Galen och frustrerad

Jag blir snart galen. Galen utan teatern och ändå börjar den inte igen förrän i september. Om jag inte är iväg och reser så måste jag ha något annat och sysselsätta mig och provfilmningar och filminspelningar går ju inte få på beställning. En av anledningarna till att jag inte skulle kunna ha barn är att jag skulle få panik över kravet att jag varje dag skulle behöva underhålla dem.

Mår dåligt bara jag tänker på det. Att varje morgon behöva ta mig upp, hur dåligt jag än mår och anstränga mig till det yttersta och försöka verka glad när jag i själva verket vill fly både stan och landet.
Det är jobbigt nog som det är. Jag känner mig taskig om jag inte umgås med mina syskonbarn, men det är inte alltid så lätt att hålla inne med hur dåligt jag mår över att behöva vara i Nässjö.

Något sånt går det ju såklart inte säga till en fyraåring.
Utan närvarande barn hade jag nog klarat mig hyfsat bra. Jag skulle kunna skriva, läsa, blogga, se på film och sova bort dagen, men inget av detta kan jag göra med barn. Så vad gör man? Vädret är dåligt, nya böcker på biblioteket är redan lånade, lekparken har besökts flitigt …

Om vi åtminstone hade bott i ett hus med stort utrymme hade vi kunnat leka kurragömma, vilket jag älskar och i trädgården hade vi kunnat ha studsmatta och pool. Men jag ska inte ta ut olyckan i förskott. Thim har inte särskilt höga krav så det får kanske bli en cykeltur. Synd bara att det är något som Alicia inte har någon glädje av.

Börja teatern, börja! Vill tillbaks till min älskade rutin. Visserligen är det rutin nu med då det händer i stort sett samma saker varje dag, men det är just rutinen med att jag regelbundet ska ge mig iväg någonstans som jag vill ha.

Inte detta.

Måste understryka att jag inte är tvingad till att umgås med mina syskonbarn, jag vill det själv. De är ju två små ljusglimtar i mitt liv! <3

// Polly 

Svåra situationer

En av de svåraste situationerna just nu för mig när det gäller selektiv mutism är när jag ska äta ute med någon eller köpa kulglass eller liknande där man måste göra sin beställning framme vid kassan. Det första problemet är att man oftast inte kan se själva menyerna förrän man är framme vid kassan och man måste alltså då bestämma sig för vad man ska ha medan kassörskan väntar på en. Är det kö känns det tusen gånger värre och en ung kille i kassan är allra värst. Vet inte riktigt varför.

Många gånger jag har ätit ute har det blivit stora problem och de har alltid uppstått när de andra i mitt sällskap hinner bestämma sig för vad de ska ha före mig. Kassörskan tar deras beställningar och där står alltså jag med allas blickar på mig. Alla väntar på mig och jag finner det som en omöjlighet att kunna bestämma mig för vad jag ska ha när jag har publik.

Oftast slutar det med att jag “låser mig” och det blir ingen beställning. Ibland har de jag varit med sagt att vi ska vänta lite och vi går och sätter oss medan kassörskan ordnar med deras beställningar. Sen klarar jag inte av att gå fram och slutligen säga vad jag ska ha och då är besöket förstört.

I stunden skäms jag för hur jag beter mig. Jag känner mig så barnslig och jag lovar mig själv att jag aldrig ska gå tillbaks till samma ställe och beställa något igen. Nu var det ett tag sedan som något liknande inträffade, men jag är säker på att en liknande situation kommer uppstå igen.

Frågan är hur man ska kunna koncentrera sig på och fundera över vilken mat/glass man ska köpa medan både ens sällskap och kassörskan väntar på att man ska bli klar? Jag vill läsa menyerna i lugn och ro utan någons blickar på mig. Vad sägs som att öppna en selektiv glass och matservering där menyerna delas ut vid borden med stora tydliga bilder på beställningarna, så att man bara kan peka och säga “Den vill jag ha”? ;)

Jobbigast är det på Mc Donald’s eller när en glassbar som säljer Ben & Jerrys glass för då ska personalen alltid krångla till det så mycket med konstiga menynamn som ibland är omöjliga att uttala. Jag kommer ihåg en gång när jag köpte en “Hot fudge sundae med chocholate fudge brownie” på Liseberg. Det är en av mina svåraste beställningar hittills.

Det ger en sån stress och panik när man står i kön och hela tiden försöker upprepa beställningens namn och uttal i sitt huvud och då blir inte saken bättre av att det är en massa folk runt omkring. Jag tar nästan alltid fram bankkortet i förväg när jag ska utsätta mig för uppdrag av dessa slag.

// Polly