En triumf + en liten motgång.

Igår var jag och hämtade ut några av Thims presenter på ett av Jönköpings ödelagda industriområden, och för att hämta paket var man tvungen att ringa på en klocka och invänta personalen. Först tänkte jag att det inte skulle gå. Tanken på att alla i lokalen skulle höra klockan ringa var för ”pinsam” då jag inte vill göra ljud ifrån mig, men det gick superbra!
Efter pakethämtningen gick jag kylan bort mot busshållplatsen, men vad närmar sig på andra sidan vägen, gående från en av industrierna, om inte en drös med killar? Tydligen hade de just slutat jobbet, och jag hann tänka både att jag skulle vända, och att det inte skulle gå i en och samma stund. Hur skulle jag kunna komma hem till David igen om jag missade bussen? Jag stannade till en bit ifrån busshållplatsen, utan att se efter vilken tid bussen kom, och fick sedan den briljanta idén att jag skulle dra upp huvan på jackan, för att killarna skulle slippa se mitt ansikte.

Sedan var det bara att vänta i Antarktis-kylan, med en otymplig kartong under ena armen och ”ovante-beklädda” händer. Det var en pina, jag led.
För varje sekund som gick hoppades jag på att få se min livräddare till buss, och i takt med att killarna började skräna allt högre ökade min frustration.
Det var när en av dem sa ”det är därför man inte ska våldta”, som det kändes som allra värst och jag väntade mig hela tiden att killarna skulle börja skrika åt mig. Som tur är hände det inte, och som ni säkert förstår kom bussen tillslut.
Ingen kille gjorde mig illa den dagen, men om de gav mig hånfulla blickar, det vet jag inte.
// Polly