Affischen är klar!

Repen på teatern är roligare än någonsin och vi improviserar oss fram i de olika scenerna som jag själv har skrivit. Jag tycker att affischen blev grymt snygg, helt rätt färger! Jag har fått en massa idéer och tips om hur scenen ska se ut och vad vi ska ha för rekvisita så det ska bli spännande att se allt när scenen är uppbyggd. Det är ju en helt annan sak att repetera på scenen!

Mina bokscener blir teater

I slutet av augusti började teatern igen och i år känns det extra kul att repetera eftersom det ska vara min julshow i år. Jag längtar efter att få veta hur scenen ska se ut! Jag har varit med och skrivit manus till julshowen och flera scener från min självbiografi ska vara med. Vi har improviserat och spelat upp många av dem och det är kul och intressant att få se mina kompisar spela olika roller från min bok. Första dagen vi sågs glömde jag öronpropparna och blev fångad på bild när jag höll för öronen. De andra sjöng sånger. Vill ni följa förberedelserna av julshowen så finns det en facebooksida som heter Freja Musikteater. Följ dem och glöm inte bort att komma och kolla på min julshow i december. Biljetter köper man här.

Skriver på tre böcker samtidigt

För tillfället skriver jag på tre olika böcker och skiftar ibland med bara några minuters mellanrum. Jag skriver på uppföljaren till min självbiografi, den tredje uppföljaren till serien Udda & Utsatt samt ett barnboksmanus som jag ska skicka in till en tävling. Jag har fått en jätterolig idé till ett manus som jag hoppas ska få några av barnen i juryn att nappa på.

Jag har även införskaffat nya bokaffischer men jag har ännu inte hunnit ta mig tid att hänga upp dem på anslagstavlor än. Det är inte det lättaste heller eftersom fler och fler städer verkar avskaffa sånt. Men Nässjö har kvar sina anslagstavlor och där ska jag hänga upp när jag är tillbaka.

Berätta om selektiv mutism eller inte?

Försäljningen av Om ett missfoster går bra och då och då fortsätter det komma mejl eller meddelanden från föräldrar med funktionshindrade barn som ber mig om råd.
I det senaste mejlet undrar föräldern om det är bra eller dåligt att berätta för barnet att han/hon har selektiv mutism. Det är svårt att veta vad jag ska svara på såna mejl och jag har ännu inte klurat ut något. 


Vad tycker ni andra? Om ett barn lider och uppvisar symptom på selektiv mutism, ska man berätta med risken att barnet mår sämre på grund av vetskapen att han/hon är annorlunda eller ska man låta det vara så att barnet istället får gå och undra om det är något fel på han/hon? Själv fick jag inte veta att jag hade selektiv mutism förrän jag var arton och skolan var ett helvete. Jag gick hela tiden omkring och trodde att det var något fel på min hals eftersom jag inte kunde prata ordentligt med folk.

Enligt mig borde föräldern berätta för barnet men vem är jag att bestämma det egentligen? 

Min biografi hjälper andra

Skollogoped: ”Jag har haft ett möte med en elev som uppskattade din bok så mycket att han/hon började må bättre eftersom han/hon visste att det fanns fler som känt på liknande sätt. Eleven har börjat komma mer till skolan och är mycket gladare. Jobbar med sin kommunikation varje dag och är motiverad att utmana sig själv med sin lärare och är nöjd när han/hon lyckas. Enligt mamman så var boken lite som en ’propplösare’. Tänkte att det skulle vara roligt för dig att få veta det och att du hjälper andra med ditt skrivande.”

Låg & mellanstadiet / högstadiet

Ser ni skillnaden?

På bild ett är jag glad och ovetande medan jag på bild två har skurit mig över hela armarna. Allt ändrades på mellanstadiet när en lärare berättade för mina kompisar att jag hade asperger syndrom. Jag kände mig konstig, fattade inte vad det innebar. En klasskompis som kallade mig för psykopat och i slutet av sexan började mina kompisar att undvika mig. Jag anade att det berodde på det som de hade fått veta, att jag hade asperger syndrom. 

De trodde säkert, precis som jag att det var ”en konstig sjukdom”, för vilken tolvåring förstår ett funktionshinder innebörd? 
Att förstå en sjukdom är lättare, det är något som smittar. En person som har en sjukdom ska man ”undvika så att man inte blir smittad”.
Jag mår dåligt av att se högerbilden, minns den vidriga känslan. Jag kände mig ful och äcklig, så vidrig att jag inte kunde le. Jag plutade oavbrutet med läpparna under skoldagarna, ville bara dö. Då gick jag i nian.

Allt började i sjuan, då jag tvingades börja i en helt ny klass eftersom ingen av mina kompisar från sexan hade valt mig. Ingen av dem ville gå med mig i sin nya klass. Det fick mig att börja undra, vad var det för fel på mig? Bara för att de hade fått veta att jag hade ett funktionshinder betyder inte det att jag hade blivit en annan person. Jag var samma som innan. 

I min nya klass pratade jag inte med någon och att jag hade fått en assistent gjorde allt värre. Jag skämdes och ville vara som de andra. Jag var så rädd, vad var det för fel på min hals? När jag försökte prata var det som om jag hade satt i halsen, jag fick inte fram ett ord. 

Alla undvek mig, det kändes som om hela skolan visste att jag var ”den konstiga”. Elever hånlog åt mig, pekade och viskade. Om jag bara hade vetat, då hade jag inte känt mig lika ensam och konstig. Men jag fick veta först när jag var 18. Då stod det i mina papper att jag hade selektiv mutism. Det var det som var ”felet på min hals”. Andra hade vetat hela tiden, men nämnde inget för mig. Det påverkade hela min högstadietid. Hjälp till att sprida kunskap om selektiv mutism och andra funktionshinder så att mitt helvete inte upprepas för andra personer!

Föreställning imorgon!

Imorgon är det ett evenemang på Kulturhuset Spira som kallas ”VIDD-DAG” och det kommer vara bland annat workshops och samtal om funktionshinder och pedagogik. Läs mer här. Föreställningen jag och några från teatern ska göra är en kortis på cirka 20 minuter som handlar om en funktionshindrad elev som blir nedvärderad av sin assistent och sina lärare. Jag spelar eleven och efteråt ska jag även erbjuda min självbiografi till försäljning. Det är helt rätt målgrupp eftersom de som kommer jobbar med funktionshinder och liknande så jag hoppas på att få några böcker sålda.

Ni har väl inte missat att ”Om ett missfoster” finns som talbok hos Legimus?

// Polly

Skriver pressmeddelanden

Just nu skriver jag pressmeddelanden som jag ska skicka till olika tidningar. Hittade en mall till ett pressmeddelande på nätet, så det är riktigt smidigt. Har läst att det är ett bra sätt för författare att nå ut till andra med sina böcker genom pressmeddelanden, men har aldrig provat det förut. Det svåra kommer bli att skriva fyndiga titlar till mejlen så att personer kommer vilja läsa dem.

// Polly

Jag hamnade i Smålandsbladet

Efter den lilla bokmässan i Nässjö i fredags hamnade jag på bild i Smålandsbladet och det stod även en kort text om mig i reportaget. Jag tycker det är både kul och smickrande eftersom de inte hade med bilder på någon av de andra som ställde ut i tidningen. Jag behöver all marknadsföring jag kan få. Mässan i Nässjö gick snabbt och smidigt medan den i Jönköping blev lite mer långdragen. Jag fick ett bord rätt så långt in dit inte så många kom. Men det var kul och jag ser redan fram emot nästa mässa!

// Polly