Lyckad filminspelning plus julshow på gång

Att spela teater och att spela in film skiljer ju sig rätt mycket från varandra. Det är svårt att säga vilket jag gillar mest. Det jag gillar mest med teater är att man får spela inför en publik live, höra deras applåder och se deras reaktioner. Nackdelen är att det krävs mer förberedelser än för en liten roll i en filminspelning. På min teater börjar vi jobba med årets julföreställning redan i slutet av augusti och sen är det premiär i december. Repetitionerna är jobbiga.

Det bästa med filminspelning är att det bara är att komma dit, vänta på att filmarbetarna ska bli klara med ljus och annat och sen kanske ha en genomgång av scenen innan den ska spelas in, antingen i en eller flera tagningar. Alla skådespelare kan redan sina repliker då man läser på hemma och det enda man ska memorera är lite scenanvisningar. Förra veckan när jag spelade in (hade erbjudits en liten statistroll i en film), så gick det extra smidigt. Jag hade inga repliker så behövde bara förbereda med rätt kläder innan jag åkte dit. Sen hade vi några genomgångar av scenen innan den spelades in några gånger. Då jag spelar teater är jag ju van vid att göra långa scener utan uppehåll där jag ska stanna i min karaktär, så det var inga problem att, i förra veckan göra om samma scen några gånger från början till slut utan att avbryta förrän scenen var klar. Tre timmar tog det och sen var det klart. Hur smidigt som helst till skillnad från teatern där det tar flera månader att repa in allt.

Det sämsta med att spela in film är att man kan behöva lägga ner tid och energi på en scen som kanske ändå klipps bort i slutändan eller att man kanske inte får möjlighet att se det färdiga materialet av olika anledningar. En kortfilm för vården som jag spelade in förra året till exempel fick vi skådisar inte ta del av i efterhand då det var ”sekretess” och enbart skulle visas inom vården. Så löjligt att inte ens låta de som medverkar se materialet! I en reklamfilm jag medverkade i förra året syntes jag inte när den var klar och långfilmen jag fick en biroll i 2014 i Skövde har jag ännu inte fått se. Den är helt färdigklippt och färdiginspelad, men de ansvariga har inte lyckats få tag på någon som kan synka ljudet. Sjukt frustrerande. Jag skriver ju om filminspelningar rätt ofta, men jag har trots det aldrig något material att visa för någon. Jag har skojat med mamma om att folk kanske tror att jag bara hittar på eller att jag är iväg och gör något annat än att spela in film. Det enda filmade materialet av mig som allmänheten kan se är min statistroll i Den blomstertid nu kommer där jag sitter på en filt på gräset bakom en av huvudkaraktärerna. Jag sitter däremot så långt ifrån att det bara är jag själv som faktiskt vet att det är jag.

I år ska vi framföra Jul hos Anton och med tanke på hur dåligt jag mådde och hur utmattad jag blev efter förra årets julshow, har jag tyvärr tvingats begära att få en liten roll i år. Jag ska bara vara med i början och slutet av föreställningen och kommer alltså få ha en lång paus i mitten. Jag kommer också försöka pausa oftare under repetitioner och jag hoppas verkligen att det ska ge resultat så att jag slipper en krasch igen. Funkar det inte den här gången heller lär jag väl få gå ännu längre ner på skalan och bara ha en statistroll…

Jag har blivit ”allergisk” mot att skriva och agera

Det känns extremt jobbigt att jag, på grund av hjärntröttheten har blivit typ ”allergisk” mot att skriva och agera. Jag orkar definitivt inte skriva lika mycket som förr och dessutom får jag ont i huvudet och ögonen av datorljus så när det är dags att redigera en bok, som ju måste göras på datorn, tar det evigheters evigheter att bli klar. Min senaste biografi tog ju tio år att göra klart, så jag lär inte hinna skriva många böcker innan min livstid är över.

När det kommer till agerandet klarar jag inte längre av ljuden på scen (hög musik) eller det starka ljuset som ger mig huvudvärk. Jag löser det här genom att använda solglasögon och öronproppar vid behov. Efter förra julens föreställning där jag fick min största krasch i hjärntröttheten någonsin efteråt måste jag vackert acceptera att jag inte längre kommer kunna ha större roller i teatern. Det svider hårt. Men jag är glad över att jag åtminstone kan fortsätta hålla på med skrivandet och agerandet i små små minidoser. Hellre det än inget. Jag har ju inget liv utan det.

Freja Funk Festival

Besök Freja Funk Festival som pågår från den 15:e till den 18:e juni. Det finns massor med programpunkter, till exempel workshops, dansuppvisningar, föreläsningar och föreställningar.

Den 15:e juni är det Öppen Scen på festivalen och då uppträder personer med olika diagnoser och innehållet är blandat. Jag och en från Freja Musikteater ska bland annat läsa ett utdrag ur min nya självbiografi Ett missfosters revansch, en fortsättning på Om ett missfoster, som kommer att släppas samma vecka, vecka 24. (Fråga mig inte hur jag ska klara det, jag är livrädd då jag ju inte ska ha ett manus och spela en karaktär utan vara MIG SJÄLV!)

Köp biljett här.

En halvtimme efter att Öppen Scen är slut är det invigning och då blir det bland annat talare, musik och dans. Köp biljett här.

Den 16:e juni ska mina kompisar från Freja Musikteater framföra en föreställning som heter Drömmar. Jag kommer tyvärr inte orka medverka i föreställningen som är regisserad av fantastiska Emy Stahl. Manus är skrivet av Emy Stahl och otroliga Sanna Holmgren Jonsson. Köp biljett här.

Det här är bara några få av festivalens alla programpunkter, här kan ni läsa mer om hela festivalens utbud och annan information. Man kan köpa lösa biljetter till separata visningar, men även köpa festivalpass om man är intresserad av att ta del av hela festivalens utbud. (Undantaget är aktiviteterna den 18:e juni som är speciellt anpassade för barnfamiljer.)

Välkomna till festivalen! Hoppas att vi ses där och att ni vill lyssna på ett utdrag ur min nya självbiografi där jag berättar om när jag började på Freja Musikteater.

Från mobbning i skolan till mobbning på scen

Bild ett, cirka 2006:
Mobbad, ensam, isolerad och självmordsbenägen. Mina funktionshinder och min ensamhet gjorde att jag kunde bli stående i timmar i olika skolkorridorer då det var håltimmar och jag fick utstå mängder av hatiska blickar och spydiga leenden. Jag var död inombords och stod blickstilla som på bilden. Axlarna ihop med nackarna och blicken riktad i golvet.

Bild två, december 2019:
Rekonstruktion av en av alla plågsamma skolscener jag fick utstå på Norråsaskolan i Nässjö.

Fotograf, bild två: Lars Kroon.

Från filminspelning med kollaps till teatershow

Bild ett: Filminspelning, september, 2016 dagen innan min födelsedag. Jag hade känt mig dålig hela dagen och några minuter efter att bilden togs kollapsade jag över ett bord mitt under inspelningen.

Bild två: Teaterföreställning, december, 2019. I väntan på min hjärnoperation 2016 trodde jag inte att jag skulle överleva och tre år senare kunna rekonstruera filminspelningen i min egna julshow!

Se föreställningen, boka biljett här: https://www.smot.se/jul-hos-polly/

Fotografer: Dorobantu film och television och Lars Kroon.

Den stumma tog till orda i direktsänd radio!

Igår när jag kom till teatern hade jag precis sminkat mig, bytt om till scenkläder och fått på mig min mick när jag fick veta att jag, Klara och Anna skulle prata i direktsänd radio. Det kom plötsligt men gick ändå oväntat bra. Jag har aldrig varit med i radio förut men det var smidigt. Jag har inte vågat lyssna på radioklippet men det finns på Sveriges radios hemsida. Vi blev intervjuade av P4 Jönköping.

PS: Jag är självklart den i sändningen som svarar kortfattat på frågor men som säger flera meningar i följt när jag citerar repliker med en annan motspelare. Så länge jag har repliker finns klumpen i min hals inte där, klumpen som selektiv mutism orsakar.

Jukus dag!

Idag är det Jukus (Kims) dag eftersom han skulle ha fyllt 31. Det känns tomt att inte få någon typ av inbjudan till honom i år för han gillade att bjuda in några från teatern när han fyllde år. På teatern har jag fortfarande inte känt av tomheten efter honom eftersom jag inte har varit med på någon föreställning på ett tag, men det lär ju hända.
Vi har haft så mycket kul på teatern, det kan alla bilder bevisa.

// Polly

En begravning för en kompis

Igår var det begravning för min kompis på teatern som dog hastigt och oväntat den första maj. Jag grät först när jag fick reda på det, sen har allt känts som vanligt igen tills igår.

Att se bilden på honom stå framme vid urnan så kändes allt mycket verkligare trots att jag fortfarande har svårt att tro det och fatta det. Juku, som han ville kalla sig bytte dessutom namn en månad innan han dog så det kändes ännu mindre som han när det stod ett annat namn på korset. Men jag får vänja mig vid namnet Kim eftersom det var det han ville heta.

Det blev en fin begravning med bra musik, en av Kims favoritlåtar. Vi sjöng även den låten iefteråt när vi hade ätit god mat. De som var på begravningen fick My little Ponys eftersom Kim samlade på såna och jag fick självfallet en lila. Nu står den på min hylla intill det passande glaset och ljuset som jag har fått av Kim.

Vi från teatern åkte buss tillsammans och på ditvägen blev det bussfika. Vi pratade massor om honom under tiden och även när vi åt efter begravningen. Hela dagen var väldigt påfrestande för mig, både psykiskt och fysiskt. Massa nya människor, ny plats, intryck och sånt. Jag blev trött redan på ditvägen, men gjorde det för Kims skull och jag är nöjd med hur bra jag klarade det. Fick ingen huvudvärk under dagen heller, det spände bara lite lätt i huvudet och tröttheten gav inte med sig. Det blev inte bättre av att gråta heller, det gillade inte min panna. Är glad att jag hade de andra kompisarna från teatern där. <3

Saknar dig, Kim.

// Polly

Axeln sabbar skrivandet

Min onda axel sabbar för mig och hindrar mig från att orka blogga och skriva. Typiskt när jag för en gångs skull är så sugen på att skriva efter att ha läst Skrivatidningen!

Idag är det avslutningsfest med teatern och vi ska grilla. (inte jag för jag tycker det är pinsamt, haha!) Ska bli kul att äntligen ha något att göra i alla fall, för sen jag kom hem från Kreta har jag bara varit hemma och jag är ingen hemmatyp.

// Polly

 

Bilder: Skövde film och teater




Blåsig glassdag

Igår åkte jag tidigare till Jönköping och åt glass med teatervännerna. Det var riktigt blåsigt och självklart glömde jag fingervantar så mina känsliga händer blev spruckna som vanligt. Men glassen var outstanding! Det fanns massor med smaker att välja på och när glassförsäljaren fick veta att jag ”heter” Polly så fick jag Pollygodis spritt på min glass istället för strössel. Gillar inte det godiset men det var ändå en kul grej.

Lätt att jag ska gå till det där glasstället igen och testa fler smaker.

// Polly