VARFÖR händer sånt här??

En otroligt söt, tolvårig flicka begick självmord på grund av nätmobbning. VARFÖR måste sånt här hända?? Hela femton elever mobbade Rebecca och skrev att hon var ful, frågade varför hon fortfarande levde och att hon skulle gå och ta livet av sig. Mamman bad skolan om hjälp, men inget hände. Jag blir galen! Hur är mobbare funtade som kan få för sig att skriva såna här saker till en annan, förstår de inte hur det känns?? Jag hoppas verkligen att de får sitt straff nu när det dessutom finns bevis, och enligt mig förtjänar de fängelsestraff livet ut. Eller möjligen vård. Jag blir så ledsen när det händer såna här saker.
Alldeles nyligen så såg jag en film som tog upp det här ämnet, och den heter Cyberbully, en väldigt gripande film. Varför visar de inte såna här filmer i skolan? GÖR DET NU! Något måste göras, ingen ska behöva lida så som denna tjej har gjort!!!
// Polly

Jag vill inte vara ”den där funktionshindrade” …

… jag vill vara den snälla och trevliga, den som haft stake nog att våga genomföra gymnasiet, och skaffa utbildning, för att sedan kunna vara vikarie. Jag vill kunna bli accepterad av alla på mitt jobb och slippa känna mig ”värdelös” varje gång jag kommer dit. Att sitta i personalrummet är det jobbigaste av allt. Där sitter de övriga och pratar om sina bilar, hus, barn, utlandsresor, löner och after-works med jobbarkompisarna. Själv känner jag att jag inte har det minsta att komma med. Jag är bara den lilla funktionshindrade flickan som får vara med, trots att jag inte är vikarie. Flickungen som får aktivitetsersättning, hon som egentligen inte hör till. Måste det verkligen vara så?
Det enda stället jag verkligen känner att jag smälter in på och är som de andra, det är på teatern. Jag trivs verkligen där, för där är alla precis som vill och kan vara.
// Polly

Att ha ångest …

… är som att sitta på en gungbräda. Rätt som det är tippar man över till den andra sidan, den jobbiga sidan. Och då gäller det att försöka göra läget stabilt igen, genom att ta sig tillbaka. Det är krångligt och vingligt, det är tvära kast med ens mående. Ena dagen är allt på topp, men nästa dag råkar man rulta över och då är allt kört. Men en tröst är att det alltid går att komma över på andra sidan igen. Det gäller bara att försöka 🙂
// Polly

Det känns tomt.

De intensiva dagarna med teatern + David. Allt är borta. David är inte hemma och nu är jag hemma i ett grått och tråkigt Nässjö, som det dessutom regnar i! Affärerna är stängda och allt känns som ett helvete. Tomheten efter Jönköping är så stor. Visserligen var jag på dagis igår, men så blev det helg … Teatern är snart över inför sommaren, det är så tråkigt! Nästa vecka efter dagis … vad ska jag göra då? David måste repa till en spelning och jag kan inte åka till honom ändå, eftersom grannen är en jävla galning och ingen kan ta hand om katterna. Längtar tills ikväll i alla fall.
// Polly

Ensam eller inte?

Jag hatar att ha så jobbiga tankar, jag vill vara ensam men ändå inte. Nu när jag inte är med David känns det extra jobbigt. Honom känner jag, jag slipper känna rädslan och osäkerheten över att umgås med andra. Dessutom kan jag vara med honom hur länge som helst utan att längta efter ensamheten. Men vad gör jag då när han inte är här? Jag känner folk som jag vet att jag kan umgås med, men rädslan för det ”okända” får mig att låta bli. Hur blir resten av min kväll då? Hur länge ska vi ses? När kan jag gå hem och äta mina smaskiga chips? Folk brukar ju inte bestämma exakt hur länge de ska ses och vad de ska göra, men jag skulle älska om alla gjorde det. Jag hatar denna känslan.
// Polly

En yngre Polly:

Jag kollade igenom min gamla bilddagbok (numera kallad Daywievs) och hittade massor av gamla bilder på mig. Även texter om hur dåligt jag mådde. Som ni ser visade jag mig aldrig osminkad förr. (bortsett från bilden i mitten och den där jag äter glass.)
Visningen på min bilddagbok var inte bara intressant, utan också jobbig. Jag hittade många kommentarer från mobbare.
”Äckel skulle nog passa som bildtext.”, ”Tattar-unge.”, ”Du ser drogad ut.”, ”Jag ska göra så att du tar livet av dig.”, ”Skabb.”, ”Du ska få stryk i skolan!”
Hur jag stod ut har jag ingen aning om, men här är jag nu. The winner!
Och ni andra som har stått ut är också vinnare, vi är BÄST!
// Polly

Ödmjuk? Då får du inte tycka om dig själv!

Jag stör mig lite på några kommentarer jag fått. Hur kan man påstå att man inte kan vara ödmjuk om man anser att man ”är bäst”? Jag bryr mig väldigt mycket om mina medmänniskor (som vissa kanske har märkt i bloggen). Jag peppar mina läsare, jag skänker pengar till välgörenhetsorganisationer och jag lottar ut böcker. Under december månad gör jag en god gärning varenda dag ända fram till jul och ändå har folk hjärta och säga att jag inte är ödmjuk! Man kan både ha bra självförtroende och bry sig om sina medmänniskor och man ska inte tycka att man är dålig, eller hur?
Därför peppar jag mig själv, jag har mått väldigt dåligt under min uppväxt så då borde jag väl ha all rätt i världen att säga att jag är bäst?? Jag menar inte att jag är bättre än andra. jag menar att jag är värd något jag också, att jag gör något som är bra och att jag inte är sämre än andra. Nu har jag fått det sagt.
// Polly

Jag fortsätter uppåt …


… trots svårigheterna. Snart har jag klättrat sista steget upp och nått målet. Gör så ni med. Fortsätt kämpa i stegen/trappan för någon gång kommer du dit du önskar. Det gäller bara att ha tålamod och försöka stå ut <3
// Polly