Gråta bort sminket

Vi hade som sagt smink på teatern igår, och det var en av orsaken till att jag lyckades hålla tillbaka stormfloden av tårar. De kom istället på en och samma gång så fort jag kom innanför dörren där hemma. Eller förresten, redan när jag stod utanför dörren och inte fick fatt i nycklarna. Jag förstår inte möjligheten i att en och samma person kan få en att känna på så olika sätt? Mardröm och Paradisdröm.
// Polly

Blyg, tystlåten och besvärad?

Precis som i texten nedan kände jag mig igår när jag var tvungen att gå till tatueraren helt själv. David hade försovit sig och det enda som är bra med det är att jag fick lite “träning”. Frågan är bara om den ger något resultat …

“Vid första mötet kan ungdomen te sig blyg, tystlåten och verka besvärad. Han eller hon kan ge sparsamt med ögonkontakt eller så är den annorlunda.
Känslor uttrycks sällan i ansiktet. Vissa döljer ansiktet bakom en huva eller en lugg. Några gör nervösa rörelser, t ex vrider på händerna eller snurrar på en ring på fingret. Har ungdomen med sig en förälder får ofta föräldern föra ungdomens talan. Ungdomen formulerar sällan egna frågor eller önskemål och tar sällan initiativ. Frågor besvaras kort, svävande: ”Ja, kanske,” ”Det är väl bra” och mycket ofta ”Jag vet inte.” Samtalet tryter, den professionella kan känna att han/hon själv får dra hela lasset. Det kan vara svårt att få fram vad ungdomen vill egentligen, då inga klara önskemål uttrycks och inga förslag verkar ”landa” riktigt. Man kan känna sig avvisad.”

Någon mer som känner igen sig i texten? Eller finns det någon som har träffat mig som känner att jag stämmer in på den?

// Polly

“Skjut mig i huvudet!”

Eller : “Gör mig osynlig, vad som helst bara jag inte syns!”
Det här är vad jag kommer tänka när jag har kommit så långt att jag ska provfilma. För tillfället känns det bra, paniken kommer aldrig förrän jag är nästan helt framme. Tur att jag alltid känner mig på topp före så att jag inte skippar möjligheten på grund av lite nervositet. Min förra provfilmning var ju värd besväret trots helvetet jag upplevde, jag fick ju nämligen en roll! Jag ska försöka lämna rädslan hemma idag, gömma den någonstans …
// Polly

Jag får spela en roll även på fritiden.

När jag var i Växjö senast var det en man som frågade om han fick sitta vid mitt bord på matstället jag var på, och det slutade med att jag fick anta en roll.
- Jag bor hos mina föräldrar i Växjö, men letar efter en egen lägenhet där.
- Jag älskar att gå på festivaler, speciellt Swedenrock.
- Jag gick estet på gymnasiet.

Hur många fel? Jo alla! Visserligen gillar jag metal, men jag hatar att gå på festivaler. Jag letar efter en lägenhet, men inte i Växjö. Att jag gick estet på gymnasiet är nog svaret som är mest fel. Jag hade ju en specialanpassad skolgång, jag hade bara privatlektioner i svenska på den ursprungliga gymnasieskolan. Varför sa jag då inte det? Det är för krångligt! Enklare att bara ljuga, för annars kommer det bara en massa följdfrågor. Men det var ju en trevlig liten uppvärmning innan inspelningen den dagen, för då kunde jag ju behålla den rollen även under tagningarna. Tur att personen jag ljög lite för inte känner mig och kan se det här inlägget ;)
// Polly

Jag mår INTE bra.


Idag mår jag inte bra, skulle ge vad som helst för att få befinna mig i Norge vid havet igen. Jag orkar inte med det här. Filmmötet igår gick okej, förutom att det var väldigt jobbigt med så mycket folk och stim. Det är en stor nackdel med mitt funktionshinder att sånt snabbt gör mig slutkörd. Dessutom kände jag mig som en liten barnslig “skol-flicka” som bara satt tyst under mötet och manusläsningen. Men är ju van vid att känna så. Klarade i alla fall av att presentera mig för de andra. Nu ska jag ner under täcket igen och hoppas, bara en liten gnutta på att få somna in. Om inte för alltid, så åtminstone för en riktigt lång tid.
// Polly