Ny intervju med mig

Nu finns det en intervju med mig på hemsidan Mittfunktionshinder som kan läsas här. Lite längre fram kommer det även att publiceras en tävling där som man kan vinna mina böcker!

Bild: Skövde film och teater

Ett monster i min hals

Jag älskar möten på psyk! ? Det värsta inför varje gång är att jag inte vet hur mycket jag kommer klara av att prata förrän jag är där, det beror helt på hur jag blir bemött. 
Om man pratar nedlåtande i tillgjord röst som om jag vore ett barn är det oftast kört direkt, då låser jag mig helt och hållet och beter mig som den ”tysta och fega barnungen” som jag hatar att känna mig som. Går det aldrig över? Jag är nästan 30 och jag måste fortfarande ha med mig min mamma på mötena för att få något sagt. Det känns lika förnedrande varje gång och jag skulle vilja strypa fucking selektiv mutism. 
Ge mig min röst tillbaka, låt mig få behålla den på alla möten så att folk får se mitt sanna jag. Jag vill inte att de ska tro att jag är på det sättet som selektiv mutism framställer mig på, jag vill bara kunna fortsätta vara som jag är när jag umgås med folk jag känner. Skojfrisk och pratsam. Vad är det som händer i mig när jag låser mig och börjar mumla, VAD? Jag har ett monster inom mig som vägrar flytta ut.

PS: Det senaste mötet på psyk gick jättebra eftersom jag fick en läkare som behandlade mig som en vuxen för första gången någonsin. Vad kan vara dåligt med det? Jo, läkaren ska sluta. När man äntligen träffar en bra så blir det bara för en gång. Det är inte konstigt att jag har svårt att prata på psyk när jag jämt måste få en massa nya inhyrda läkare!

Världens rastlösaste författare

Be mig att vänta i fem minuter utan att jag får göra någonting under tiden, det räcker för att göra mig rastlös. Jag vill inte ödsla en enda minut på att inte gör någonting, tid som försvinner och aldrig kommer tillbaka igen är viktig att använda! Var jag än är kan skrivboken åka fram, i väntan på bussen, på tåget, i bilen, hemma, i ett sightseeingtåg på Kreta när det väntar in andra passagerare. En gång använde jag min systersons keps som skrivbord när han satt i mitt knä.
Folk tycker att jag är konstig, undrar varför jag inte kan ta det lugnt och lära mig att vänta utan att göra någonting, lära mig att ha tråkigt. Men varför skulle jag vilja låta bli att göra någonting när jag ar chansen att hinna skriva flera meningar på min bok? Man åldras för varje sekund så det gäller att vara kreativ och ha roligt! Jag vill inte dö med halvskrivna böcker, då måste jag tvinga någon att bränna upp allt material när jag dör!

Är alla författare som jag? Kommer bokidéerna för alla de gånger man måste vänta på något och allt är tyst och tråkigt? Det måste finnas fler författare som jag! Varje gång jag är på semester och mamma vill ta det lugnt på någon bänk måste jag ta fram skrivboken. Det enda som kan konkurrera med min skrivbok är havet, särskilt när det är vågor. Då finns det något nytt att se hela tiden. Det är tur att jag inte bor vid havet för då hade jag varit där varje dag utan att kunna slita blicken ifrån det. Då hade det inte blivit många böcker skrivna kan jag lova!

Låg & mellanstadiet / högstadiet

Ser ni skillnaden?

På bild ett är jag glad och ovetande medan jag på bild två har skurit mig över hela armarna. Allt ändrades på mellanstadiet när en lärare berättade för mina kompisar att jag hade asperger syndrom. Jag kände mig konstig, fattade inte vad det innebar. En klasskompis som kallade mig för psykopat och i slutet av sexan började mina kompisar att undvika mig. Jag anade att det berodde på det som de hade fått veta, att jag hade asperger syndrom. 

De trodde säkert, precis som jag att det var ”en konstig sjukdom”, för vilken tolvåring förstår ett funktionshinder innebörd? 
Att förstå en sjukdom är lättare, det är något som smittar. En person som har en sjukdom ska man ”undvika så att man inte blir smittad”.
Jag mår dåligt av att se högerbilden, minns den vidriga känslan. Jag kände mig ful och äcklig, så vidrig att jag inte kunde le. Jag plutade oavbrutet med läpparna under skoldagarna, ville bara dö. Då gick jag i nian.

Allt började i sjuan, då jag tvingades börja i en helt ny klass eftersom ingen av mina kompisar från sexan hade valt mig. Ingen av dem ville gå med mig i sin nya klass. Det fick mig att börja undra, vad var det för fel på mig? Bara för att de hade fått veta att jag hade ett funktionshinder betyder inte det att jag hade blivit en annan person. Jag var samma som innan. 

I min nya klass pratade jag inte med någon och att jag hade fått en assistent gjorde allt värre. Jag skämdes och ville vara som de andra. Jag var så rädd, vad var det för fel på min hals? När jag försökte prata var det som om jag hade satt i halsen, jag fick inte fram ett ord. 

Alla undvek mig, det kändes som om hela skolan visste att jag var ”den konstiga”. Elever hånlog åt mig, pekade och viskade. Om jag bara hade vetat, då hade jag inte känt mig lika ensam och konstig. Men jag fick veta först när jag var 18. Då stod det i mina papper att jag hade selektiv mutism. Det var det som var ”felet på min hals”. Andra hade vetat hela tiden, men nämnde inget för mig. Det påverkade hela min högstadietid. Hjälp till att sprida kunskap om selektiv mutism och andra funktionshinder så att mitt helvete inte upprepas för andra personer!

Föreställning imorgon!

Imorgon är det ett evenemang på Kulturhuset Spira som kallas ”VIDD-DAG” och det kommer vara bland annat workshops och samtal om funktionshinder och pedagogik. Läs mer här. Föreställningen jag och några från teatern ska göra är en kortis på cirka 20 minuter som handlar om en funktionshindrad elev som blir nedvärderad av sin assistent och sina lärare. Jag spelar eleven och efteråt ska jag även erbjuda min självbiografi till försäljning. Det är helt rätt målgrupp eftersom de som kommer jobbar med funktionshinder och liknande så jag hoppas på att få några böcker sålda.

Ni har väl inte missat att ”Om ett missfoster” finns som talbok hos Legimus?

// Polly

Skrämmer mig själv

Då har jag gjort det igen. Gjort bort mig alltså. Igår skulle älsklingen och jag på bio i Jönköping, en kvällsvisning och jag tänkte inte på att kolla upp tågtider hem förrän filmen hade börjat. Lyckat va? Jag minns inte mer än att jag tänkte typ att ”det brukar ju gå tåg sent från Jönköping” och sen bekymrade jag mig inte mer om det. Det här är första gången som jag har varit tvungen att gå ifrån en biovisningen när hälften av filmen återstod och det tog verkligen emot. Och gissa vad hemskt det var att behöva erkänna att jag klantat mig, igen! En annan gång när vi skulle gå på bio glömde jag nämligen biobiljetterna. Varför hade jag inte förberett innan och lagt ner dem i väskan??

Som tur är hade jag redan sett filmen jag och älsklingen började se på igår, men en av anledningarna till att jag ville se den igen var ju för att den var så bra. Och så sabbar jag för mig själv! Jag vet inte vad det är som gör det. Hjärntröttheten? Autismen? Adhd-dragen? Börjar jag bli senil eller är jag helt enkelt bara dum i huvudet? Vilken normal person som helst kollar ju upp tågtider hem om de ska iväg och göra något, särskilt när man åker sent på kvällen.

Kanske blandade jag ihop det på något sätt och hade förra biovisningen i tankarna. Då gick jag med min syster och vi gick tidigare på dagen så då gick det tåg hem. Jag hade kanske det i tankarna igår också. Men hur är det möjligt? Jag blir fan skrämd av mig själv som inte tänker på såna här grejer, hur ska jag kunna klara mig i livet??

Ett steg mot en, förhoppningsvis mindre glömsk och idiotisk Polly:

Det känns som om alla symptom på mina funktionshinder har förvärrats sedan jag gjorde min hjärnoperation, särskilt de här ADHD-dragen:

 

  • Jag har svårt att koncentrera mig och har många tankar och idéer i huvudet på samma gång.
  • Jag har svårt att komma igång med uppgifter.
  • Jag har svårt att komma ihåg långa instruktioner.
  • Jag har svårt att skapa ordning och struktur omkring dig.
  • Jag har svårt att passa tider. (Är extrem tidsoptimist)
  • Jag glömmer eller tappar ofta bort saker. (Som biobiljetterna och att kolla upp tågtid hem igår)
  • Det är vanligt att jag skjuter upp saker tills det blir försent.
  • Jag gör ofta saker utan att tänka efter före.
  • Jag blir trött av att umgås länge med andra.
  • Jag kan ha svårt att reglera ditt humör.
  • Jag är extra stresskänslig.

Om mina symptom kommer fortsätta att förvärras i den här takten så tvivlar jag på att jag kommer kunna klara av mitt liv utan att få någon typ av medicin som dämpar symptomen. Hoppas bara att det går igenom så att jag får hjälp!

// Polly

Min hörna på biblioteket

En sån här fin hörna har jag tillägnats på Norråsaskolans bibliotek i Nässjö. Hoppas att andra delen av Udda & Utsatt snart får göra de andra böckerna sällskap! När jag gick på skolan vågade jag bara gå till biblioteket i sällskap av min assistent av rädsla för att möta alla ungdomars hånleenden och blickar. Nu har jag blivit uppmuntrad av bibliotekarien på skolan att komma dit någon dag och besöka biblioteket. Vågar jag det? Har inte varit på Norråsaskolan sedan jag slutade där, men det lär vara bra träning för mig eftersom det kryllar av ungdomar där. Någon dag borde jag slinka in och ta en selfie med min fina ”bokhörna”. 😉

// Polly

När ska jag lära mig att hålla käft?

Jag lär mig aldrig. Hur många gånger jag än har blivit tillsagd och hur många gånger jag än har insett hur onaturligt högt jag kan prata ibland så fortsätter jag. Särskilt när jag passerar ett hus där det bor någon som den jag går med känner, då kan den personen säga något om de som bor i huset, till exempel att ”De har målat om huset nyligen” eller ”De har köpt tre bilar på fem år”.

Trots att personen jag går med pratar hyfsat lågt händer det typ varje gång att jag säger något högt precis när vi passerar huset. Typ: ”Tre bilar på fem år?! Vilka rika jävlar…” eller ”Huset var ju mycket finare förut, svarta hus är så fula.” Jag säger alltså rakt ut vad jag tycker utan att ha en tanke på att någon inne i huset skulle kunna höra, jag tänker helt enkelt inte någon sån tanke utan det jag vill ha sagt bara sägs.

Oftast inser jag inte ens precis efter att jag har pratat för högt IGEN, utan det är personen jag är med som gör den saken klar för mig och det är lika störande varje gång. Jag tänker: ”Men låt mig prata bara!” och ”De kan omöjligen höra mig, jag pratar inte alls högt.” Uppenbarligen gör jag det i alla fall utan att märka det, är det något fel på min hörsel eller? Och varför upprepar jag misstaget varje gång?

Troligt minspel i situationerna, först ovetande och glad, sedan irriterad när jag får veta att jag har pratat för högt eller sagt något olämpligt… Haha!

En annan grej jag brukar göra utan att tänka på det är att säga saker till personer som ”man egentligen inte borde”. Jag har inte varit taskig, men jag har till exempel frågat en person som jag bara har träffat några gånger hur mycket han tjänade när han sålde en värdefull pryl han ägde. Jag frågade av ren nyfikenhet och tänkte inte ett skvatt på att man inte bör prata om pengar med folk man inte känner, det blev jag påmind om efteråt när en som varit med och hört samtalet berättade det för mig. Då skämdes jag.

Jag har även sagt till samma person när han bjöd på godsaker att ”Det är det enda du duger till”. Jag hade sagt det i en skämtsam ton och småskrattat, men det ska man tydligen inte heller göra med flyktiga bekanta. Det är många regler och saker att tänka på när man pratar med folk, så det kanske skulle bli bättre om jag bara la av helt? Samtidigt är det ju bra träning för mig att prata med folk, jag vågar mer och det märks i mitt beteende. Men det är inte uppmuntrande att höra efteråt att jag sagt olämpliga och fel saker.

Jag är konstig. När jag hamnar i obekväma situationer och förväntas prata får jag oftast inte fram mer än några mumlande ord, men när folk vill att jag ska hålla käften, då brer jag på som en idiot. Har även en förkärlek till att rabbla filmrepliker för folk som inte är ett dugg intresserade. Botemedel mot min konstighet skickas mot portokostnad, tack på förhand!

// Polly

Den selektiva ställde ut böcker

I lördags fick jag äntligen ställa ut mina böcker på en bokmässa! Blev sjuk dagen innan och det hade inte förvånat mig om min kropp vet i förväg vilka gånger jag ska vara med på bokmässor eftersom det blev ett släng av hydrocefalus förra gången. I fredags blev det istället ett släng av feber, men det försvann som tur var till mässan.

Vägen dit och tillbaka var jobbig med tåg, folk och kyla, men på själva mässan trivdes jag! Fick några stycken böcker sålda och det var kul att äntligen få lite uppmärksamhet för sitt skrivande och träffa andra författare. Köpte en bok av en författare jag nyligen hört talas om och det var kul att få träffas live också. När jag gick mina rundor kring de andra borden fick jag mycket inspiration till hur man kan ”dekorera” borden, men jag tycker ändå att jag lyckades riktigt bra med mitt ”första-gångs-utställare-bord”.


Kommande utställningar:

Nässjö julmarknad, 17:e december

Jönköping, 3:e februari

// Polly

Droppade in på provfilmning!

I fredags fick jag veta att det skulle vara provfilmning i Nässjö och idag ”droppade jag in”. Det har bara varit provfilmning i Nässjö en gång innan vad jag vet och jag tycker att alla Stockholmare borde inse hur bra de har det.
Det är ju hur smidigt som helst att kunna på en provfilmning i sin egna stad. Jag slapp slösa pengar på resa, jag sparade tid och jag hann inte bli särskilt nervös. Visst var det många där eftersom det var en öppen casting och jag fick vänta i typ en timme, men det var det värt. Det gick sådär för mig.
Pressentationsvideon skulle pågå i cirka 40 sekunder och jag skulle berätta om mig själv framför kameran men kom inte på särskilt mycket att säga. Efter det fick jag, typiskt nog improvisera en scen med mig själv. Jag tycker alltid att det känns löjligt och obekvämt när jag ska improvisera själv, särskilt när jag bara ska spela en karaktär.

Jag fick improvisera att jag stod på bion och väntade på en kompis som aldrig kom och att biofilmen skulle börja om typ en minut. Fick ”fejka ett samtal” där jag skulle prata med kompisen och det känns alltid lika konstigt att stå och prata med sig själv. Det hade varit mycket bättre om jag åtminstone fick spela kompisen också och slippa stå som en galning och prata med mig själv.

Jag läste om en person som hade provfilmat som fick göra tre improvisationsscener medan jag bara fick göra en. Är det bra eller dåligt? Det går ju se på två sätt. Antingen tyckte personerna direkt att jag var dålig och tyckte att de inte behövde se mer, eller så tyckte de att jag var bra och behövde inte mer material. Jag hoppas på det sista för jag vill verkligen inte missa chansen nu när det äntligen ska spelas in film i Småland!

På färjan till Gdynia 2015:

// Polly