Nio år sedan den hemska dagen

I år är det nio år sedan jag tog studenten och upplevde en hemsk och ångestframkallad dag, en studentdag utan jämnåriga vänner att fira med. Jag åt ingen studentfrukost, gick inte på någon bal, ”sprang inte ut” och åkte inte på något flak. Jag blev skjutsad till skolan av min assistent, åt studentlunch med henne och min svensklärare från gymnasiet i ett tomt klassrum och släpade mig ut från entrén efter det att alla andra hade sprungit ut. Som tur är hade jag min familj och det var dem jag firade dagen med.

De enda riktiga vännerna jag hade var mina syskon och min tioåriga kusin. I år var det hon som tog studenten. Tyvärr kunde jag inte vara med på hennes studentdag, men vi firade henne efteråt och jag fick gå på hennes bal. Att gå på en studentbal var helt lugnt, det kändes inte alls jobbigt. Däremot kan jag fortfarande inte höra studenter skråla och hoppa runt på flak utan att känna ångest, för mig är det extremt negativa ljud. Ljud som andra förknippar med glädje. I och med att min kusin tog studenten blir jag automatiskt påmind om hur lite jag har ”lyckats”.

Det är hela nio år sedan jag tog studenten och jag har inte kommit någon vart i livet. Visserligen jobbade jag fyra år på världens bästa förskola, jag har gett ut fler böcker, och jag har varit med i fler teaterföreställningar och filmer. Jag har gjort mycket men jag är fortfarande lika barnslig på insidan som då och har i stort sett lika svårt för att bete mig normalt bland folk. Det känns som om det aldrig kommer att vända och jag kanske aldrig tillåts växa upp. Min kusin har växt ikapp mig trots åldersskillnaden och nu är det jag som är barnet. Det återstår att se ifall mina syskonbarn också kommer att växa om mig, haha!

Numera har jag kompisarna från teatergruppen men jag kommer aldrig glömma stödet jag fick från min familj och min kusin på min hemska studentdag. Grattis på studenten, Annie!

”Skär dig, skär dig!”

”Missfoster, gillar du att skära dig?” ”Skär dig, skär dig! Har du ett rakblad i fickan? Annars kan du få låna en kniv av mig.”

Det är vad jag har fått höra och det sitter tyvärr kvar. Jag fattar fortfarande inte hur man kan vara funtat att säga så till någon, som dessutom redan är så utsatt och mår så dåligt att man tagit till den metoden.

Hur ska självskadebeteenden få ett slut??

// Polly










Mina tankar från 2008 …

En ny helvetesdag i sugiga Nässjö då. Skulle bara vilja lägga mig igen och inte gå upp förrens allt är bra.
”Behandla andra som du själv vill bli behandlad …”
Ja, visst, som om det skulle hjälpa …

Jag är hur snäll som helst mot folk och jag bryr mig om de, jag trakasserar aldrig någon utan anledning och jag är aldrig taskig, men vad får jag för det?

INGENTING. Jag får ingenting tillbaks och jag tycker att det är jävligt orättvist!
Alla äckliga, skabbiga små mobbare här i Nässjö, de som är taskiga mot oss som är annorlunda och förstör andras liv, de ska minsann få ha en massa kompisar som bryr sig om de, trots att de inte alls förtjänar det!

Fan, det är så jävla irriterande! Och alla ni som läser den här texten kan dra åt helvete, för ni bryr er ändå inte om mig, trots att jag bryr mig om er …
Sorry, var bara tvungen att skriva av mig lite …
Kan någon komma och rädda mig? 🙁

En 17-årig Polly:

Som ni märker på mina ”trevliga” ordval och skällsord i texten så mådde jag grymt dåligt under den tiden och nu är det så mycket bättre. Jag trodde aldrig att det skulle kunna bli det och jag trodde aldrig att folk från Nässjö skulle sluta ge sig på mig men det händer inte längre.

Det som kan hända är att tankarna kan komma tillbaka när jag passerar jämnåriga, att de på något sätt ska känna igen mig och tänka ”Det är ju hon konstiga!” , men som tur är kan jag ju inte läsa folks tankar så det behöver jag inte bekymra mig om.

Ni som inte tror det, man kan gå från botten och mot toppen, det är bara att fortsätta kämpa. <3

// Polly 

Hej då, fula ord!

Hej då, fula ord, nu pushar jag er åt sidan! Ni är som träd, ni börjar luta mer och mer och till slut välter ni helt och hållet och ligger kvar där, ensamma och bortglömda där folk kan trampa på er.

Hej då ”Du är cp-skadad och kommer inte kunna ta studenten.”
– Jag har 100% rörelsefrihet och jag tog dessutom studenten fast på mitt eget sätt. 🙂

Hej då ”Du leker bara med dina marsvin och har inget liv.”
– Jag har ett superkul liv som innehåller massor av utmaningar som teater, filminspelningar och bokutgivningar samt bokskrivande. Dessutom har min förmåga att spela teater gjort det möjligt för mig att få ihop till min första egna utlandsresa till Santorini. 🙂

Hej då ”Missfoster.”
– Du får enbart äran att medverka i min boktitel, men det är enbart ironi. 🙂

Hej då ”Har du aspergers? Hoppas att det inte smittar!”
– Det smittar inte, men jag hade inte haft något emot om det gjorde det för då skulle världen svämma över av personer som är både roliga och förstående, inklusive dig. 🙂

Hej då till alla er andra också! Ni är uppenbarligen redan bortglömda för jag kommer inte på några fler fulisar att skriva. 😉
// Polly


Mongot har sovit borta!

Idag har ”mongot” sovit borta med sina älskade syskonbarn. Den stjärnspäckade bilden är från ett annat tillfälle. Om ni undrar varför jag kallar mig själv mongo så är det för att retas med en anonym person som anser att jag gapar som ett mongo på alla mina bilder. På bilden nedan gapade jag medvetet, haha!
// Polly

”Mongot” är tillbaka

Efter en patetisk kommentar känner jag för att retas lite med en viss ”Julia” eller vad hen nu heter IRL, som uppmanade mig att: ”stänga munnen på alla bilder för att jag ser så mongo ut”. Jag bjuder på denna bilden och hoppas att du tycker om den! Varsågod. 🙂 Är dessutom osminkad och har fått en ny finne, så det kan nog inte bli mycket bättre. Njut!!
// Polly