta mig med något. Maten och efterrätten åt jag också med stor aptit och sen spenderade vi lång tid med att väta på själva läkarronden som knappt varade i fem minuter. Jag fick typ inte veta någonting, inte om själva ingreppet eller återhämtning bara att jag förmodligen skulle skickas tillbaka till Eksjö senare på dagen. Det var snabba ryck. Läkaren undrade visserligen om jag hade några frågor, men jag kunde inte komma på några under stressen och pressen så tillfället försvann snabbt.

Det var jobbigt att åka ambulanstransport med mitt värkande huvud och det blev inte bättre av att det var skakigt att köra på motorvägen. Mamma fick inte sitta jämte mig bak i ambulansen, det fick en ambulanspersonal göra eftersom jag var nyopererad och behövde hållas koll på.

Väl tillbaka på sjukhuset i Eksjö började jag ganska snabbt må illa och spy och på natten fick jag hög feber. Det antog att operationen inte hade gått bra och gjorde en akut röntgen. Jag kunde inte ens själv flytta över från sjukhussängen de kört mig i till britsen på röntgen så de fick bära över mig. Efteråt gjorde de en lumbalpunktion som gjorde mycket ondare än den jag gjorde i Arboga. Jag kunde riktigt känna hur nålen stacks in mellan ryggkotorna på mig och det var läskigt.

När de gjorde lumbalpunktionen klarade jag inte av att sitta upp trots att jag försökte stödja mig mot sängbordet, jag blev genast kallsvettig, yr och illamående och det kändes som om jag skulle kräkas om jag inte fick lägga mig ner. Därför var de tvungna att göra lumbalpunktionen när jag låg ner.

Jag mådde riktigt dåligt hela dagen och minns typ ingenting, men slutligen mumlade jag fram att jag ville ha min mobil så att jag kunde skriva till älsklingen. Jag såg lika eländig ut som jag kände mig och håret kändes grymt ofräscht efter Hibiscruben.

// Polly