28:e sept-29:e sept, efter hjärnoperationen

På morgonen dagen efter operationen kom mamma tillbaka till uppvaket och hon säger att jag var högljudd, pratig och glad precis som om jag var full. Tidigare hade jag fått hjälp till toan av en personal och det var ett under att jag ens klarade av att sätta mig i rullstolen. Jag fattar inte varför de tog bort katetern innan jag ens hade vaknat efter operationen eftersom jag hade så ont att jag knappt kunde röra mig.

Jag piggnade till mer och mer och det var ren lycka när jag fick tillbaka min mobil och äntligen kunde sysselsätta mig med något. Maten och efterrätten åt jag också med stor aptit och sen spenderade vi lång tid med att väta på själva läkarronden som knappt varade i fem minuter. Jag fick typ inte veta någonting, inte om själva ingreppet eller återhämtning bara att jag förmodligen skulle skickas tillbaka till Eksjö senare på dagen. Det var snabba ryck. Läkaren undrade visserligen om jag hade några frågor, men jag kunde inte komma på några under stressen och pressen så tillfället försvann snabbt.

Det var jobbigt att åka ambulanstransport med mitt värkande huvud och det blev inte bättre av att det var skakigt att köra på motorvägen. Mamma fick inte sitta jämte mig bak i ambulansen, det fick en ambulanspersonal göra eftersom jag var nyopererad och behövde hållas koll på.

Väl tillbaka på sjukhuset i Eksjö började jag ganska snabbt må illa och spy och på natten fick jag hög feber. Det antog att operationen inte hade gått bra och gjorde en akut röntgen. Jag kunde inte ens själv flytta över från sjukhussängen de kört mig i till britsen på röntgen så de fick bära över mig. Efteråt gjorde de en lumbalpunktion som gjorde mycket ondare än den jag gjorde i Arboga. Jag kunde riktigt känna hur nålen stacks in mellan ryggkotorna på mig och det var läskigt.

När de gjorde lumbalpunktionen klarade jag inte av att sitta upp trots att jag försökte stödja mig mot sängbordet, jag blev genast kallsvettig, yr och illamående och det kändes som om jag skulle kräkas om jag inte fick lägga mig ner. Därför var de tvungna att göra lumbalpunktionen när jag låg ner.

Jag mådde riktigt dåligt hela dagen och minns typ ingenting, men slutligen mumlade jag fram att jag ville ha min mobil så att jag kunde skriva till älsklingen. Jag såg lika eländig ut som jag kände mig och håret kändes grymt ofräscht efter Hibiscruben.

// Polly