En deadline

Tredje delen i min bokserie Udda & Utsatt ska vara klar i maj. Alltså inte helt klar, men ett manus som är redo att redigeras. Det är alltid rörigt att skriva en bok, särskilt om det är en bokserie det handlar om eftersom man måste hålla mycket koll på karaktärerna och vad de har gjort och sagt i de olika böckerna.
Jag skriver aldrig scenerna i ordning utan väljer själv vilka jag ska skriva först beroende på humör, lätthet och vilka som verkar roligast. Ibland behövs det mycket research till scener och de skjuts oftast upp tills jag har läst på tillräckligt så att jag känner att jag kan skriva en trovärdig scen. Det är både bra och dåligt att inte skriva alla scenerna i ordning, en bra grej med att inte skriva dem i ordning är att man inte behöver bestämma direkt vad som ska hända efter en särskild scen utan man kan spåna på det medan man skriver på andra.

Det dumma med att inte skriva scenerna i ordning är att det blir rörigt, i alla fall för mig. På bilden nedan kan ni se alla scener som på något sätt ska pusslas in i manuset och då gäller det att tänka efter så att inget blir fel till exempel tidsmässigt. Jag kan till exempel inte lägga in en scen som utspelar sig på nyårsafton och efter det ha en scen där det är julafton. Det blir som ett stort pussel. Men det är alltid lika kul att se hur scenerna binds ihop och skapar ett manus!

PS: Missa inte att det är rea på de två första böckerna i Udda & Utsatt. Köp dem direkt via min blogg i det högra fältet.

Världens rastlösaste författare

Be mig att vänta i fem minuter utan att jag får göra någonting under tiden, det räcker för att göra mig rastlös. Jag vill inte ödsla en enda minut på att inte gör någonting, tid som försvinner och aldrig kommer tillbaka igen är viktig att använda! Var jag än är kan skrivboken åka fram, i väntan på bussen, på tåget, i bilen, hemma, i ett sightseeingtåg på Kreta när det väntar in andra passagerare. En gång använde jag min systersons keps som skrivbord när han satt i mitt knä.
Folk tycker att jag är konstig, undrar varför jag inte kan ta det lugnt och lära mig att vänta utan att göra någonting, lära mig att ha tråkigt. Men varför skulle jag vilja låta bli att göra någonting när jag ar chansen att hinna skriva flera meningar på min bok? Man åldras för varje sekund så det gäller att vara kreativ och ha roligt! Jag vill inte dö med halvskrivna böcker, då måste jag tvinga någon att bränna upp allt material när jag dör!

Är alla författare som jag? Kommer bokidéerna för alla de gånger man måste vänta på något och allt är tyst och tråkigt? Det måste finnas fler författare som jag! Varje gång jag är på semester och mamma vill ta det lugnt på någon bänk måste jag ta fram skrivboken. Det enda som kan konkurrera med min skrivbok är havet, särskilt när det är vågor. Då finns det något nytt att se hela tiden. Det är tur att jag inte bor vid havet för då hade jag varit där varje dag utan att kunna slita blicken ifrån det. Då hade det inte blivit många böcker skrivna kan jag lova!

Låg & mellanstadiet / högstadiet

Ser ni skillnaden?

På bild ett är jag glad och ovetande medan jag på bild två har skurit mig över hela armarna. Allt ändrades på mellanstadiet när en lärare berättade för mina kompisar att jag hade asperger syndrom. Jag kände mig konstig, fattade inte vad det innebar. En klasskompis som kallade mig för psykopat och i slutet av sexan började mina kompisar att undvika mig. Jag anade att det berodde på det som de hade fått veta, att jag hade asperger syndrom. 

De trodde säkert, precis som jag att det var ”en konstig sjukdom”, för vilken tolvåring förstår ett funktionshinder innebörd? 
Att förstå en sjukdom är lättare, det är något som smittar. En person som har en sjukdom ska man ”undvika så att man inte blir smittad”.
Jag mår dåligt av att se högerbilden, minns den vidriga känslan. Jag kände mig ful och äcklig, så vidrig att jag inte kunde le. Jag plutade oavbrutet med läpparna under skoldagarna, ville bara dö. Då gick jag i nian.

Allt började i sjuan, då jag tvingades börja i en helt ny klass eftersom ingen av mina kompisar från sexan hade valt mig. Ingen av dem ville gå med mig i sin nya klass. Det fick mig att börja undra, vad var det för fel på mig? Bara för att de hade fått veta att jag hade ett funktionshinder betyder inte det att jag hade blivit en annan person. Jag var samma som innan. 

I min nya klass pratade jag inte med någon och att jag hade fått en assistent gjorde allt värre. Jag skämdes och ville vara som de andra. Jag var så rädd, vad var det för fel på min hals? När jag försökte prata var det som om jag hade satt i halsen, jag fick inte fram ett ord. 

Alla undvek mig, det kändes som om hela skolan visste att jag var ”den konstiga”. Elever hånlog åt mig, pekade och viskade. Om jag bara hade vetat, då hade jag inte känt mig lika ensam och konstig. Men jag fick veta först när jag var 18. Då stod det i mina papper att jag hade selektiv mutism. Det var det som var ”felet på min hals”. Andra hade vetat hela tiden, men nämnde inget för mig. Det påverkade hela min högstadietid. Hjälp till att sprida kunskap om selektiv mutism och andra funktionshinder så att mitt helvete inte upprepas för andra personer!

En inspirerande frukost

Inget går upp mot att läsa Tidningen Skriva och därmed fylla tankarna med inspiration samtidigt som jag äter. Det gör att jag, efter frukosten är galen av iver över att få börja skriva och använda mig av tipsen jag har läst om i tidningen. I det nyaste numret av tidningen finns det tips om hur man skriver bra barnböcker och intervjuer med barnboksförfattare.
Jag har väntat på ett sånt här nummer för jag hade verkligen velat skriva fler barnböcker. Har påbörjat en hel del barnboksmanus men de flesta har jag aldrig slutfört så att de kan skickas till bokförlag. Det måste bli en ändring på det!

2019 börjar bra!

Jag bara måste dela med mig av hur bra det går för ”Udda & Utsatt”. Bara för i år (januari och februari inräknat) så har jag hittills sålt mer böcker av ”Udda & Utsatt” än vad jag gjorde under hela 2018. Det är jättekul!
Ni kan ni även läsa två nya recensioner, en om den första boken i serien och en om bok nummer två.

Omslaget till bok nummer ett är också förnyat och matchar mycket bättre med bok nummer två än innan.

Vinn min bok!

Nu är jag äntligen tillbaka på bloggen, som tråkigt nog har varit onåbar ända sedan november eftersom den behövde uppdateras. Jag inviger bloggen igen med en tävling där man har chansen att vinna första delen i min bokserie ”Udda & Utsatt”!
Tävlar gör man på Instagram. Lycka till! 

TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD!

Bilden är tagen på julskyltningen i Nässjö där jag ställde ut mina böcker i december.

Älskade skrivböcker!

Det var alltid en sån trevlig känsla i skolan när bladen i ens skrivbok var slut och jag fick gå fram till skåpet och hämta en ny, fräsch bok att skriva med. Det hände såklart att en del skrivböcker slank med hem och användes till bokskrivande. Jag kunde inte låta bli! Alla skrivböckerna på bilderna är bara ett litet urval av de jag har. Hur ska det sluta?

Dåliga dagar med trötta hjärnan

Ända sen i tisdags då jag fyllde år har jag haft lite sämre dagar än vanligt, har typ inte orkat någonting! Teatern var jag bara på första dagen när de startade för terminen, mer än så har det inte blivit. Jag tog mig i alla fall tid att träffa några från teatern på min födelsedag och de var så snälla, bjöd på mat och gav mig presenter. Oftast blir man orkeslös dagen efter man har varit iväg på något om man har hjärntrötthet, det blir jag i alla fall och det är därför jag nästan aldrig orkar åka till Jönköping längre.

Det blev inget undantag dagen efter att jag hade träffat mina kompisar, men ibland får det vara värt tröttheten nästa dag för annars blir det ju aldrig av att man ses! Dagen efter jag hade varit iväg i Jönköping vaknade jag seg och kände mig ”låst” i hela kroppen som jag brukar göra ibland på morgonen. Det är obehagligt. Jag lyckades ta mig upp i alla fall eftersom jag skulle till stan med min syster och efter det sov jag.

Vad hände sen? Jag vaknade med huvudvärk och hade det oavbrutet resten av kvällen. Jag hade svårt att somna, vaknade vid fyra på natten fortfarande med huvudvärk och det tog ett bra tag innan jag lyckades somna om. Idag vaknade jag också med huvudvärk, men inte lika mycket som igår. Framåt dagen idag försvann det helt.

”Att göra nya saker eller att göra lite mer än vanligt kan också ge en ökad mental trötthet som även kan vara kännbar under flera dagar.”

En normal människa hade med lätthet orkat åka tåg för att träffa sin vänner den ena dagen och sen gå på stan med sin syster nästa dag utan att påverkas, men det kan inte jag. Ändå försökte jag. Jag vill inte verka lat, vilket jag har läst att många med hjärntrötthet känner sig eller blir uppfattade som.

Det känns nästan skämmigt att medge att en tågtur på sammanlagt en timme och en middag med några vänner i en högljudd miljö kräver minst en hel dags återhämtning, jag känner mig så löjlig och det blir nästan som att jag själv börjar tvivla. Behöver jag verkligen återhämta mig en hel dag efter att ha varit iväg? Nej, jag hoppar det den här gången. Det kan väl inte vara så farligt? Så kommer den ihållande huvudvärken efteråt som på beställning.

”Den mentala tröttheten kan också komma snabbt och nästan totalt slå ut förmågan att tänka och mentalt vara aktiv.” 

Det är oftast i affärer och bland folk som den mentala tröttheten kommer snabbt, det hände senaste idag. På en sekund börjar jag gäspa oavbrutet, ögonen tåras och det känns som om jag ska få panik om jag måste befinna mig bland folk en enda sekund till. Det är vid såna här tillfällen det är extra krångligt att ha hjärntrötthet eftersom man vid de flesta sociala situationerna inte bara kan stänga av, springa sin väg eller sluta vara engagerad.

”Vid mental trötthet finns även en sämre förmåga till mental återhämtning. När inte återhämtningen fungerar väl, ökar den mentala tröttheten över tid. Det kan gälla över dagen, men även under längre tid.”

Konstaterandet ovan är frustrerande. Man kan ju omöjligen planera in allt i sitt liv på minuten, saker kommer alltid att hända som man inte har planerat och vad händer då om något verkligen måste göras den dagen man egentligen måste återhämta sig? Man tvingas göra det ändå, trots att man behöver vila och då ökar den mentala tröttheten, som det står ovan kan det gälla i dagar men också längre. Hur uppmuntrande låter det?

Tekniskt sett borde hjärntrötthet aldrig kunna försvinna om man aldrig kan vara säker på att få all den återhämtningstiden man behöver och det kan man väl omöjligen få om man inte är eremit och bor på en egen planet utan intryck i minst ett år?

För de flesta med hjärntrötthet känner man sig piggare på morgonen och så blir det sämre senare på dagen. Det brukar vara samma för mig och därför känner jag stress. Så fort jag vaknar och hör dagens första ljud, en fågel eller en bil så tänker jag omedvetet ”Jaha, där var första ljudet, nu ska det lagras i hjärnan och bidra till att jag blir trött.” På tåg där det är mycket pratsamma människor på flera olika platser runt om mig blir det ännu värre, jag kan inte fly från ljuden.
Alla som pratar, varenda ord någon säger, gest någon gör, skratt. Alla bidrar tillsammans till att min trötthet ska komma. Jag kan inte hindra min hjärna från att ta emot alla ovälkomna intryck, de tas emot, lagras och gör mig stegvis tröttare trots att jag inte vill. Därför känner jag stress varje dag då jag vill försöka hinna med så mycket som möjligt innan hjärnan har fått så mycket intryck att den ger upp. Som nu till exempel. Det var evigheter sen jag skrev en lång text på bloggen eftersom huvudet knappt brukar orka med att jag sitter vid datorn längre. Nu skriver jag som en galning för att hinna få ur mig allt det här innan huvudet säger stopp. Men jag vill inte att huvudet ska säga stopp, då blir jag ofrivilligt sysslolös. Det händer ofta numera på grund av huvudvärken. För vad kan man göra när man har ont i huvudet? Man orkar inte skriva, inte läsa, inte sitta vid datorn, inte kolla mobilen, inte se på teve, inte lyssna på musik, inte ens tänka. Bara ligga och lida. Om jag är trött i samband med huvudvärken brukar jag kunna somna men oftast finns inte ens sömnen till min räddning eftersom det är svårt att somna med huvudvärk. Tabletter vill inte hjälpa.

I november ska jag följa med Thim och hans mamma till Halloween på Liseberg och när min syster frågade om jag såg fram emot det sa jag att jag inte orkar se fram emot saker längre. Jag har inte energi nog att tänka framåt, det enda jag kan tänka varje morgon är hur jag ska orka ta mig igenom dagen. När jag väl tänker på något jag ska göra längre fram tänker jag inte ”vad roligt det ska bli” utan ”kommer jag att ha ont i huvudet? kommer jag bli trött fort? kommer det vara högljutt där? hur många dagar kommer jag behöva återhämta mig efter tre dagar i Göteborg? kan jag få permanenta hjärntrötthets-problem när jag gör något som innefattar övernattningar och resa?”

Jag sätter stopp för orden nu så att jag inte fortsätter i en evighet och tar död på mitt huvud. Egentligen hade jag planerat in att jag skulle skriva på mina böcker både idag och igår, men igår gick det inte på grund av huvudvärk och idag blev det bloggen istället. Jag ska försöka skriva åtminstone några meningar innan jag lägger mig, men då gör jag det i skrivboken. Att skriva på datorn är troligen jobbigare för huvudet. Jag hoppas verkligen inte att det går så långt att den förbannade hjärntröttheten gör så att jag inte orkar skriva alls längre för då har den tagit ifrån mig något av det bästa som finns.

Nyfotat av mig

Patricia sover sött och Alicia är fotogenisk som vanligt och gör tummen upp så fort en kamera kommer fram. Underbart! Alicias mamma poserar på sista bilden med den otroligt vackra utsikten.