Ny intervju med mig

Nu finns det en intervju med mig på hemsidan Mittfunktionshinder som kan läsas här. Lite längre fram kommer det även att publiceras en tävling där som man kan vinna mina böcker!

Bild: Skövde film och teater

Ett monster i min hals

Jag älskar möten på psyk! 😑 Det värsta inför varje gång är att jag inte vet hur mycket jag kommer klara av att prata förrän jag är där, det beror helt på hur jag blir bemött. 
Om man pratar nedlåtande i tillgjord röst som om jag vore ett barn är det oftast kört direkt, då låser jag mig helt och hållet och beter mig som den ”tysta och fega barnungen” som jag hatar att känna mig som. Går det aldrig över? Jag är nästan 30 och jag måste fortfarande ha med mig min mamma på mötena för att få något sagt. Det känns lika förnedrande varje gång och jag skulle vilja strypa fucking selektiv mutism. 
Ge mig min röst tillbaka, låt mig få behålla den på alla möten så att folk får se mitt sanna jag. Jag vill inte att de ska tro att jag är på det sättet som selektiv mutism framställer mig på, jag vill bara kunna fortsätta vara som jag är när jag umgås med folk jag känner. Skojfrisk och pratsam. Vad är det som händer i mig när jag låser mig och börjar mumla, VAD? Jag har ett monster inom mig som vägrar flytta ut.

PS: Det senaste mötet på psyk gick jättebra eftersom jag fick en läkare som behandlade mig som en vuxen för första gången någonsin. Vad kan vara dåligt med det? Jo, läkaren ska sluta. När man äntligen träffar en bra så blir det bara för en gång. Det är inte konstigt att jag har svårt att prata på psyk när jag jämt måste få en massa nya inhyrda läkare!

Låg & mellanstadiet / högstadiet

Ser ni skillnaden?

På bild ett är jag glad och ovetande medan jag på bild två har skurit mig över hela armarna. Allt ändrades på mellanstadiet när en lärare berättade för mina kompisar att jag hade asperger syndrom. Jag kände mig konstig, fattade inte vad det innebar. En klasskompis som kallade mig för psykopat och i slutet av sexan började mina kompisar att undvika mig. Jag anade att det berodde på det som de hade fått veta, att jag hade asperger syndrom. 

De trodde säkert, precis som jag att det var ”en konstig sjukdom”, för vilken tolvåring förstår ett funktionshinder innebörd? 
Att förstå en sjukdom är lättare, det är något som smittar. En person som har en sjukdom ska man ”undvika så att man inte blir smittad”.
Jag mår dåligt av att se högerbilden, minns den vidriga känslan. Jag kände mig ful och äcklig, så vidrig att jag inte kunde le. Jag plutade oavbrutet med läpparna under skoldagarna, ville bara dö. Då gick jag i nian.

Allt började i sjuan, då jag tvingades börja i en helt ny klass eftersom ingen av mina kompisar från sexan hade valt mig. Ingen av dem ville gå med mig i sin nya klass. Det fick mig att börja undra, vad var det för fel på mig? Bara för att de hade fått veta att jag hade ett funktionshinder betyder inte det att jag hade blivit en annan person. Jag var samma som innan. 

I min nya klass pratade jag inte med någon och att jag hade fått en assistent gjorde allt värre. Jag skämdes och ville vara som de andra. Jag var så rädd, vad var det för fel på min hals? När jag försökte prata var det som om jag hade satt i halsen, jag fick inte fram ett ord. 

Alla undvek mig, det kändes som om hela skolan visste att jag var ”den konstiga”. Elever hånlog åt mig, pekade och viskade. Om jag bara hade vetat, då hade jag inte känt mig lika ensam och konstig. Men jag fick veta först när jag var 18. Då stod det i mina papper att jag hade selektiv mutism. Det var det som var ”felet på min hals”. Andra hade vetat hela tiden, men nämnde inget för mig. Det påverkade hela min högstadietid. Hjälp till att sprida kunskap om selektiv mutism och andra funktionshinder så att mitt helvete inte upprepas för andra personer!

En inspirerande frukost

Inget går upp mot att läsa Tidningen Skriva och därmed fylla tankarna med inspiration samtidigt som jag äter. Det gör att jag, efter frukosten är galen av iver över att få börja skriva och använda mig av tipsen jag har läst om i tidningen. I det nyaste numret av tidningen finns det tips om hur man skriver bra barnböcker och intervjuer med barnboksförfattare.
Jag har väntat på ett sånt här nummer för jag hade verkligen velat skriva fler barnböcker. Har påbörjat en hel del barnboksmanus men de flesta har jag aldrig slutfört så att de kan skickas till bokförlag. Det måste bli en ändring på det!

Jag klappade älgar!

I söndags var jag på älgsafari för första gången, supermysigt! De hade ett jättestort skogsområde att gå i och jag och Alicia klappade två olika kalvar och två stora älgar med horn. Det hade jag gärna gjort om!

Den hjärntrötta blev sjuk!

Det blev inget Göteborg eller Liseberg för mig eftersom jag blev magsjuk igår natt. Så typiskt!! Var utslagen hela dagen igår men nu är jag åtminstone tillräckligt pigg för att orka sitta vid datorn. Jag finner inga ord för hur äckligt det är med magsjuka, vill inte veta av det! De senaste två gångerna jag har haft det så har min familj dessutom sluppit undan så det är ju inget rättvist virus precis.

Så här låg jag hela dagen igår om man räknar bort de korta tillfällena när jag lyckades resa mig upp.

Den hjärntrötta ska till Liseberg!

Sen igår har jag bytt från landsliv till stadsliv och idag fick jag äntligen träffa Alicia igen. Hon blev jätteglad för den lila västen som min älskling hittade när han röjde på vinden, den passar perfekt! Fin-flickan lät mig ta en outfitbild.

Imorgon ska jag till Göteborg och jag blir borta hela helgen. Thim fyller åtta år på lördag så vi ska till Halloween på Liseberg. Thim har varit där typ tre gånger förut men den här gången har han lyckats tjata med mig. Som tur är ska vi åka bil så jag kommer kunna gå ut från Liseberg vid behov och ta obekväma powernaps. Öronproppar ska jag ha på mig hela tiden inne på Liseberg också med tanke på allt folk och alla ljud.

Två gånger när jag var hos älsklingen fick jag en sån där hemsk typ av huvudvärk i samma smärtnivå som den jag hade när jag vaknade efter operationen. Jag hatar sån huvudvärk eftersom tabletter inte hjälper och man vet inte vad man ska ta sig till. Låt mig slippa detta i Göteborg!

Motion + godaste glassen!

I förrgår gick jag och älsklingen långt, 9, 38 kilometer! Det kändes ordentligt i benen och fötterna efteråt, men vi hade ett mål som peppade oss under vägen. Målet var att gå till närmsta butik som säljer glass från ett märke som inte finns i Nässjö och vi fick äntligen prova en varsin glassbiskvi. Hur gott som helst! Man kanske skulle testa att själv frysa in biskvier och göra glassbiskvier av dem, hade det funkat? Det vore perfekt!

Disken får vänta, jag ska sova hos syrran!

”Disken får vänta.”

”Men du har ju skjutit upp den flera dagar!”

”Ja, men jag orkar inte.”

”Varför inte?”

”Jag ska sova hos min syster idag och ska vara där vid fyra, det är bara en timme kvar.”

”På en timme hinner du diska.”

”Det är möjligt att jag hinner, men jag orkar inte. På den här timmen som är kvar ska jag hinna klä mig vettigt, packa med mig det jag ska ha och sen tar det en stund att gå.”

”Ja, men det tar inte en timme.”

”Nej ,men diskning stjäl energi och kan framkalla huvudvärk eftersom man måste ta i för att göra disken ren. Det är dyrbar energi som jag kommer att behöva när jag kommer hem till min syster. Vi ska göra mat vid fyra och sen ska jag umgås med min älskade systerdotter som ibland helt utan vetskap ger ifrån sig höga ljud.
Jag behöver energin till att orka leka med henne och hålla mig vaken tills hon däckar vid kanske åtta på kvällen.
Efter det ska jag ha energi till att se på film med min syster.  Jag har inte gjort någonting annat idag än varit i affären och sen hämtat ut ett paket. Efter det har jag legat i sängen och ändå krävs det stor ansträngning för mig att klara av en övernattning hos min syster. Visst låter det bisarrt! Jag är 27 år men orkar inte diska eftersom jag ska sova över hos min syster. Normalt?”