Förra månaden gick jag själv på David Batra och Johan Glans föreställning i Huskvarna. Den stora utmaningen här var inte min sociala fobi då min nya medicin har gjort många sociala utmaningar mycket lättare för mig. Det jobbiga var istället hjärntröttheten. Det var otroligt mycket folk och jag blev såklart trött på sorlet och att befinna mig mitt bland alla redan innan vi släpptes in till våra platser. Sen fick jag sitta där i minst en timme omringad av publiken i den stora lokalen medan alla pratade i mun på varandra och det dånade musik på högsta volym. Det förvånade mig inte, men jag är fruktansvärt trött på att samhället inte kan anpassa sig lite mer för personer med osynliga svårigheter. Blinda personer hade fått ledsagning till sin plats, rörelsehindrade personer hade fått en särskild plats som de lätt kan komma åt. Men ingen har personer med autism eller hjärntrötthet i åtanke. De bryr sig inte om att om de sänker ljusstyrkan lite och skippar den onödiga musiken innan föreställningen börjar, så kan de göra situationen och livet drägligare för fler personer. Men jag vet att jag är i underläge. Det finns ju mindre personer med autism och hjärntrötthet än personer som inte har något emot hög musik och sorl medan de väntar på att få se en rolig föreställning. Personer vars värdefulla energi inte spills ut av såna ”småsaker”.
Trots allt gick det rätt bra. Jag ville såklart blunda ofta för att det var så ljust, de dämpade inte belysningen när föreställningen började. Mina lurar dämpade en aning när det var höga ljud under föreställningen och jag hade mina öronproppar som jag hade på hela tiden. Jag hörde ändå vad David och Johan sa för volymen var tillräckligt hög för att kunna gå igenom öronproppar och ändå låta som normal samtalston. Ett bevis på att ljudnivån utan proppar alltså var onaturligt hög. Undra om det fanns någon mer som jag i publiken? Jag kunde inte se någon med lurar, ingen som gömde öronproppar i sina öron. Jag var troligtvis ensam med mina svårigheter och därför, på grund av dess sällsynthet, fanns ingen förståelse eller anpassning. Som tur är fick jag ingen huvudvärk efteråt och Batra och Glans var på topp som alltid. Jag ångrar ingenting.
Leave a Comment