Pauline Wågström

Jag vet inte om du hade varit utekatt hela livet när katthemmet hittade dig eller om du hade varit bara innekatt eller både och. Men hos mig fick du en salig blandning. Ungefär 2010-2011 i min första lägenhet var du så skygg så då var du en katt som bara var ute om det var på balkongen tillsammans med mig. I min nästa lägenhet typ 2012-2014 blev du balkongkatt på heltid tillsammans med Tuss och kunde gå ut och in på balkongen som du ville. I min tredje lägenhet 2014-2021 började vi smått med sele, men du rymde med den flera gånger. Du återvände alltid så till slut vågade jag låta dig gå utan sele. Du hade lärt känna omgivningarna och väntade alltid i busken mittemot fönstret när du ville in. Jag bodde på första våningen så det var smidigt att släppa ut dig ofta.

I min sista lägenhet där jag bor nu så var du utekatt ungefär hela 2021 och det funkade nästan lika bra som i förra lägenheten förutom att du var tvungen att springa i fler trappor till andra våningen. Då du började bli äldre blev du inte lika intresserad av att gå ut, men du fortsatte ändå att gå ut på balkongen och de sista två åren gjorde vi regelbundna promenader med sele runt kvarteret. Du gick duktigt som en liten hund och hittade alltid till min förra lägenhet som ligger tre hus bort. Där hälsade du på mamma, ofta spontana kvällsvisiter. Du valde alltid vart vi skulle gå och du valde att gå tillbaka till din gamla trädgård för att nosa runt och sen in till mamma där du trivdes. Du fick ett väldigt varierat uteliv och jag är glad att du inte förblev lika skygg som Tuss och behövde vara innekatt på heltid.

Bilderna är tagna 2016. Du älskade när våren och sommaren kom, när det var dags för vårruset. Vi i familjen kunde sitta ute i trädgården och helt plötsligt kom du fram för att hälsa och nosa lite. Sen gjorde du en rivstart och sprang runt huset som en elitidrottande hare. Du var fri och lycklig. Idag är det inga dåliga tankar när jag tänker på dig. Idag har jag ingen panikattack.

Det är två veckor kvar till Kreta, mitt favoritställe på jorden, men jag känner inga glada tankar. Nio månader och femton dagar utan dig och saknaden blir inte mindre. Den blir värre. Det närmsta jag kan komma dig är genom att träffa andra katter, min enda medicin. Men de katterna är inte du. På Kreta kommer jag att se många katter. Fläckiga, randiga, röda, vita, svarta, gråa, bruna. Men ingen som du. Ingen med skär nos, gräddhaka, ljusgröna ögon, rosa trampdynor och grå kort päls med små utspridda, beige fläckar som glimmar i solen. Ingen Patricia. Jag vill fortfarande säga ditt namn så ofta jag kan. För det är så fint och det känns inte bra att inte få uttala det. Jag pratar fortfarande med dig varje kväll innan jag ska sova. Samma fraser sen när du kom hem i din urna och hamnade på mitt sängbord där du inte fick vara när du levde. Där får du höra fraserna som är mellan matte och katt.

Folk gillar att säga att du bara var en katt, att jag ska glömma dig nu, att jag inte borde vara ledsen längre eller att sorgen efter dig inte går att jämföra med sorgen en människa har efter en annan avliden människa. Inget ni säger spelar någon roll. Jag har velat flytta ifrån Nässjö ända sedan högstadiet, men jag hade bott här för alltid om jag fick dig tillbaka. Vintern är den värsta årstiden jag vet, men jag hade valt evig vinter om jag fick dela mitt liv med dig igen. Evig vinter i Nässjö. Med dig. Om det inte räknas som sorg att vilja offra så mycket för att få ha dig hos mig igen, så vet jag inte vad sorg är. Jag vet bara att folk har fel om min saknad efter dig. Den är inte ytlig och jag kan inte skärpa mig och bara gå vidare. Du var en del av mig och man kan inte bli halv utan att sakna. Om man påstår det är man omänsklig.