Jag har inte skrivit något än om min vågade insats på förra skrivarträffen, så därför gör jag det nu. Jag läste upp prologen till ”Udda & Utsatt” inför, vad jag minns hela sex personer. En hade jag pratat med någorlunda sedan innan, två kände jag till från tidigare träffar och de övriga var helt och hållet främlingar för mig. Det var en stor grej.
Vi sågs för att läsa olika texter som vi, eller någon annan hade skrivit och jag led bitvis hela kvällen medan jag hela tiden sköt fram min läsning och lät andra vara före.
När det väl var min tur tog det emot något enormt att läsa, men jag tänkte att om jag inte läste alls så hade jag fått lida nästintill i onödan så därför gjorde jag det. Jag fick bra kommentarer om min text och det var heller inte bemötandet av texten jag oroade mig för, utan att behöva läsa den.
Att jag, under hela kvällen och som på de övriga skrivarträffarna dessutom kände mig som en barnunge gjorde inte saken bättre. Jag hatar hur min sociala fobi och min selektiva mutism får mig att känna, jag SKÄMS.
När vi åt buffé på skrivarträffen var det som värst, för ni kan tänka mig in i situationen själva va? Där sitter vuxna förståndiga människor och samtalar, och sedan jag, en tyst liten flickunge som inte ger ifrån sig ett ljud ifall ingen tilltalar mig.
Om någon väl pratar med mig, svarar jag bara på frågan och blir sedan lika tyst igen.
Jag är omöjlig, kan bara inte prata allmänt med folk jag inte känner.
För när jag inte känner dem, hur ska jag kunna veta vad jag ska prata om? Jag vet inte hur de är som personer, vad de är intresserade av, vad de blir uttråkade av eller inte tycker om att prata om.
Strax innan buffén fick jag dessutom kommentaren ”Du har inte sagt något än, Pauline.” , precis som om jag inte redan visste det, haha!
Men jag dömer inte personer som säger sådana här saker, jag får stå ut med det ofta.
Varje gång någon säger det blir jag påmind om mina svårigheter och det gör ont samtidigt som situationen blir ännu mer obekväm. Vad ska jag svara liksom?
Sist tror jag att jag sa något i stil med ”Nej, jag brukar inte prata så mycket.”, och samtidigt tänkte jag på hur gärna jag ville att alla som var där skulle vara medvetna om min situation så att jag slapp pressen.
När kvällen nästan var slut kunde den som ville berätta mer om sig själv, dela ut visitkort till exempel och berätta om sina projekt. Jag gjorde det såklart inte trots att mitt inre verkligen ville dela med sig, jag satt bara tyst. För att få något ur mig var de andra tvungna att själva ställa frågor om mig och min fritid.
Jag hade hellre velat ge varenda en där ett visitkort till min självbiografi så att de kunde läsa den och förstå. Då hade jag gjort en god gärning och sett till så att åtminstone en liten gnutta till av Sveriges befolkning fick upp ögonen för hur svårt vissa kan ha det med att prata trots att stämbanden funkar.
Men men, trots att jag misslyckades med att berätta om mina projekt så nådde jag åtminstone ett av målen under kvällen, att läsa min text. Om jag övar upp mig och tar en svår sak i taget så kan det väl inte bli annat än bättre? Jag hoppas på det bästa för jag skulle inte stå ut med att vara på det här sättet livet ut.
// Polly
