”Skär dig, skär dig!”
”Missfoster, gillar du att skära dig?” ”Skär dig, skär dig! Har du ett rakblad i fickan? Annars kan du få låna en kniv av mig.”
Det är vad jag har fått höra och det sitter tyvärr kvar. Jag fattar fortfarande inte hur man kan vara funtat att säga så till någon, som dessutom redan är så utsatt och mår så dåligt att man tagit till den metoden.
Hur ska självskadebeteenden få ett slut??
// Polly
Posted: by Pauline Wågström
Vet folk som har gjort det. Har varit när många gånger och nyligen tog jag min husnyckel och rispade mig på armarna. Inte så farligt. Som ett straff för jag kände att jag gjow en oasen ledsen.
När ångesten kommer över än är smärta otroligt skönt. Har nypit mig i armen för att känna fysisk smärta.
Att skära sig själv är fel väg att gå men när valet står mellan ångest och få bort den den genom fysisk smärta så är det lätt att valet faller åt det fysik. Tyvärr.
Att lära sig hantera ångesten och hur hjärnan fungerar och hur den uppstår kan vara ett sätt. Jag har kämpat med ångest i många år pga ocd. Men Jag är nästan helt fri från det. Jag tackar mina 2 kontaktpersoner för det. Alla samtal på psyk etc.
Vilken tur! Själv har jag inte skurit mig på flera år.
// Polly
Konstigt nog vet jag ingen i min generation som skurit sig. Några kanske drack för mycket sprit och sniffade thinner. Knarkande kan ju också vara självskadebeteende. Nätmobbning fanns inte heller eftersom det varken fanns internet eller smarta mobiler. Däremot fanns det såklart vanlig mobbning. Jag minns dock aldrig att man uppmanade folk att skada sig själva eller ta livet av sig. Undra vem som först kom på idén med att skära sig? Kan beteendet härledas till en enda person eller finns det flera som kommit på det oberoende av varandra?