Kattklapparen
Jag är så glad att jag fick bli kattklappare på Spinnhuset i Eksjö! Hon är inte där, hon kommer aldrig att vara där heller. En gång för fjorton år sedan blev hon intagen på katthemmet i Nässjö. Någon hade matat henne i en trappuppgång i två månader. Min älskade Patricia. Som jag vill veta vad hon hade varit med om. Jag hoppas att livet hos mig blev bättre än det hon hade innan. Hade hon fått ungar någon gång, hur såg hon själv ut när hon var kattunge? Det är svårt att se katter ute, att se folk gå ut med sina hundar så som jag fick gå ut med Patricia. Den orättvisa tanken att de får ha sina husdjur och inte jag. Men deras husdjur kommer också att försvinna. De försvann inte 2023 då min vackra försvann, alla kommer försvinna olika år, månader och dagar. Ändå känns det så orättvist och hemskt och vidrigt. Att min katt inte fortsätter att leva nu, samtidigt som jag.
I Eksjö finns det just nu elva kattungar som behöver tas om hand och kelas med för att de ska bli självsäkra och trygga nog att kunna charma en framtida husse eller matte. Jag försöker hjälpa dem med det. Två av kattungarna är väldigt framåt, men resten är skygga. Det är även fyra av de vuxna, men en börjar bli mer framåt. Varje gång jag är där och klappar, gosar, kelar, sopar golven och tömmer lådorna så vill jag ta med en katt hem. Ha en katt. Ha ett liknande liv som jag alltid har haft när jag har varit vuxen, livet med lyxen att ha en katt i sitt hushåll. Men egentligen är det ju Patricia jag vill ha i mitt hushåll och ingen annan.
Nu när smärtan inte längre är konstant så kommer tankar om att ta hand om andra katter också, men tanken att jag kommer att förlora dem med hundra procents säkerhet sätter stopp för mina adoptivplaner. Att ha sin älskade i knäet när den får sin spruta och behöva veta att för varje sekund som går så kommer hjärtat snart att stanna, kroppsvärmen kommer att försvinna. Den levande blicken kommer att frysa till döda ögon och kroppen kommer att bli slapp. Allt kommer att hända på sekunder medan paniken byggs upp och det är det värsta ögonblicket som någonsin kan existera. Jag har behöver göra det så många gånger. Med Patricia, med Tuss. Med Erik, med Wilma. Sen alla andra som jag har förlorat på andra sätt. Lisaskutt. Doris. Otilia. Ebba. Tom. Luddina. Molly. Tilda. Mollan. Alla dessa marsvinsungar. Deras förluster når inte smärtskalan av att förlora en katt, men jag saknar dem ändå lika mycket. Att man ska behöva vara med om förluster för att få äran att dela livet med djur…
Personer som är intresserade av att adoptera katter, håll gärna koll på facebooksidan Djurskyddet Eksjö och min instagram/facebook där jag brukar skriva om katterna. Det finns så många underbara älsklingar att välja på!


