Låg & mellanstadiet / högstadiet

Ser ni skillnaden?

På bild ett är jag glad och ovetande medan jag på bild två har skurit mig över hela armarna. Allt ändrades på mellanstadiet när en lärare berättade för mina kompisar att jag hade asperger syndrom. Jag kände mig konstig, fattade inte vad det innebar. En klasskompis som kallade mig för psykopat och i slutet av sexan började mina kompisar att undvika mig. Jag anade att det berodde på det som de hade fått veta, att jag hade asperger syndrom. 

De trodde säkert, precis som jag att det var ”en konstig sjukdom”, för vilken tolvåring förstår ett funktionshinder innebörd? 
Att förstå en sjukdom är lättare, det är något som smittar. En person som har en sjukdom ska man ”undvika så att man inte blir smittad”.
Jag mår dåligt av att se högerbilden, minns den vidriga känslan. Jag kände mig ful och äcklig, så vidrig att jag inte kunde le. Jag plutade oavbrutet med läpparna under skoldagarna, ville bara dö. Då gick jag i nian.

Allt började i sjuan, då jag tvingades börja i en helt ny klass eftersom ingen av mina kompisar från sexan hade valt mig. Ingen av dem ville gå med mig i sin nya klass. Det fick mig att börja undra, vad var det för fel på mig? Bara för att de hade fått veta att jag hade ett funktionshinder betyder inte det att jag hade blivit en annan person. Jag var samma som innan. 

I min nya klass pratade jag inte med någon och att jag hade fått en assistent gjorde allt värre. Jag skämdes och ville vara som de andra. Jag var så rädd, vad var det för fel på min hals? När jag försökte prata var det som om jag hade satt i halsen, jag fick inte fram ett ord. 

Alla undvek mig, det kändes som om hela skolan visste att jag var ”den konstiga”. Elever hånlog åt mig, pekade och viskade. Om jag bara hade vetat, då hade jag inte känt mig lika ensam och konstig. Men jag fick veta först när jag var 18. Då stod det i mina papper att jag hade selektiv mutism. Det var det som var ”felet på min hals”. Andra hade vetat hela tiden, men nämnde inget för mig. Det påverkade hela min högstadietid. Hjälp till att sprida kunskap om selektiv mutism och andra funktionshinder så att mitt helvete inte upprepas för andra personer!

En inspirerande frukost

Inget går upp mot att läsa Tidningen Skriva och därmed fylla tankarna med inspiration samtidigt som jag äter. Det gör att jag, efter frukosten är galen av iver över att få börja skriva och använda mig av tipsen jag har läst om i tidningen. I det nyaste numret av tidningen finns det tips om hur man skriver bra barnböcker och intervjuer med barnboksförfattare.
Jag har väntat på ett sånt här nummer för jag hade verkligen velat skriva fler barnböcker. Har påbörjat en hel del barnboksmanus men de flesta har jag aldrig slutfört så att de kan skickas till bokförlag. Det måste bli en ändring på det!

2019 börjar bra!

Jag bara måste dela med mig av hur bra det går för ”Udda & Utsatt”. Bara för i år (januari och februari inräknat) så har jag hittills sålt mer böcker av ”Udda & Utsatt” än vad jag gjorde under hela 2018. Det är jättekul!
Ni kan ni även läsa två nya recensioner, en om den första boken i serien och en om bok nummer två.

Omslaget till bok nummer ett är också förnyat och matchar mycket bättre med bok nummer två än innan.

Vinn min bok!

Nu är jag äntligen tillbaka på bloggen, som tråkigt nog har varit onåbar ända sedan november eftersom den behövde uppdateras. Jag inviger bloggen igen med en tävling där man har chansen att vinna första delen i min bokserie ”Udda & Utsatt”!
Tävlar gör man på Instagram. Lycka till! 

TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD!

Bilden är tagen på julskyltningen i Nässjö där jag ställde ut mina böcker i december.

Jag klappade älgar!

I söndags var jag på älgsafari för första gången, supermysigt! De hade ett jättestort skogsområde att gå i och jag och Alicia klappade två olika kalvar och två stora älgar med horn. Det hade jag gärna gjort om!

Älskade skrivböcker!

Det var alltid en sån trevlig känsla i skolan när bladen i ens skrivbok var slut och jag fick gå fram till skåpet och hämta en ny, fräsch bok att skriva med. Det hände såklart att en del skrivböcker slank med hem och användes till bokskrivande. Jag kunde inte låta bli! Alla skrivböckerna på bilderna är bara ett litet urval av de jag har. Hur ska det sluta?