Om ett missfoster som ljudbok!

Sedan den 17:e april finns min självbiografi Om ett missfoster som ljudbok! Man kan lyssna på den på Storytel, Bookbeat och Nextory. Där finns den även som e-bok. Vill man köpa ljudboken så gör man det på Bokus.

Inläsare av min ljudbok är skådespelare Adriana Savin. Nedan finns lite omdömen om boken.

Kämpa, kämpa, kämpa!

Låg skärmstyrka på mobilen, svartvitt läge på datorn, öronproppar vid höga ljud, solglasögon vid skarpt ljus, paus och vila flera gånger om dagen. Det är anpassningarna jag gör mot symptomen som har blivit värre, tusen gånger värre. Innan operationen kunde jag gå utan solglasögon när det var ljust ute, nu nyser jag tills de är på. Förr ogillade jag bara ljud, nu påverkar de mig på ett helt annat sätt. Ljud från flera håll samtidigt är allra värst. Det händer något inom mig vid stressen som uppstår, något som jag inte känner igen från förr. Huvudet snurrar som en torktumlare och paniken är nära. Dagligen, flera gånger om dagen gör ögonen ont. Det bränner bakom dem bara av ansträngningen att titta, jag måste blunda. Vila ögonen när jag sitter vid datorn, när jag kollar mobilen, när jag går i en skarpt upplyst affär, när jag går ute bland folk. Jag måste diskret vända bort huvudet, gå undan i ett hörn, blunda för några sekunder och sätta verkligheten på paus.



När det är en dålig dag och jag måste duscha har jag lampan släckt för att minska värk och påfrestning för ögonen och huvudet. Ofta när jag går på toa har jag lampan släckt, jag tar mikropauser där jag håller för öronen. Åh, så skönt det är! Lite vila, lite paus från verkligheten som min skalle inte längre klarar av att leva i.
Varje dag, flera gånger per dag maler tankarna.

”Jag orkar inte jag orkar inte, jag vill inte leva mer. Vill inte leva, vill inte leva, orkar inte leva. Det är tröttsamt och leva, jag blir så trött, jag är så trött jämt, så stressad jämt. Vill sova, vill pausa, vill vara nersövd. Snälla någon, låt mig dö fridfullt i sömnen!”

Den jag var är borta. Att stå stilla för länge på en och samma plats kan ge mig yrsel och benen vill vika sig. Jag klarar inte av att stå upp och duscha utan att knäna blir svaga och när jag har gått en riktig lång runda känns benen feber-svaga. Detsamma när jag står och diskar. Jag kan inte längre ligga på mage, då susar det i öronen och blir ett tryck i pannan som jag inte klarar av. Jag klarar inte av att bära tungt längre, inte cykla för snabbt eller ta i för mycket när jag till exempel cyklar eller diskar. Då kan det sticka till i tinningen, bli ett tryck i huvudet. Eller så kommer huvudvärken efteråt. Jag kan inte längre göra för mycket på en dag utan att en hemsk huvudvärk väntar och den försvinner inte med tabletter. Samma sak gäller om jag gör för många saker under en och samma vecka. Förr tyckte jag om att somna till ljudet av bilar utanför fönstret, nu kan jag inte få ro om det inte är helt tyst. Förut räckte det med en liten sovstund på dagen om jag hade gjort något ansträngande för att allt skulle vara bra igen, men idag kan det krävas sömn plus flera dagars återhämtning.

Jag har fått svårare med balansen och när jag blir trött eller har gjort för mycket kommer tusen symptom på en gång som jag inte hade förr. Ett huvud som ömmar och utlovar värk, dåligt balanssinne, dålig koordinationsförmåga (kan knappt hålla i saker, de glider ur mina händer och jag fumlar), svaghet i benen, lättirritation, gråtmildhet, koncentrationssvårigheter, minnesproblem och tanketröghet. När jag blir som tröttast har jag svårt att prata och att hitta rätt ord för saker. Jag svamlar mest och huvudet känns helt tomt (förutom den tryckande smärtan som säger att det är nog).

Minnesproblemen har blivit extrema och de skrämmer mig. Andra kan säga till mig att jag redan har frågat en särskild sak eller sagt en viss sak trots att jag är 100% säker på att jag inte har gjort det för som jag minns det så har jag verkligen sagt/frågat det. En del kan störa sig på att jag frågar grejer gång på gång och ibland låter jag bli att fråga om en sak som jag minns att jag redan har frågat om. Jag minns att jag har frågat, men minns inte svaret och vill inte vara till besvär.



Förr kunde jag hänga med i en film och samtidigt hänga med i vad någon annan sa, jag kunde även hänga med i vad en viss person sa i ett rum med andra som pratade. Nu måste jag insistera på att alla pratar en i taget så att hjärnan inte exploderar av ansträngningen att hålla isär intrycken. Om jag ser på film och någon vill säga något särskilt kan jag behöva pausa. Jag har svårt för att ställa om. Om jag går i affären, fullt upptagen med att fundera ut vad jag ska köpa och någon börjar prata kan jag bli irriterad. Det går trögt och känns jobbigt att byta tankefokus.

Jag kan inte längre hänga med i långa samtal och utläggningar som folk har. Till exempel om något särskilt som har hänt. När de väl kommer till slutklämmen minns jag inte vad de sa i början och jag får inte ihop sammanhanget. Jag måste verkligen stanna upp i mina rörelser och enbart ha fokus på personen som pratar och trots det lyckas jag inte hänga med. Det är läskigt att hjärnan inte kan göra sitt jobb längre.

Jag har ingen anställning, men det känns som att jag har en heltidsanställning bara genom att existera. Varje dag är en ny utmaning. Jag måste få ihop det. Tvätt, disk, handling, matlagning, umgänge, sömn och så kanske några små glimtar här och var med egentid som måste ske när jag varken har ont eller är trött, vilket är svårt. Oftast är jag antingen trött eller har ont. Varje dag jag har klarat är en bedrift, lyckan är stor över att få gå och lägga sig. Men att sen vakna, inte vara utvilad och behöva ta itu med ännu en dag i livet … Jag vill så mycket. Men jag orkar inte längre. Förr kunde jag sitta vid datorn i timmar varje dag, skriva massor. Nu blir det några meningar då och då, ibland femton minuter till en halvtimme.

Det känns svårt att vara glad då det känns som att allt bara blir värre och jag bit för bit omvandlas till ett levande lik. Men jag vet att det finns många som har svårare problem än jag och det tänker jag ofta på. Det är bara så svårt att acceptera att livet har försvunnit och ersatts av slit dag för dag som aldrig ger resultat och som börjar om på repeat nästa dag. Att aldrig vara fri från huvudets eviga stickande, brännande, bultande och tryckande som uppkommer flera gånger dagligen. Låt mig vara ifred tack och gör ditt jobb istället! Varför skulle just du få hydrocefalus och förfalla så att jag inte fungerar??

Dags att kämpa vidare! Får se när jag låter bloggen ta lite av min viktiga energi nästa gång.

Jag önskar mig en evig sömn – mitt nya liv är inte till belåtenhet

I lördags träffade jag några kompisar och blev bjuden på födelsedagsmiddag då jag fyllde 29 år i fredags. Dagen efter hade jag en vidrig huvudvärk hela dagen som inte gick över trots sömn och värktabletter. Är det så det ska vara, ska jag alltid straffas med huvudvärk när jag vill göra någon till lags och ses? Jag vill ha tillbaka livet före 2016. Då hade jag huvudvärk högst en gång i månaden och jag fick aldrig det av att ha gjort för mycket under en eller flera dagar eller efter att ha ansträngt mig för mycket fysiskt. Och vad har det tagit åt min kondition egentligen? Om jag går i en för hög trappa/trappor eller i backar blir jag så andfådd och slut att det känns som att jag skulle kunna lägga mig ner och dö eller somna på fläcken.

Och den psykiska orken vill jag knappt tänka på, men det är svårt att inte jämföra med hur det var för. Då hade jag praktik varje vardag klockan nio till halv ett, teater två vardagar i veckan plus att jag träffade min systerson ofta och tog hand om en massa djur som jag hade. Det räckte med en nap då och då efter praktiken för att orka. Nu för tiden är det jobbigt nog att bara gå upp för att borsta tänderna, att äta frukost eller att duscha. Mycket av orken försvinner också om jag måste handla, diska eller tvätta. Jag vill inte ha det så här och för det mesta hoppas jag på att få dö i sömnen. Det har blivit allt för jobbigt och stressigt att leva och jag njuter knappt alls av det längre. Att dö är ingen fara för min del, det hade varit en väldigt skön befrielse att få sova för alltid.

Från mobbning i skolan till mobbning på scen

Bild ett, cirka 2006:
Mobbad, ensam, isolerad och självmordsbenägen. Mina funktionshinder och min ensamhet gjorde att jag kunde bli stående i timmar i olika skolkorridorer då det var håltimmar och jag fick utstå mängder av hatiska blickar och spydiga leenden. Jag var död inombords och stod blickstilla som på bilden. Axlarna ihop med nackarna och blicken riktad i golvet.

Bild två, december 2019:
Rekonstruktion av en av alla plågsamma skolscener jag fick utstå på Norråsaskolan i Nässjö.

Kom på min viktiga föreställning Jul hos Polly, köp biljetter här: https://www.smot.se/jul-hos-polly/

Fotograf, bild två: Lars Kroon.

Från filminspelning med kollaps till teatershow

Bild ett: Filminspelning, september, 2016 dagen innan min födelsedag. Jag hade känt mig dålig hela dagen och några minuter efter att bilden togs kollapsade jag över ett bord mitt under inspelningen.

Bild två: Teaterföreställning, december, 2019. I väntan på min hjärnoperation 2016 trodde jag inte att jag skulle överleva och tre år senare kunna rekonstruera filminspelningen i min egna julshow!

Se föreställningen, boka biljett här: https://www.smot.se/jul-hos-polly/

Fotografer: Dorobantu film och television och Lars Kroon.

Vad har jag för mig?

Jag bloggar typ aldrig, det känns som om jag inte hinner. Vardagen är mycket nog för mig. Disk, matlagning, matplanering, städning, räcka till för alla som vill umgås med mig och som jag såklart också vill umgås med, försöka hitta små glimtar av egentid. Sen är det teatern och bokskrivande som pockar på min uppmärksamhet. Just nu korrekturläser jag en persons bok i utbyte mot att hon läser min och det ska jag vara klar med imorgon. Efter det ska jag korrekturläsa min bok igen innan jag börjar den krångliga omslags och utgivningsprocessen. Jag vill att boken ska vara klar och kunna säljas på årets julmarknad.

I helgen följde jag med syskonbarnen till halloween på Liseberg eftersom Thim fyllde 9 år och det var en kall, underbar, regnig, trevlig, jobbig, mysig och stressig helg. Jag hann åka tre av mina favoritattraktioner, resten av tiden åkte jag barnattraktioner och besökte ett av skräckhusen. Här kommer lite bilder:

Affischen är klar!

Repen på teatern är roligare än någonsin och vi improviserar oss fram i de olika scenerna som jag själv har skrivit. Jag tycker att affischen blev grymt snygg, helt rätt färger! Jag har fått en massa idéer och tips om hur scenen ska se ut och vad vi ska ha för rekvisita så det ska bli spännande att se allt när scenen är uppbyggd. Det är ju en helt annan sak att repetera på scenen!

Lyssna på mig i radio!

I somras åkte jag till Stockholm för att vara med i ett inslag på radio som handlade om selektiv mutism, lyssna gärna! Jag är med 32 minuter in i programmet om man inte vill lyssna på hela. Lyssna på inslaget här.

Nio år sedan den hemska dagen

I år är det nio år sedan jag tog studenten och upplevde en hemsk och ångestframkallad dag, en studentdag utan jämnåriga vänner att fira med. Jag åt ingen studentfrukost, gick inte på någon bal, ”sprang inte ut” och åkte inte på något flak. Jag blev skjutsad till skolan av min assistent, åt studentlunch med henne och min svensklärare från gymnasiet i ett tomt klassrum och släpade mig ut från entrén efter det att alla andra hade sprungit ut. Som tur är hade jag min familj och det var dem jag firade dagen med.

De enda riktiga vännerna jag hade var mina syskon och min tioåriga kusin. I år var det hon som tog studenten. Tyvärr kunde jag inte vara med på hennes studentdag, men vi firade henne efteråt och jag fick gå på hennes bal. Att gå på en studentbal var helt lugnt, det kändes inte alls jobbigt. Däremot kan jag fortfarande inte höra studenter skråla och hoppa runt på flak utan att känna ångest, för mig är det extremt negativa ljud. Ljud som andra förknippar med glädje. I och med att min kusin tog studenten blir jag automatiskt påmind om hur lite jag har ”lyckats”.

Det är hela nio år sedan jag tog studenten och jag har inte kommit någon vart i livet. Visserligen jobbade jag fyra år på världens bästa förskola, jag har gett ut fler böcker, och jag har varit med i fler teaterföreställningar och filmer. Jag har gjort mycket men jag är fortfarande lika barnslig på insidan som då och har i stort sett lika svårt för att bete mig normalt bland folk. Det känns som om det aldrig kommer att vända och jag kanske aldrig tillåts växa upp. Min kusin har växt ikapp mig trots åldersskillnaden och nu är det jag som är barnet. Det återstår att se ifall mina syskonbarn också kommer att växa om mig, haha!

Numera har jag kompisarna från teatergruppen men jag kommer aldrig glömma stödet jag fick från min familj och min kusin på min hemska studentdag. Grattis på studenten, Annie!