Den selektiva ställde ut böcker

I lördags fick jag äntligen ställa ut mina böcker på en bokmässa! Blev sjuk dagen innan och det hade inte förvånat mig om min kropp vet i förväg vilka gånger jag ska vara med på bokmässor eftersom det blev ett släng av hydrocefalus förra gången. I fredags blev det istället ett släng av feber, men det försvann som tur var till mässan.

Vägen dit och tillbaka var jobbig med tåg, folk och kyla, men på själva mässan trivdes jag! Fick några stycken böcker sålda och det var kul att äntligen få lite uppmärksamhet för sitt skrivande och träffa andra författare. Köpte en bok av en författare jag nyligen hört talas om och det var kul att få träffas live också. När jag gick mina rundor kring de andra borden fick jag mycket inspiration till hur man kan “dekorera” borden, men jag tycker ändå att jag lyckades riktigt bra med mitt “första-gångs-utställare-bord”.


Kommande utställningar:

Nässjö julmarknad, 17:e december

Jönköping, 3:e februari

// Polly

Droppade in på provfilmning!

I fredags fick jag veta att det skulle vara provfilmning i Nässjö och idag “droppade jag in”. Det har bara varit provfilmning i Nässjö en gång innan vad jag vet och jag tycker att alla Stockholmare borde inse hur bra de har det.
Det är ju hur smidigt som helst att kunna på en provfilmning i sin egna stad. Jag slapp slösa pengar på resa, jag sparade tid och jag hann inte bli särskilt nervös. Visst var det många där eftersom det var en öppen casting och jag fick vänta i typ en timme, men det var det värt. Det gick sådär för mig.
Pressentationsvideon skulle pågå i cirka 40 sekunder och jag skulle berätta om mig själv framför kameran men kom inte på särskilt mycket att säga. Efter det fick jag, typiskt nog improvisera en scen med mig själv. Jag tycker alltid att det känns löjligt och obekvämt när jag ska improvisera själv, särskilt när jag bara ska spela en karaktär.

Jag fick improvisera att jag stod på bion och väntade på en kompis som aldrig kom och att biofilmen skulle börja om typ en minut. Fick “fejka ett samtal” där jag skulle prata med kompisen och det känns alltid lika konstigt att stå och prata med sig själv. Det hade varit mycket bättre om jag åtminstone fick spela kompisen också och slippa stå som en galning och prata med mig själv.

Jag läste om en person som hade provfilmat som fick göra tre improvisationsscener medan jag bara fick göra en. Är det bra eller dåligt? Det går ju se på två sätt. Antingen tyckte personerna direkt att jag var dålig och tyckte att de inte behövde se mer, eller så tyckte de att jag var bra och behövde inte mer material. Jag hoppas på det sista för jag vill verkligen inte missa chansen nu när det äntligen ska spelas in film i Småland!

På färjan till Gdynia 2015:

// Polly

Fullt schema, en hjärna fylld med kaos.

Imorgon ska jag till Öland. Det ska bli kul, men jag ser inte fram emot resedagen som är den jobbigaste delen med att resa. Särskilt till Öland, det är mer komplicerat att ta sig dit än till Kreta! Har ju ingen bil så måste åka två olika tåg och en buss, plus bära en del packning.

Det kommer bli jobbigt och stressigt, har redan panik över morgondagen. JLT-kortet går inte åka på hela vägen till Öland heller, så typ halvvägs måste vi byta och krångla med ett KLT-kort istället. Jag tycker att hela Sverige borde använda sig av samma buss och tågkort fast med olika zoner såklart. Det vore så mycket smidigare! Bjuder på några gamla bilder från Öland.

// Polly





Ny dag, ny panik, ny STRESS

Varje ny dag som börjar ger mig alltid ny stress och panik. Stress och panik över saker jag vill hinna med innan jag blir trött igen. Jag har alltid som mest energi på morgonen och förmiddagen och då passar jag alltid på att hinna med så mycket som möjligt. Jag vill bland annat bogga, läsa böcker, skriva på mina egna böcker.

Jag vill läsa alla intressanta tidningar jag har, en har inte ens blivit färdigläst trots att jag köpte den för snart två år sen och så har jag en halvläst Skrivatidning liggande. Förr slukade jag alltid de tidningarna direkt, men nu finns inte orken. Jag vill spela spel på mobilen, bry mig om min katt och så har jag såklart en massa måsten att ta hand om som jag knappt inte gör. Disken växer på nytt hela tiden trots att jag motvilligt försöker hålla efter och diska den, men det känns hopplöst med tanke på att även om jag diskat klart allt så blir det fullt med disk igen efter maten.

Och efter maten har jag definitivt inget sug efter att diska. Då är jag mätt, trött och slutkörd efter att först ha hittat på vad jag ska äta för dagen, lida mig igenom affären och handla det och sen laga det. Jag orkar inte hur mycket som helst. Varje gång det har tvättats blir det fullt med klädpåsar i min redan så trånga lägenhet och det tar en evighet för mig att få upp allting, oftast flera dagar då jag bara orkar ta upp ett par plagg åt gången och för tusende gången lägga in dem i garderoben igen. Garderoberna ja, de är fulla med grejer, de behöver sorteras för att jag ska kunna få mer plats i lägenheten. Men orken, var finns den?

Idag har jag åtminstone handtvättat några plagg som jag ska skänka tillsammans med två andra påsar kläder och det är ju alltid något. Då blir tvättkorgen lite mindre full till nästa gång. Det ger mig ångest att den aldrig är helt tom. Eftersom energin inte finns har jag bestämt att jag ska röja undan minst en grej per dag i alla fall från garderoberna, för då händer åtminstone något.

Det måste dammsugas, men jag gör det inte ofta eftersom min dammsugare är trasig och det känns ännu motigare att genomföra dammsugningen när jag måste in till mamma varje gång och låna dammsugaren. Det borde skuras, det har jag aldrig ens gjort i den här lägenheten. Och skräp ja, det måste ständigt slängas. Kartonger, flaskor och annat måste återvinnas, staplas på högar och i påsar i mitt kök. Jag får panik bara jag tänker på det. Både min nya och min förra mobil svämmar över av noteringar om grejer jag ska/vill göra och saker jag ska kolla upp, men inget händer.

Mitt i allt detta ska man vara social. Jag vill såklart träffa familjen och syskonbarnen, men varje gång det är något bestämt får jag ångest redan innan när jag tänker på hur mycket energi som kommer gå åt trots att jag inte vill det. Jag känner mig osocial och elak, men varken mitt psykiska eller fysiska jag orkar egentligen. Men jag försöker vara snäll, ställa upp trots att kroppen egentligen bara vill ligga på sängen dagarna i ända.

Om cirka en timme ska jag äntligen träffa min systerson. Det var längesen och det ska blir kul, men jag orkar inte tänka framåt än. Och jag vill absolut inte tänka på hur mycket tid och energi jag har slösat på att skriva det här inlägget när jag egentligen borde sova så att jag orkar med det som väntar.

Jag önskar att jag kunde pausa tiden så att jag kunde sova hur mycket jag ville och behövde utan att det påverkar någon. Då hade jag hunnit med så mycket mer. Nu har jag inte sovit på cirka sex timmar och av erfarenhet vet jag att jag snart kommer bli trött. Jag kanske även blir det bara för att jag tänker att jag ska bli det, för jag vet att hjärntrötthet tyvärr kan bli psykiskt. Men vad kan man göra åt det? Jag måste ju ta hänsyn till min hjärntrötthet och då måste jag tänka igenom saker för att besluta mig för om jag kommer orka innan jag gör något, vilket innebär att jag automatiskt tänker “Jag kommer bli trött om jag är i väg för mycket eller om jag gör det där allt för länge”. Och vips så blir det psykiskt.

Min hjärntrötthet i kombination med mina funktionshinder är en katastrof och samtidigt som jag måste “fajtas” med allt här ovan så känner jag mig taskig om jag inte är social nog mot min älskling. Det tar också energi trots att jag känner honom väl, men inte på långa vägar lika mycket som med folk utifrån.

Nu ska jag smyga ner i sängen och se om jag hinner sova åtminstone pyttelite innan jag går iväg. Det är så skönt att ha fått allt det här ur mig och nu förstår ni kanske lite varför jag inte orkar blogga så ofta.

// Polly 

Världens första “selektiva föreläsning”

Imorgon ska jag för förta gången ha en “föreläsning”, men på mina speciella villkor. Eftersom jag inte klarar av att “prata på fri hand” i en grupp så kommer jag att svara på frågor om min bok som en som har läst den ska ställa. Tyvärr har jag inga böcker som jag kan ta med och sälja, men visitkort finns det gott om!

Ska prata inför en ungdomsgrupp så det kommer bli en optimal träning för mig. Kan fortfarande inte gå förbi ungdomar på stan utan att känna mig i underläge och tänka att de ska skrika efter mig och sånt, tack vare de alltid så “trevliga” ungdomarna på högstadiet. Jag har inte haft tid att bli nervös inför det här så det är väl lika bra. Det är bättre att jag vill dö imorgon av nervositet än nu.

Om ni inte har något för er, kom till Vaggeryds kyrka där jag troligen kommer skämma ut mig. Världens första “föreläsning” av en person med både social fobi och selektiv mutism ska ju invigas! ;)

// Polly

Intressant marknadsföringsdag

Det var kul och intressant att få veta mer om hur man kan marknadsföra sina böcker och jag skrev ner massa förslag. Hade bara tänkt på ett fåtal av dem innan så resten kommer komma till stor användning. Fick även en bok såld och några av de andra författarna tog med sig mina visitkort. Bokbordet vi hade var intressant, alltid kul att se hur andra har tryckt sina böcker och hur omslagen ser ut. Idag har jag bestämt med en som recenserar böcker att hon ska recensera mina och sen lotta ut dem i en tävling.

Hoppas på att det gör lite fler sugna på att läsa böckerna.

Psykiskt sätt var det väldigt påfrestande att vara iväg. Som alltid blir jag uttröttad nästan direkt av att behöva höra mycket folk som pratar samtidigt och som skrattar högt och plötsligt alldeles intill mig. Men jag vågade åtminstone prata med de andra trots att jag aldrig hade träffat någon av dem.

// Polly

Paniken dödar mig

Jag klarar inte av att vara här mer, paniken kommer döda mig. Mår för jävligt av att inte kunna få vara i min egen lägenhet där jag kan låsa om mig, inte veta när och hur ofta någon får för sig att störa mig genom att komma in. Den del knackar, en del gör det inte.
Det värsta är att inte ens få vara ifred på natten, utan att det ska komma in folk minst två gånger, dels för att ta blodtryck och för att ge mig mediciner.
Är trött på att ha en nål i armen som ömmar, att inte kunna gosa med min katt eller ens ta en “längre runda” när jag känner för det.

Jag är så pigg att det känns som om det ska göra mig sinnessjuk, men så länge jag inte har besök så klarar jag inte av att lämna “mitt” rum. Vad ska jag ut i korridorerna att göra? Där finns inte ett enda dugg att göra. Jag blir tröttare än hemma, även om jag inte har så mycket mer ytor där än här att röra mig på, men att inte ens kunna öppna ett fönster är ett helvete. Jag får inte äta vad jag vill, och inte använda mig av mina egna mattider. (Nu blev jag störd igen för kortison.) Jag är grymt trött på att inte kunna äta mig mätt på en gång som jag kan göra hemma, utan behöva ta en massa småmål och behöva gå och hungra och vänta på nästa.

När jag har besök får jag bara se de förbannade sjukhuskorridorerna och de lama försöken till utegårdar. Rör på benen ständigt i sängen för att slippa vara helt stilla, men gråten vill ändå komma. Jag låg på sjukhus från förmiddagen den 17:e september till den 18:e och bara det var ett helvete. Sedan var jag hemma två, eller tre dar innan smärtan fick mig att inse att jag måste söka hjälp igen och på sjukhus har jag varit sen sist. Linköpings och Eksjös. Det som stör mig mest är att jag fortfarande inte vet om jag kommer behöva flytta på mig igen, vilket jag inte vill!

Vill inte ha någon ny miljö och ny personal i Jönköping, men kommer inte få veta något förrän imorgon antagligen då jag tror att det blir läkarrond. Då får jag veta vilken typ av bakteriell hjärnhinneinflammation jag har och då får jag också de exakta injektionerna för det. Snart kommer jag bli tvungen att byta nål med, Jippi.


(Utsikt från balkongen, som jag inte kan med att gå ut till om jag inte
har besök.)

// Polly

Tv-intervju om mina funktionshinder:

Efter att jag var med i Smålandstidningen blev jag tillfrågad att vara med i Jönköpingsnytt i en intervju och nu finns den på hemsidan. För några år sedan var jag även med i Smålandsnytt och det handlade också om mina funktionshinder, men då var det mest mamma som pratade. Den här gången klarade jag av intervjun helt själv och tog inte ens med mig någon! ;)

Trodde att det skulle kännas värre än det var, men det gick hur bra som helst. Se intervjun här.

// Polly

Provfilmning, halsen täpptes igen

Provfilmningen i Arboga i lördags gick oväntat bra, men det är för att jag hade träffat två sen innan då jag spelade in film där och då kändes det grymt mycket bättre. Däremot var det två personer till där som jag inte visste vilka det var och halsen ville inte sluta täppas igen. Varje gång jag skulle provspela scenen var jag tvungen att gå ut ur rummet eftersom den andra skådisen skulle ropa in mig, och det hjälpte inte hur mycket jag än harklade mig utanför dörren.
Halsen fortsatte vara täppt och det försvann inte förrän jag var på väg till stationen igen. Då kände jag mig lika fri som förr och skolan var slut för dagen, den underbara känslan av att luft kommer ner i halsen utan problem och att korken som täppt till och stoppat alla ord bara försvunnit.

När jag skulle äta efter provfilmningen hittade jag en ny läsk med smak av smultron och jordgubbe, en Smulgubbe!

// Polly