Vårt liv, ett ”once-in-a-lifetime”.

Jag valde dig. Vi flyttade hemifrån ihop. Jag vet inte vad som hade hänt dig förut. Du var cirka två år och hade tiggt mat i en trappuppgång i två månader. Troligen så var det någon jävel som slängde ut dig. Någon jävel som ändå gjorde att jag fick världens bästa liv med dig. Jag undrar så ofta om din tidigare ägare har bilder på dig från när du var kattunge. Jag vill veta hur du såg ut då, var du kom ifrån och vad du hade varit med om. Jag gick till katthemmet regelbundet för att hitta den rätta, jag väntade på att du skulle vara där. Sen skulle du få följa med mig. Jag hade flyttat hemifrån och då måste jag ju ha en katt. Jag bor ju fortfarande i egen lägenhet, har inte flyttat hem igen. Ändå är du inte här längre. Du skulle vara här hela tiden. Jag vet att alla dör och jag har varit med om att förlora så fruktansvärt många husdjur. Ändå hade jag inte minsta tanke på att du skulle dö när jag adopterade dig. Jag tänkte bara på alla underbara stunder vi skulle få ha. Trots den här konstanta skärande saknaden och smärtan över hur det var att förlora dig, så hade jag valt livet med dig gång på gång igen om det var möjligt. Men vårt gemensamma liv var unikt, det kunde bara hända en gång. Därför kan det inte komma tillbaka. Men det gör att det var desto mer speciellt.