Min skrivutveckling – samma text, tio år emellan

För snart tio år sedan skrev jag min första del av Udda & Utsatt och la ut på skrivarsajten Dikta.se. Jag hade börjat skriva på serien redan innan dess, sedan 2006 men då häftade jag ihop böckerna själv och gjorde bilder och omslag till. Jag bestämde mig för att vara lite mer seriös när jag la ut det på nätet och trots att jag skrev väldigt dåligt om man jämför med nu så fick jag många kommentarer och min serie blev väldigt uppskattad. Nedan kan ni se den första delen av Udda & Utsatt som jag la upp på sajten, samt ett utdrag från första kapitlet i Udda & Utsatt som nu finns att köpa i nätbokhandlarna.

Den 13:e augusti 2008:

“Aaron Jacobson vaknade med ett ryck, och skyndade att klä på sig.
Det var måndagsmorgon, och idag var det den första skoldagen efter sommarlovet. Aaron var nyinflyttad i stan, och han skulle börja i en ny skola, pg.a all mobbing han hade fått stå ut med i den förra. Aaron var 14-år, och hade ljusbruna ögon, och brun / blont – hår. Han var inte speciellt annorlunda direkt, förutom att han hade ADHD, och bodde i en trång 2 tillsammans med sin alkoholiserade pappa Lasse, och sin 17 – åriga storebror Jimmy, som han helst av allt skulle vilja slänga till psyket.

Hans familj hade inte speciellt mycket pengar heller för den delen, och det var främst det som hade orsakat all mobbingen på Aarons förra skola, det, och att 
Aaron hade ADHD. Aarons mamma Lillian hade stuckit för längesen, och lämnat kvar både Aaron och Jimmy hos deras alkoholiserade, och allmänt störda pappa.
konstanta alkoholdrickande, hade slutat med att hon stack.”

2016:

“Fort fram med rakhyveln, ångesten måste bort direkt! Ja, läsare, jag vet att du är där och att du bevakar varenda steg jag tar, men vet du vad? Jag bryr mig inte. Jag måste göra det här, det finns ingen annan utväg.

Två dödsbleka armar täcka av skärsår. Ångesten i mitt bröst är så hög att det känns som om jag ska drunkna i den. Luften får inte plats, jag är övertygad om att jag är på väg att kvävas. Jag försöker andas in så mycket jag kan men det tar stopp. Hela bröstet känns igentäppt som en ballong med för mycket luft. Det känns som om jag ska sprängas. Men bara nästan.

Bröstet är fyllt med ångest ända upp till ytan och precis som att en ballong inte kan spricka utan ett nålstick så kan mitt bröst inte det heller. Armarna måste snittas sönder mer om jag ska kunna få någon ro. Jag måste andas, men det är så svårt. Jag får panik! Hjälp mig, läsare, snälla hjälp mig bara …”

Som ni ser är det väldigt stor skillnad på text ett och text två. I text ett bygger jag inte upp någon som helst spänning, jag börjar med en “klassisk mening” och berättar sedan direkt allt som finns att veta om karaktären. Läsaren får inte märka eller ta reda på något själv utan allt serveras på ett fat. Att jag har så få punkter i texten får det dessutom att verka “andfått” och det finns inte så många pauser.

I text två börjar jag med en mening som ska fånga läsaren på direkten, jag skriver i nutid och ur jag-perspektiv för att det ska kännas mer närvarande och jag nämner ordet “läsare” för att man ska känna sig delaktig i texten. I text nummer ett nämner jag ingenting om känslor. Jag bara vräker ur mig det som finns att säga, men i den andra texten använder jag en massa meningar till att beskriva hur Aaron känner inombords och jag gestaltar mer. Jag skriver inte “Jag mår dåligt” utan får läsaren att förstå det genom karaktärens handlingar och tankar.

Ett exempel på hur jag inte gestaltade i mina texter från 2008 finner ni här:

“Det var geggig grönsakssoppa med mjukt bröd & ost till lunch, och Aaron tyckte att soppan smakade vidrigt. Det enda som var någonting att ha var brödet, men eftersom
Aaron var så hungrig efter sin enportionsrätt av flingor som han fått till frukost, så brydde han sig inte om hur maten smakade.”

Så vad hade jag kunnat skriva istället? Jo, följande:

“Jag tittade ner på den geggiga grönsakssoppan och rörde runt lite i den med skeden innan jag smakade på den. När jag kände konsistensen i munnen grimaserade jag, svalde fort och tog sedan ännu en sked soppa som jag slevade in i munnen. Portionen minskade fort och för att få väck smaken i munnen doppade jag emellanåt det mjuka brödet med ost på i soppan och tog en tugga av det. På mindre än fem minuter hade jag fått i mig all soppa, brödet och mitt glas med mjölk. Jag hungrade fortfarande efter mer.”

Gestaltning är verkligen superkul, men också väldigt krångligt ibland.

// Polly

Dagens text:

Nedan bjuder jag på en liten tjuvtitt ur tredje “Udda & Utsatt”-boken. En stor del av texten är verklighetsbaserad.
// Polly

 

     ”Varför så bråttom?”
Aaron, som just börjat gå sin väg stannar till för en stund och vänder sig åter till Oliver och de andra.

    “Ge mig en anledning att stanna.”

    “Tja, du kan ju alltid visa upp dina äckliga skärsår.”, föreslår Oliver.
    “Det brukar du ju inte ha något emot.”


    Aaron börjar åter följa den grusade gångvägen framför sig, vilken omgärdas av en stor grönskande skog på båda sidor.

    ‘Varför var jag tvungen att ta den här vägen hem??’, tänker han. ‘Jag är så dum, det är ju mycket bättre att gå genom stan!’


“Kom igen nu, din fegis, visa!”, hojtar Edvin. Oliver och Peter sluter upp med sina cyklar på vardera sida om Aaron, som automatiskt snabbar på stegen.


“Visa sa han ju!”, snäser Oliver. “Är du döv?? Eller du kanske bara är dum i huvudet!” Aaron rycker till när en kaskad av småsten träffar honom i ryggen.
Han försöker hålla en neutral min, men nästa kaskad träffar honom rakt över hans bara smalben, vilket får det att bränna till av smärta.


“Öh, du, har du några rakblad i fickan så att du kan cutta dig?”, undrar Peter. Spridda skratt hörs.

    “Annars kan du få låna en kniv av mig.”, inflikar Oliver skadeglatt. Aaron blundar hårt i ett försök att tvinga undan sina tårar.
Han skjuter upp axlarna för att skydda sig från alla småstenar som nu kommer farande från alla håll och kanter.


“Har du blivit stum eller?”, hånar Oliver. “Vi har nog med stumma killar i klassen.”

    “Men kom igen, skär dig nu då!”, manar Edvin, och börjar klappa i händerna.
    “Skär dig, skär dig …” Oliver och Peter följer genast Edvins exempel, och stämmer in i hans mässande stämma och högljudda klappar.


‘Om jag ignorerar dem så slutar dem nog snart.’, tänker Aaron hoppfullt. ‘Jag tänker inte bryr mig, jag ska inte bry mig … Vad har alla emot mig? Jag kan lika gärna dö.’

    “Ditt äckliga emo, gör som vi säger nu!”

 

Att vara stum

Jag kan inte prata. Ibland bestämmer sig min hals för att inte släppa fram några ord. Det kan ske när som helst, var som helst och med vem som helst. Trots att det en gång funkat bra är det inte säkert att jag har samma tur nästa gång.

Halsen styr mitt öde, kan bli tvärt blockerad, och göra så att jag harklar mig oavbrutet för att lätta på klumpen som jag inbillar mig börjar växa och täppa igen luftvägarna. Det är som att få en sil placerad i halsen och den tillåter enbart en lagom dos med luft att strila igenom. Lagom för att jag fortfarande ska vara vid liv och medvetande när den plågsamma processen börjar.

När meningarna som är så mycket större försöker tränga sig förbi silen. Allt jag vill säga stöter den bort, den motar det nedåt i mitt bröst där de är menade att stanna. De ska inte ut ur min mun, för jag har inget att säga till om.

Jag har selektiv mutism.”Vad är selektiv mutism?”, tänker många av er och det är en av anledningarna till att jag skriver detta. Hela Sverige borde veta, men det är främst de som är drabbade och deras anhöriga som har någon aning om vad det innebär och hur mycket lidande det skapar. Wikipedia beskriver selektiv mutism som en psykisk störning, ett tillstånd som beror på extrem ångest där den drabbade ofta misslyckas med att prata i sociala sammanhang.

Men hemma och med folk vi känner oss trygga med fungerar det och vi pratar obehindrat. Många jämför selektiv mutism med blyghet, vilket är fel. Blyghet beror på osäkerhet, det gör inte selektiv mutism. Vi väljer inte att vara tysta, det är vår ångest som tvingar oss till det. Inom oss bildar vi svar som vi vill få fram, vi vill få andra att förstå. Istället nickar vi, skakar på huvudet eller pekar som svar.  

Det finns personer som jag aldrig har pratat med, som jag har hållit inne allt för och så finns det dem som jag pratar sparsamt med för att inte utsätta mig själv för så mycket lidande.

De jag pratar obehindrat med, har nog svårt att förstå. Hur kan skojfriska Polly bli en stum, stel pinne på mindre än ett ögonblick? Och de som jag inte har pratat med, tar dem det som en personlig förolämpning att min ångest inte låter mig göra mer än att formulera svaren på deras frågor i mitt inre?

Jag försätter mig ofta frivilligt för sociala sammanhang och jag har inte längre lika stora svårigheter att prata med folk. Ibland kan det vara svårare med vissa åldersgrupper. Jag spelar teater, tvingar mig själv att gå på nära-döden-upplevelser som provfilmningar och spelar in filmer.

Därför är det svårt att förstå att saker som andra inte ens ser som något hinder kan vara en undergång för mig. Att svara ”ja” eller ”nej” på frågor som borde vara enkla och att säga till när jag ska hem om jag är på besök hos någon.

Jag undrar ofta om jag någonsin kommer att känna mig likgiltig inför att göra sådana saker, för jag vet inte bättre än att det alltid har inneburit tortyr.Nu är jag är på god väg att få tillbaka min röst, men frågan är om jag någonsin ägt den till fullo.

// Polly 

Jag vann

Hatet i era blickar då ni betraktar mina uppskurna armar. Ni är så äckligt häpna.
De övrigas ständiga frågor, som jag inte förstår vitsen med.
“Ångrar du inte att du skar dig så mycket när du var yngre”?
Ångrar mig? Nej, jag ångrar mig inte. För det var genom att tillfoga mig själv skärsår som jag lyckades överleva, det var den
fysiska smärtan som blev min enda tröst. Mina nu så bleka ärr ska förbli synliga på mina armar och de ska visa er att jag lyckades överleva. Jag lyckades överleva trots era ständiga försök att trycka ner mig och få mig att känna mig värdelös. Ni lyckades inte driva mig till självmord trots att ni uppmanade mig till det.

Det var jag som vann.

Att gå in i en roll

Blicken flackar. Halsen snörps ihop. Orden och meningarna jag så väl formulerat i huvudet kommer inte fram. Jag vankar oroligt, fram och tillbaka.
Mina tankar är fyllda med något så oviktigt som vad jag ska göra med mina händer, vart jag ska titta.

Så får jag mitt manus, och plötsligt vet jag. Vad jag ska säga, vad jag ska göra, hur jag ska titta. Manuset är min trygghet och den stumma och tysta jag kan äntligen försvinna för en stund. Jag är inte längre rädd, jag har kontroll.
// Polly