Fullt schema, en hjärna fylld med kaos.

Imorgon ska jag till Öland. Det ska bli kul, men jag ser inte fram emot resedagen som är den jobbigaste delen med att resa. Särskilt till Öland, det är mer komplicerat att ta sig dit än till Kreta! Har ju ingen bil så måste åka två olika tåg och en buss, plus bära en del packning.

Det kommer bli jobbigt och stressigt, har redan panik över morgondagen. JLT-kortet går inte åka på hela vägen till Öland heller, så typ halvvägs måste vi byta och krångla med ett KLT-kort istället. Jag tycker att hela Sverige borde använda sig av samma buss och tågkort fast med olika zoner såklart. Det vore så mycket smidigare! Bjuder på några gamla bilder från Öland.

// Polly





Ny dag, ny panik, ny STRESS

Varje ny dag som börjar ger mig alltid ny stress och panik. Stress och panik över saker jag vill hinna med innan jag blir trött igen. Jag har alltid som mest energi på morgonen och förmiddagen och då passar jag alltid på att hinna med så mycket som möjligt. Jag vill bland annat bogga, läsa böcker, skriva på mina egna böcker.

Jag vill läsa alla intressanta tidningar jag har, en har inte ens blivit färdigläst trots att jag köpte den för snart två år sen och så har jag en halvläst Skrivatidning liggande. Förr slukade jag alltid de tidningarna direkt, men nu finns inte orken. Jag vill spela spel på mobilen, bry mig om min katt och så har jag såklart en massa måsten att ta hand om som jag knappt inte gör. Disken växer på nytt hela tiden trots att jag motvilligt försöker hålla efter och diska den, men det känns hopplöst med tanke på att även om jag diskat klart allt så blir det fullt med disk igen efter maten.

Och efter maten har jag definitivt inget sug efter att diska. Då är jag mätt, trött och slutkörd efter att först ha hittat på vad jag ska äta för dagen, lida mig igenom affären och handla det och sen laga det. Jag orkar inte hur mycket som helst. Varje gång det har tvättats blir det fullt med klädpåsar i min redan så trånga lägenhet och det tar en evighet för mig att få upp allting, oftast flera dagar då jag bara orkar ta upp ett par plagg åt gången och för tusende gången lägga in dem i garderoben igen. Garderoberna ja, de är fulla med grejer, de behöver sorteras för att jag ska kunna få mer plats i lägenheten. Men orken, var finns den?

Idag har jag åtminstone handtvättat några plagg som jag ska skänka tillsammans med två andra påsar kläder och det är ju alltid något. Då blir tvättkorgen lite mindre full till nästa gång. Det ger mig ångest att den aldrig är helt tom. Eftersom energin inte finns har jag bestämt att jag ska röja undan minst en grej per dag i alla fall från garderoberna, för då händer åtminstone något.

Det måste dammsugas, men jag gör det inte ofta eftersom min dammsugare är trasig och det känns ännu motigare att genomföra dammsugningen när jag måste in till mamma varje gång och låna dammsugaren. Det borde skuras, det har jag aldrig ens gjort i den här lägenheten. Och skräp ja, det måste ständigt slängas. Kartonger, flaskor och annat måste återvinnas, staplas på högar och i påsar i mitt kök. Jag får panik bara jag tänker på det. Både min nya och min förra mobil svämmar över av noteringar om grejer jag ska/vill göra och saker jag ska kolla upp, men inget händer.

Mitt i allt detta ska man vara social. Jag vill såklart träffa familjen och syskonbarnen, men varje gång det är något bestämt får jag ångest redan innan när jag tänker på hur mycket energi som kommer gå åt trots att jag inte vill det. Jag känner mig osocial och elak, men varken mitt psykiska eller fysiska jag orkar egentligen. Men jag försöker vara snäll, ställa upp trots att kroppen egentligen bara vill ligga på sängen dagarna i ända.

Om cirka en timme ska jag äntligen träffa min systerson. Det var längesen och det ska blir kul, men jag orkar inte tänka framåt än. Och jag vill absolut inte tänka på hur mycket tid och energi jag har slösat på att skriva det här inlägget när jag egentligen borde sova så att jag orkar med det som väntar.

Jag önskar att jag kunde pausa tiden så att jag kunde sova hur mycket jag ville och behövde utan att det påverkar någon. Då hade jag hunnit med så mycket mer. Nu har jag inte sovit på cirka sex timmar och av erfarenhet vet jag att jag snart kommer bli trött. Jag kanske även blir det bara för att jag tänker att jag ska bli det, för jag vet att hjärntrötthet tyvärr kan bli psykiskt. Men vad kan man göra åt det? Jag måste ju ta hänsyn till min hjärntrötthet och då måste jag tänka igenom saker för att besluta mig för om jag kommer orka innan jag gör något, vilket innebär att jag automatiskt tänker “Jag kommer bli trött om jag är i väg för mycket eller om jag gör det där allt för länge”. Och vips så blir det psykiskt.

Min hjärntrötthet i kombination med mina funktionshinder är en katastrof och samtidigt som jag måste “fajtas” med allt här ovan så känner jag mig taskig om jag inte är social nog mot min älskling. Det tar också energi trots att jag känner honom väl, men inte på långa vägar lika mycket som med folk utifrån.

Nu ska jag smyga ner i sängen och se om jag hinner sova åtminstone pyttelite innan jag går iväg. Det är så skönt att ha fått allt det här ur mig och nu förstår ni kanske lite varför jag inte orkar blogga så ofta.

// Polly 

Världens första “selektiva föreläsning”

Imorgon ska jag för förta gången ha en “föreläsning”, men på mina speciella villkor. Eftersom jag inte klarar av att “prata på fri hand” i en grupp så kommer jag att svara på frågor om min bok som en som har läst den ska ställa. Tyvärr har jag inga böcker som jag kan ta med och sälja, men visitkort finns det gott om!

Ska prata inför en ungdomsgrupp så det kommer bli en optimal träning för mig. Kan fortfarande inte gå förbi ungdomar på stan utan att känna mig i underläge och tänka att de ska skrika efter mig och sånt, tack vare de alltid så “trevliga” ungdomarna på högstadiet. Jag har inte haft tid att bli nervös inför det här så det är väl lika bra. Det är bättre att jag vill dö imorgon av nervositet än nu.

Om ni inte har något för er, kom till Vaggeryds kyrka där jag troligen kommer skämma ut mig. Världens första “föreläsning” av en person med både social fobi och selektiv mutism ska ju invigas! ;)

// Polly

Intressant marknadsföringsdag

Det var kul och intressant att få veta mer om hur man kan marknadsföra sina böcker och jag skrev ner massa förslag. Hade bara tänkt på ett fåtal av dem innan så resten kommer komma till stor användning. Fick även en bok såld och några av de andra författarna tog med sig mina visitkort. Bokbordet vi hade var intressant, alltid kul att se hur andra har tryckt sina böcker och hur omslagen ser ut. Idag har jag bestämt med en som recenserar böcker att hon ska recensera mina och sen lotta ut dem i en tävling.

Hoppas på att det gör lite fler sugna på att läsa böckerna.

Psykiskt sätt var det väldigt påfrestande att vara iväg. Som alltid blir jag uttröttad nästan direkt av att behöva höra mycket folk som pratar samtidigt och som skrattar högt och plötsligt alldeles intill mig. Men jag vågade åtminstone prata med de andra trots att jag aldrig hade träffat någon av dem.

// Polly

Paniken dödar mig

Jag klarar inte av att vara här mer, paniken kommer döda mig. Mår för jävligt av att inte kunna få vara i min egen lägenhet där jag kan låsa om mig, inte veta när och hur ofta någon får för sig att störa mig genom att komma in. Den del knackar, en del gör det inte.
Det värsta är att inte ens få vara ifred på natten, utan att det ska komma in folk minst två gånger, dels för att ta blodtryck och för att ge mig mediciner.
Är trött på att ha en nål i armen som ömmar, att inte kunna gosa med min katt eller ens ta en “längre runda” när jag känner för det.

Jag är så pigg att det känns som om det ska göra mig sinnessjuk, men så länge jag inte har besök så klarar jag inte av att lämna “mitt” rum. Vad ska jag ut i korridorerna att göra? Där finns inte ett enda dugg att göra. Jag blir tröttare än hemma, även om jag inte har så mycket mer ytor där än här att röra mig på, men att inte ens kunna öppna ett fönster är ett helvete. Jag får inte äta vad jag vill, och inte använda mig av mina egna mattider. (Nu blev jag störd igen för kortison.) Jag är grymt trött på att inte kunna äta mig mätt på en gång som jag kan göra hemma, utan behöva ta en massa småmål och behöva gå och hungra och vänta på nästa.

När jag har besök får jag bara se de förbannade sjukhuskorridorerna och de lama försöken till utegårdar. Rör på benen ständigt i sängen för att slippa vara helt stilla, men gråten vill ändå komma. Jag låg på sjukhus från förmiddagen den 17:e september till den 18:e och bara det var ett helvete. Sedan var jag hemma två, eller tre dar innan smärtan fick mig att inse att jag måste söka hjälp igen och på sjukhus har jag varit sen sist. Linköpings och Eksjös. Det som stör mig mest är att jag fortfarande inte vet om jag kommer behöva flytta på mig igen, vilket jag inte vill!

Vill inte ha någon ny miljö och ny personal i Jönköping, men kommer inte få veta något förrän imorgon antagligen då jag tror att det blir läkarrond. Då får jag veta vilken typ av bakteriell hjärnhinneinflammation jag har och då får jag också de exakta injektionerna för det. Snart kommer jag bli tvungen att byta nål med, Jippi.


(Utsikt från balkongen, som jag inte kan med att gå ut till om jag inte
har besök.)

// Polly

Tv-intervju om mina funktionshinder:

Efter att jag var med i Smålandstidningen blev jag tillfrågad att vara med i Jönköpingsnytt i en intervju och nu finns den på hemsidan. För några år sedan var jag även med i Smålandsnytt och det handlade också om mina funktionshinder, men då var det mest mamma som pratade. Den här gången klarade jag av intervjun helt själv och tog inte ens med mig någon! ;)

Trodde att det skulle kännas värre än det var, men det gick hur bra som helst. Se intervjun här.

// Polly

Provfilmning, halsen täpptes igen

Provfilmningen i Arboga i lördags gick oväntat bra, men det är för att jag hade träffat två sen innan då jag spelade in film där och då kändes det grymt mycket bättre. Däremot var det två personer till där som jag inte visste vilka det var och halsen ville inte sluta täppas igen. Varje gång jag skulle provspela scenen var jag tvungen att gå ut ur rummet eftersom den andra skådisen skulle ropa in mig, och det hjälpte inte hur mycket jag än harklade mig utanför dörren.
Halsen fortsatte vara täppt och det försvann inte förrän jag var på väg till stationen igen. Då kände jag mig lika fri som förr och skolan var slut för dagen, den underbara känslan av att luft kommer ner i halsen utan problem och att korken som täppt till och stoppat alla ord bara försvunnit.

När jag skulle äta efter provfilmningen hittade jag en ny läsk med smak av smultron och jordgubbe, en Smulgubbe!

// Polly





Jag är inte LAT, jag är ÖVERARBETAD

Många förstår sig inte på hur trött man kan blir om dagarna om man har till exempel aspergers/autism som jag. Jag gillar inte tanken på att folk kan uppfatta mig som lat för att jag måste sova på dagarna för att orka, men annars skulle jag gå under.

Har jag träffat folk, umgåtts mycket eller kanske bara varit på stan eller i en affär så känner jag mig så slutkörd att jag bara måste få sova. Jag måste skärma av, gå hem där jag varken behöver höra eller se någon annan och sova för att kunna “försvinna bort” en stund och pausa. Vissa dagar orkar jag bara vara vaken några få timmar innan jag känner mig så trött att det känns som om jag ska få panik om jag inte sover. Det känns som om huvudet ska gå sönder av alla tankar och intryck.

Är jag bara hemma en hel dag utan att göra något särskilt spelar det ingen roll, jag blir trött ändå. Jag måste ta en powernap på dagen för att jag ska orka vara vaken till kvällen då jag kan lägga mig för dagen. En paus från verkligheten mitt på dagen, annars känns det som om jag ska dö mentalt sätt.

Tycker bilden nedan är lite smårolig och den stämmer in perfekt på hur det faktiskt kan kännas och hur slut man kan bli av enkla, vardagliga saker om man har asperger. Bilden är från den här sidan.

Förr när jag jobbade på dagis var jag alltid tvungen att sova efteråt, och det trots att jag bara var där cirka tre timmar. Det har även hänt att jag tagit powernaps på hotellrummen när mamma och jag varit iväg på resor för där känner jag mig extra sliten eftersom det är så varmt. Jag känner mig som en bebis, jag har rutiner som en bebis.

Om jag ska träffa någon eller göra något särskilt någon dag “oroar” jag mig för hur det ska gå redan långt i förväg. När ska jag äta, före eller efter? Hinner jag sova innan så att jag är pigg nog att orka eller ska jag sova efter eller blir det för sent att sova efter? Det är mycket som måste ordnas och därför undviker jag oftast att träffa folk.

Jag hittade en väldigt passande text från Ung och aspergers sida och här kommer ett citat där ifrån som jag instämmer till fullo i:

Andra orsaker till trötthet kan vara att det tar mycket energi att klara vardagen när man har Asperger. Många vardagssysslor går inte automatiskt utan man måste viljemässigt tänka på allt som ska göras. Att ständigt hänga med i vad andra människor vill, menar och har för avsikt i sociala sammanhang kan vara uttröttande. Det är en nödvändighet att dra sig tillbaka och ladda batterierna ibland. Att det går åt mer energi för personer med Asperger känner inte andra till, så det måste man upplysa dem om. Annars är det lätt att man blir felaktigt ansedd som lat.”

Det där stämmer så bra! Och jag känner samma sak just nu, jag är så slut att jag måste få sova. Gick upp tidigt utan att ha sovit så länge och har dessutom en grej planerad idag så om jag ska genomföra det måste jag “pausa från världen”.
Egentligen hade jag behövt äta också, men det kanske det inte finns någon tid till. Jag måste ju prioritera det viktigaste. ;)

Något att äta går alltid ta med om man ska göra något, det viktigaste är att vara utvilad så att jag klarar mig till målet: Kvällen! Är alltid mer pigg och aktiv då. En grej jag hade velat skulle funka var att pausa tiden för då hade allt gått hur bra som helst. Jag hade hunnit vara aktiv och göra massor av saker på dagen för då hade jag kunnat pausa den när jag skulle sova och spendera längre tid med att försöka klura ut vad jag ska äta. Det tar alltid tid för mig att väl göra maten också även om jag har bestämt vad jag ska göra för något så då hade en “pausa-världen-knapp” varit perfekt.

// Polly