Snart redigeringsklart

Nu är en av mina färdigskrivna ungdomsböcker äntligen snart redigeringsklar. Nu kommer det rörigaste och jobbigaste momentet, särskilt när man har hjärntrötthet. Eftersom jag inte har skrivit scenerna i ordning så måste jag nu, som alltid, få in dem på rätt plats i boken. Får panik nästan bara av att tänka på det. Nästa gång kommer jag definitivt skriva scenerna till ett manus i rätt ordning så att det underlättar.

Nu har jag tre jätteröriga papper där jag har skrivit in ordningen på alla scener som just nu finns i manuset. Igår fick jag skriva in siffror med en märkpenna för att markera var de övriga scenerna ska klämmas in. Det enda som är roligt med det här är att se hur bokens sidor växer och hur det halvfärdiga manuset blir till en hel bok som är klar att redigeras. Belöningen kommer efter stöket. Då är det dags att läsa igenom boken och redigera den tills jag är så trött på den att jag aldrig mer kommer vilja läsa den. Det kommer såklart ta extremt lång tid, särskilt eftersom jag är defekt i hela huvudet. Men senast december får det allt se till att bli klart!

Vårt liv, ett ”once-in-a-lifetime”.

Jag valde dig. Vi flyttade hemifrån ihop. Jag vet inte vad som hade hänt dig förut. Du var cirka två år och hade tiggt mat i en trappuppgång i två månader. Troligen så var det någon jävel som slängde ut dig. Någon jävel som ändå gjorde att jag fick världens bästa liv med dig. Jag undrar så ofta om din tidigare ägare har bilder på dig från när du var kattunge. Jag vill veta hur du såg ut då, var du kom ifrån och vad du hade varit med om. Jag gick till katthemmet regelbundet för att hitta den rätta, jag väntade på att du skulle vara där. Sen skulle du få följa med mig. Jag hade flyttat hemifrån och då måste jag ju ha en katt. Jag bor ju fortfarande i egen lägenhet, har inte flyttat hem igen. Ändå är du inte här längre. Du skulle vara här hela tiden. Jag vet att alla dör och jag har varit med om att förlora så fruktansvärt många husdjur. Ändå hade jag inte minsta tanke på att du skulle dö när jag adopterade dig. Jag tänkte bara på alla underbara stunder vi skulle få ha. Trots den här konstanta skärande saknaden och smärtan över hur det var att förlora dig, så hade jag valt livet med dig gång på gång igen om det var möjligt. Men vårt gemensamma liv var unikt, det kunde bara hända en gång. Därför kan det inte komma tillbaka. Men det gör att det var desto mer speciellt.

Valborg 2024

Alicia, som nu mera är med i scouterna, gick med i fackeltåget, men ville inte själv hålla i någon fackla. Det tog ett litet tag innan alla var redo att gå. Som vanligt var det väldigt mycket folk i Hembygdsparken och det blev en lång dag, men jag fick till en micropaus på en av toaletterna. ”Brasan”, som har varit ett skämt i flera år nu, förvånade mig inte i år heller. Vi väntade i en halvtimme, men det enda som hände var att det pyrde lite inne bland alla kvistar och grenar. Alltså inget värt att ta en bild på.

Två klenoder från samlingen

Här är två dinosauriefossiler från samlingen. Thim fick dem av mig för några år sen, men jag förvarar dem bland mina fossiler, i trygghet i glasskåpet. Om han vill ha dem hos sig längre fram så kommer det finnas plats för två nya fossiler. Men jag skulle vilja ha alla i hela världen. Helst från mina favoriter, Stegosarus och Parasaurolophus.

Min älskade

Jag drömde att vi skulle gå ut och leta efter dig trots att du är död. Jag drömde att du kom hem, hoppade upp och la dig i sängen. Jag drömde att jag tänkte: ”Om vi hittar henne och hon lever, då måste jag gå igenom hennes avlivning ännu en gång. Hur ska jag klara det?” Men jag ville hitta dig ändå.

Tranornas sjö

Det blev en sen utflykt till Hornborgarsjön och först trodde jag att alla tranor redan hade lämnat trots att det fanns kvar över 600 dagen innan. Men sen hittade vi några som gjorde några tappra försök till att dansa och att stämma upp med sina, troligtvis väldigt hesa halsar. De var definitivt färdigdansade för i år. Jag har inte hunnit ladda upp bilderna från förra årets tranutflykt än, så de kommer först.

Mars 2023:

April 2024:

Dags att redigera

I flera dar har jag haft igång datorn för att jag har tänkt att jag ska skriva och redigera. Men orken har aldrig räckt till. Disk, matlagning och handling tar så mycket energi av mig att jag blir helt dränerad. Sen vill jag ju träffa syskonbarnen och hitta på saker också. Jag är trött nu också, ända ska jag skriva utan pardon! 34 sidor av 132 redigerade nu. (Det kommer att bli ett större sidantal när jag skriver in övriga scener.) Idag lär jag troligtvis inte orka redigera mer än en eller två sidor. Men det är en supersuper-minimi-liten-liten-pytte-pytte bit framåt.

Alicias och Jacks första resa

I juni ska Alicia och Jack åka utomlands för första gången, de ska följa med oss till Kreta! Thim ska också följa med. Äntligen får jag åka till min favoritö med de bästa barnen och visa dem den underbara barnanpassade stranden med grunt, ljummet vatten. Till skillnad från när de har varit på Öland kommer hotellets pool att vara gratis den här gången och de kan bada så mycket de vill.

Bilden föreställer min favoritplats på Kreta.

Igång med skapandet igen

Äntligen har jag kommit igång med det jag älskar igen. Att skriva och redigera! En av mina suveräna bokidéer har äntligen pusslats ihop till ett manus efter tre års skrivande. Jag har redigerat tretton sidor hittills och sen jag har lite mer än tjugo scener som ska pusslas in på rätt plats i manuset när jag väl kommer dit i redigeringen. Jag har även några scener som jag har skrivit för hand i en skrivbok som jag måste skriva in i datorn. Det är alltid lika spännande att se förvandlingen från redigering till färdigt manus. Hur många sidor kommer det att bli? Det går aldrig att veta.

Efter redigeringen väntar det några vändor med genomläsningar och sen måste jag hitta testläsare innan jag, som alltid, ger ut boken själv. Jag längtar extra mycket efter att få ge ut just den här boken, för den har ett så viktigt tema. Det är en typ av bok som, vad jag vet, inte finns och det vore ju kul att vara den första som ger ut en sån här bok. Jag vet att det finns en målgrupp som just nu känner sig ensamma och som hade älskat att hitta en sån här typ av bok.

Eftersom det har tagit tre år att skriva boken vill jag inte sega lika mycket med redigeringen, men jag borde bli klar någon gång senare i år. Om jag var en frisk person om jobbade med skrivande på heltid och som inte blev totalt utmattad av varenda liten hushållssyssla, så hade läget såklart varit annorlunda och så mycket roligare. Men så länge jag kan få skriva åtminstone lite, så är det ju bättre än att inte orka skriva något alls.

Första inlägget utan min följeslagare

Om tre dagar så är det ett halvår sedan. Som jag blev ensam. Det var riktigt svårt när Tuss försvann 2016, men då fanns du kvar. Nu finns ingen kvar. Ett hem utan katter… Jag har inget hem.