Inga glada tankar

Det är två veckor kvar till Kreta, mitt favoritställe på jorden, men jag känner inga glada tankar. Nio månader och femton dagar utan dig och saknaden blir inte mindre. Den blir värre. Det närmsta jag kan komma dig är genom att träffa andra katter, min enda medicin. Men de katterna är inte du. På Kreta kommer jag att se många katter. Fläckiga, randiga, röda, vita, svarta, gråa, bruna. Men ingen som du. Ingen med skär nos, gräddhaka, ljusgröna ögon, rosa trampdynor och grå kort päls med små utspridda, beige fläckar som glimmar i solen. Ingen Patricia. Jag vill fortfarande säga ditt namn så ofta jag kan. För det är så fint och det känns inte bra att inte få uttala det. Jag pratar fortfarande med dig varje kväll innan jag ska sova. Samma fraser sen när du kom hem i din urna och hamnade på mitt sängbord där du inte fick vara när du levde. Där får du höra fraserna som är mellan matte och katt.

Folk gillar att säga att du bara var en katt, att jag ska glömma dig nu, att jag inte borde vara ledsen längre eller att sorgen efter dig inte går att jämföra med sorgen en människa har efter en annan avliden människa. Inget ni säger spelar någon roll. Jag har velat flytta ifrån Nässjö ända sedan högstadiet, men jag hade bott här för alltid om jag fick dig tillbaka. Vintern är den värsta årstiden jag vet, men jag hade valt evig vinter om jag fick dela mitt liv med dig igen. Evig vinter i Nässjö. Med dig. Om det inte räknas som sorg att vilja offra så mycket för att få ha dig hos mig igen, så vet jag inte vad sorg är. Jag vet bara att folk har fel om min saknad efter dig. Den är inte ytlig och jag kan inte skärpa mig och bara gå vidare. Du var en del av mig och man kan inte bli halv utan att sakna. Om man påstår det är man omänsklig.