Publicerat

Jag har blivit ”allergisk” mot att skriva och agera

Det känns extremt jobbigt att jag, på grund av hjärntröttheten har blivit typ ”allergisk” mot att skriva och agera. Jag orkar definitivt inte skriva lika mycket som förr och dessutom får jag ont i huvudet och ögonen av datorljus så när det är dags att redigera en bok, som ju måste göras på datorn, tar det evigheters evigheter att bli klar. Min senaste biografi tog ju tio år att göra klart, så jag lär inte hinna skriva många böcker innan min livstid är över.

När det kommer till agerandet klarar jag inte längre av ljuden på scen (hög musik) eller det starka ljuset som ger mig huvudvärk. Jag löser det här genom att använda solglasögon och öronproppar vid behov. Efter förra julens föreställning där jag fick min största krasch i hjärntröttheten någonsin efteråt måste jag vackert acceptera att jag inte längre kommer kunna ha större roller i teatern. Det svider hårt. Men jag är glad över att jag åtminstone kan fortsätta hålla på med skrivandet och agerandet i små små minidoser. Hellre det än inget. Jag har ju inget liv utan det.

Publicerat

Från mobbning i skolan till mobbning på scen

Bild ett, cirka 2006:
Mobbad, ensam, isolerad och självmordsbenägen. Mina funktionshinder och min ensamhet gjorde att jag kunde bli stående i timmar i olika skolkorridorer då det var håltimmar och jag fick utstå mängder av hatiska blickar och spydiga leenden. Jag var död inombords och stod blickstilla som på bilden. Axlarna ihop med nackarna och blicken riktad i golvet.

Bild två, december 2019:
Rekonstruktion av en av alla plågsamma skolscener jag fick utstå på Norråsaskolan i Nässjö.

Fotograf, bild två: Lars Kroon.

Publicerat

Lyssna på mig i radio!

I somras åkte jag till Stockholm för att vara med i ett inslag på radio som handlade om selektiv mutism, lyssna gärna! Jag är med 32 minuter in i programmet om man inte vill lyssna på hela. Lyssna på inslaget här.

Publicerat

Den stumma tog till orda i direktsänd radio!

Igår när jag kom till teatern hade jag precis sminkat mig, bytt om till scenkläder och fått på mig min mick när jag fick veta att jag, Klara och Anna skulle prata i direktsänd radio. Det kom plötsligt men gick ändå oväntat bra. Jag har aldrig varit med i radio förut men det var smidigt. Jag har inte vågat lyssna på radioklippet men det finns på Sveriges radios hemsida. Vi blev intervjuade av P4 Jönköping.

PS: Jag är självklart den i sändningen som svarar kortfattat på frågor men som säger flera meningar i följt när jag citerar repliker med en annan motspelare. Så länge jag har repliker finns klumpen i min hals inte där, klumpen som selektiv mutism orsakar.

Publicerat

Främlingen bad om en kyss, jag sa NEJ!

Jag är så förbannat trött på det här! Unga män som knappt kan prata svenska eller ens engelska som ofredar mig och beter sig ohyfsat. Det har hänt minst fem gånger och då alltid i stan eller på väg till eller från stationen. Idag hände det igen, på väg till teatern. Jag känner flera som har varit med om liknande händelser, varför tar det aldrig slut? 
Killen som gick ikapp mig idag en bit ifrån teatern ville veta vägen till något ställe, men jag fattade inte vilket ställe han menade. Så började killen prata om mig istället, fråga hur gammal jag var, vad jag hette, sa att jag passade bra i mina kläder. Varför går man fram till en främling och pratar så?

Och så kom äckelfrågan också, killen frågade om han kunde få en kyss. För helvete! Varför skulle jag ville ge en främmande kille som ofredar mig en kyss, hur tänker en person som beter sig så? Jag blir frustrerad, äcklad och ledsen! Jag ÄR inget jävla objekt som man kan gå fram till, glo på och be om att få kyssa. Jag spyr på att bli behandlad så här. För flera år sen var det en kille på tåget, också en osvensk främling som ville kyssas och för bara några månader sen blev jag förföljd av en person från affären som envisades med att hålla mina påsar. Han ville också ha en kyss såklart. De tidigare gångerna har jag, på grund av min feghet bara lyckats visa med mitt kroppsspråk att jag inte vill men idag sa jag ifrån för första gången, jag sa NEJ när killen bad om att få en kyss. Det får fan vara slut nu. Jag är inte rasist, men det borde finnas någon typ av obligatoriskt samtal för alla nyanlända där de får lära sig ett och annat om hur man beter sig och att det INTE är uppskattat av ensamma kvinnor att bli påhoppade på stan. När kommer det annars att sluta hända?

Alla främlingar som har gått på mig har varit pratsamma och flera av dem har sagt på stapplande svenska att de vill lära känna folk. Det är bra, inte mig emot. Men inte på DET sättet! Lära känna folk gör man genom att skaffa fritidsintressen och gå på kurser, man ofredar inte och skrämmer ensamma kvinnor genom att gå ikapp dem och börja prata om dem och deras kroppar.

Publicerat

Ett monster i min hals

Jag älskar möten på psyk! ? Det värsta inför varje gång är att jag inte vet hur mycket jag kommer klara av att prata förrän jag är där, det beror helt på hur jag blir bemött. 
Om man pratar nedlåtande i tillgjord röst som om jag vore ett barn är det oftast kört direkt, då låser jag mig helt och hållet och beter mig som den ”tysta och fega barnungen” som jag hatar att känna mig som. Går det aldrig över? Jag är nästan 30 och jag måste fortfarande ha med mig min mamma på mötena för att få något sagt. Det känns lika förnedrande varje gång och jag skulle vilja strypa fucking selektiv mutism. 
Ge mig min röst tillbaka, låt mig få behålla den på alla möten så att folk får se mitt sanna jag. Jag vill inte att de ska tro att jag är på det sättet som selektiv mutism framställer mig på, jag vill bara kunna fortsätta vara som jag är när jag umgås med folk jag känner. Skojfrisk och pratsam. Vad är det som händer i mig när jag låser mig och börjar mumla, VAD? Jag har ett monster inom mig som vägrar flytta ut.

PS: Det senaste mötet på psyk gick jättebra eftersom jag fick en läkare som behandlade mig som en vuxen för första gången någonsin. Vad kan vara dåligt med det? Jo, läkaren ska sluta. När man äntligen träffar en bra så blir det bara för en gång. Det är inte konstigt att jag har svårt att prata på psyk när jag jämt måste få en massa nya inhyrda läkare!

Publicerat

Droppade in på provfilmning!

I fredags fick jag veta att det skulle vara provfilmning i Nässjö och idag ”droppade jag in”. Det har bara varit provfilmning i Nässjö en gång innan vad jag vet och jag tycker att alla Stockholmare borde inse hur bra de har det.
Det är ju hur smidigt som helst att kunna gå på en provfilmning i sin egna stad. Jag slapp slösa pengar på resa, jag sparade tid och jag hann inte bli särskilt nervös. Visst var det många där eftersom det var en öppen casting och jag fick vänta i typ en timme, men det var det värt. Det gick sådär för mig.
Pressentationsvideon skulle pågå i cirka 40 sekunder och jag skulle berätta om mig själv framför kameran men kom inte på särskilt mycket att säga. Efter det fick jag, typiskt nog improvisera en scen med mig själv. Jag tycker alltid att det känns löjligt och obekvämt när jag ska improvisera själv, särskilt när jag bara ska spela en karaktär.

Jag fick improvisera att jag stod på bion och väntade på en kompis som aldrig kom och att biofilmen skulle börja om typ en minut. Fick ”fejka ett samtal” där jag skulle prata med kompisen och det känns alltid lika konstigt att stå och prata med sig själv. Det hade varit mycket bättre om jag åtminstone fick spela kompisen också och slippa stå som en galning och prata med mig själv.

Jag läste om en person som hade provfilmat som fick göra tre improvisationsscener medan jag bara fick göra en. Är det bra eller dåligt? Det går ju se på två sätt. Antingen tyckte personerna direkt att jag var dålig och tyckte att de inte behövde se mer, eller så tyckte de att jag var bra och behövde inte mer material. Jag hoppas på det sista för jag vill verkligen inte missa chansen nu när det äntligen ska spelas in film i Småland!

På färjan till Gdynia 2015:

// Polly

Publicerat

Tv-intervju om mina funktionshinder:

Efter att jag var med i Smålandstidningen blev jag tillfrågad att vara med i Jönköpingsnytt i en intervju och nu finns den på hemsidan. För några år sedan var jag även med i Smålandsnytt och det handlade också om mina funktionshinder, men då var det mest mamma som pratade. Den här gången klarade jag av intervjun helt själv och tog inte ens med mig någon! 😉

Trodde att det skulle kännas värre än det var, men det gick hur bra som helst. Se intervjun här.

// Polly

Publicerat

Provfilmning, halsen täpptes igen

Provfilmningen i Arboga i lördags gick oväntat bra, men det är för att jag hade träffat två sen innan då jag spelade in film där och då kändes det grymt mycket bättre. Däremot var det två personer till där som jag inte visste vilka det var och halsen ville inte sluta täppas igen. Varje gång jag skulle provspela scenen var jag tvungen att gå ut ur rummet eftersom den andra skådisen skulle ropa in mig, och det hjälpte inte hur mycket jag än harklade mig utanför dörren.
Halsen fortsatte vara täppt och det försvann inte förrän jag var på väg till stationen igen. Då kände jag mig lika fri som förr och skolan var slut för dagen, den underbara känslan av att luft kommer ner i halsen utan problem och att korken som täppt till och stoppat alla ord bara försvunnit.

När jag skulle äta efter provfilmningen hittade jag en ny läsk med smak av smultron och jordgubbe, en Smulgubbe!

// Polly




Publicerat

Premiär idag

Idag är det premiär och imorgon får jag äntligen en dag ledigt innan det är dags för nästa föreställning. Känns som om jag knappt hinner med någonting längre. Vakna, komma på något att äta och göra maten, vara lite vid datorn, försöka hinna blogga, stressa till tåget, äta, sminkas, mickas på, vänta på publiken, göra föreställningen, lyssna på eftersnacket, stressa för att hinna med tåget tillbaka, komma hem till lugnet, vara så trött att jag bara inte orkar sitta vid datorn, sova, köra samma procedur igen.

Så har det varit de senaste dagarna, men nu är det bara 44 dagar kvar till Fuerteventura så då känns det lättare. Tiden går fortare när jag är upptagen non stop.

// Polly