Från mobbning i skolan till mobbning på scen

Bild ett, cirka 2006:
Mobbad, ensam, isolerad och självmordsbenägen. Mina funktionshinder och min ensamhet gjorde att jag kunde bli stående i timmar i olika skolkorridorer då det var håltimmar och jag fick utstå mängder av hatiska blickar och spydiga leenden. Jag var död inombords och stod blickstilla som på bilden. Axlarna ihop med nackarna och blicken riktad i golvet.

Bild två, december 2019:
Rekonstruktion av en av alla plågsamma skolscener jag fick utstå på Norråsaskolan i Nässjö.

Kom på min viktiga föreställning Jul hos Polly, köp biljetter här: https://www.smot.se/jul-hos-polly/

Fotograf, bild två: Lars Kroon.

Lyssna på mig i radio!

I somras åkte jag till Stockholm för att vara med i ett inslag på radio som handlade om selektiv mutism, lyssna gärna! Jag är med 32 minuter in i programmet om man inte vill lyssna på hela. Lyssna på inslaget här.

Den stumma tog till orda i direktsänd radio!

Igår när jag kom till teatern hade jag precis sminkat mig, bytt om till scenkläder och fått på mig min mick när jag fick veta att jag, Klara och Anna skulle prata i direktsänd radio. Det kom plötsligt men gick ändå oväntat bra. Jag har aldrig varit med i radio förut men det var smidigt. Jag har inte vågat lyssna på radioklippet men det finns på Sveriges radios hemsida. Vi blev intervjuade av P4 Jönköping.

PS: Jag är självklart den i sändningen som svarar kortfattat på frågor men som säger flera meningar i följt när jag citerar repliker med en annan motspelare. Så länge jag har repliker finns klumpen i min hals inte där, klumpen som selektiv mutism orsakar.

Främlingen bad om en kyss, jag sa NEJ!

Jag är så förbannat trött på det här! Unga män som knappt kan prata svenska eller ens engelska som ofredar mig och beter sig ohyfsat. Det har hänt minst fem gånger och då alltid i stan eller på väg till eller från stationen. Idag hände det igen, på väg till teatern. Jag känner flera som har varit med om liknande händelser, varför tar det aldrig slut? 
Killen som gick ikapp mig idag en bit ifrån teatern ville veta vägen till något ställe, men jag fattade inte vilket ställe han menade. Så började killen prata om mig istället, fråga hur gammal jag var, vad jag hette, sa att jag passade bra i mina kläder. Varför går man fram till en främling och pratar så?

Och så kom äckelfrågan också, killen frågade om han kunde få en kyss. För helvete! Varför skulle jag ville ge en främmande kille som ofredar mig en kyss, hur tänker en person som beter sig så? Jag blir frustrerad, äcklad och ledsen! Jag ÄR inget jävla objekt som man kan gå fram till, glo på och be om att få kyssa. Jag spyr på att bli behandlad så här. För flera år sen var det en kille på tåget, också en osvensk främling som ville kyssas och för bara några månader sen blev jag förföljd av en person från affären som envisades med att hålla mina påsar. Han ville också ha en kyss såklart. De tidigare gångerna har jag, på grund av min feghet bara lyckats visa med mitt kroppsspråk att jag inte vill men idag sa jag ifrån för första gången, jag sa NEJ när killen bad om att få en kyss. Det får fan vara slut nu. Jag är inte rasist, men det borde finnas någon typ av obligatoriskt samtal för alla nyanlända där de får lära sig ett och annat om hur man beter sig och att det INTE är uppskattat av ensamma kvinnor att bli påhoppade på stan. När kommer det annars att sluta hända?

Alla främlingar som har gått på mig har varit pratsamma och flera av dem har sagt på stapplande svenska att de vill lära känna folk. Det är bra, inte mig emot. Men inte på DET sättet! Lära känna folk gör man genom att skaffa fritidsintressen och gå på kurser, man ofredar inte och skrämmer ensamma kvinnor genom att gå ikapp dem och börja prata om dem och deras kroppar.

Ett monster i min hals

Jag älskar möten på psyk! ? Det värsta inför varje gång är att jag inte vet hur mycket jag kommer klara av att prata förrän jag är där, det beror helt på hur jag blir bemött. 
Om man pratar nedlåtande i tillgjord röst som om jag vore ett barn är det oftast kört direkt, då låser jag mig helt och hållet och beter mig som den ”tysta och fega barnungen” som jag hatar att känna mig som. Går det aldrig över? Jag är nästan 30 och jag måste fortfarande ha med mig min mamma på mötena för att få något sagt. Det känns lika förnedrande varje gång och jag skulle vilja strypa fucking selektiv mutism. 
Ge mig min röst tillbaka, låt mig få behålla den på alla möten så att folk får se mitt sanna jag. Jag vill inte att de ska tro att jag är på det sättet som selektiv mutism framställer mig på, jag vill bara kunna fortsätta vara som jag är när jag umgås med folk jag känner. Skojfrisk och pratsam. Vad är det som händer i mig när jag låser mig och börjar mumla, VAD? Jag har ett monster inom mig som vägrar flytta ut.

PS: Det senaste mötet på psyk gick jättebra eftersom jag fick en läkare som behandlade mig som en vuxen för första gången någonsin. Vad kan vara dåligt med det? Jo, läkaren ska sluta. När man äntligen träffar en bra så blir det bara för en gång. Det är inte konstigt att jag har svårt att prata på psyk när jag jämt måste få en massa nya inhyrda läkare!

Droppade in på provfilmning!

I fredags fick jag veta att det skulle vara provfilmning i Nässjö och idag ”droppade jag in”. Det har bara varit provfilmning i Nässjö en gång innan vad jag vet och jag tycker att alla Stockholmare borde inse hur bra de har det.
Det är ju hur smidigt som helst att kunna på en provfilmning i sin egna stad. Jag slapp slösa pengar på resa, jag sparade tid och jag hann inte bli särskilt nervös. Visst var det många där eftersom det var en öppen casting och jag fick vänta i typ en timme, men det var det värt. Det gick sådär för mig.
Pressentationsvideon skulle pågå i cirka 40 sekunder och jag skulle berätta om mig själv framför kameran men kom inte på särskilt mycket att säga. Efter det fick jag, typiskt nog improvisera en scen med mig själv. Jag tycker alltid att det känns löjligt och obekvämt när jag ska improvisera själv, särskilt när jag bara ska spela en karaktär.

Jag fick improvisera att jag stod på bion och väntade på en kompis som aldrig kom och att biofilmen skulle börja om typ en minut. Fick ”fejka ett samtal” där jag skulle prata med kompisen och det känns alltid lika konstigt att stå och prata med sig själv. Det hade varit mycket bättre om jag åtminstone fick spela kompisen också och slippa stå som en galning och prata med mig själv.

Jag läste om en person som hade provfilmat som fick göra tre improvisationsscener medan jag bara fick göra en. Är det bra eller dåligt? Det går ju se på två sätt. Antingen tyckte personerna direkt att jag var dålig och tyckte att de inte behövde se mer, eller så tyckte de att jag var bra och behövde inte mer material. Jag hoppas på det sista för jag vill verkligen inte missa chansen nu när det äntligen ska spelas in film i Småland!

På färjan till Gdynia 2015:

// Polly

Intervju med Smålands Dagblad

I torsdags blev jag intervjuad av Smålands Dagblad och det gick hur bra som helst. Särskilt om man jämför med intervjun med Smålandsnytt för flera år sen då mamma var med och jag ändå knappt pratade. Nu däremot pratade jag och svarade på frågor utan några problem alls.

Det enda som var lite jobbigt var att gå in på själva redaktionen och, som vanligt den ständiga stressen över att aldrig veta hur ofta och hur länge jag ska möta en persons blick. Intervjun kommer i tidningen någon gång nästa vecka och den handlar bland annat om mina böcker och funktionshinder.

// Polly

Tv-intervju om mina funktionshinder:

Efter att jag var med i Smålandstidningen blev jag tillfrågad att vara med i Jönköpingsnytt i en intervju och nu finns den på hemsidan. För några år sedan var jag även med i Smålandsnytt och det handlade också om mina funktionshinder, men då var det mest mamma som pratade. Den här gången klarade jag av intervjun helt själv och tog inte ens med mig någon! 😉

Trodde att det skulle kännas värre än det var, men det gick hur bra som helst. Se intervjun här.

// Polly

Provfilmning, halsen täpptes igen

Provfilmningen i Arboga i lördags gick oväntat bra, men det är för att jag hade träffat två sen innan då jag spelade in film där och då kändes det grymt mycket bättre. Däremot var det två personer till där som jag inte visste vilka det var och halsen ville inte sluta täppas igen. Varje gång jag skulle provspela scenen var jag tvungen att gå ut ur rummet eftersom den andra skådisen skulle ropa in mig, och det hjälpte inte hur mycket jag än harklade mig utanför dörren.
Halsen fortsatte vara täppt och det försvann inte förrän jag var på väg till stationen igen. Då kände jag mig lika fri som förr och skolan var slut för dagen, den underbara känslan av att luft kommer ner i halsen utan problem och att korken som täppt till och stoppat alla ord bara försvunnit.

När jag skulle äta efter provfilmningen hittade jag en ny läsk med smak av smultron och jordgubbe, en Smulgubbe!

// Polly





Jag känner mig patetisk

Jag har inte skrivit något än om min vågade insats på förra skrivarträffen, så därför gör jag det nu. Jag läste upp prologen till ”Udda & Utsatt” inför, vad jag minns hela sex personer. En hade jag pratat med någorlunda sedan innan, två kände jag till från tidigare träffar och de övriga var helt och hållet främlingar för mig. Det var en stor grej.

Vi sågs för att läsa olika texter som vi, eller någon annan hade skrivit och jag led bitvis hela kvällen medan jag hela tiden sköt fram min läsning och lät andra vara före.

När det väl var min tur tog det emot något enormt att läsa, men jag tänkte att om jag inte läste alls så hade jag fått lida nästintill i onödan så därför gjorde jag det. Jag fick bra kommentarer om min text och det var heller inte bemötandet av texten jag oroade mig för, utan att behöva läsa den.

Att jag, under hela kvällen och som på de övriga skrivarträffarna dessutom kände mig som en barnunge gjorde inte saken bättre. Jag hatar hur min sociala fobi och min selektiva mutism får mig att känna, jag SKÄMS.
När vi åt buffé på skrivarträffen var det som värst, för ni kan tänka mig in i situationen själva va? Där sitter vuxna förståndiga människor och samtalar, och sedan jag, en tyst liten flickunge som inte ger ifrån sig ett ljud ifall ingen tilltalar mig.
Om någon väl pratar med mig, svarar jag bara på frågan och blir sedan lika tyst igen.

Jag är omöjlig, kan bara inte prata allmänt med folk jag inte känner.
För när jag inte känner dem, hur ska jag kunna veta vad jag ska prata om? Jag vet inte hur de är som personer, vad de är intresserade av, vad de blir uttråkade av eller inte tycker om att prata om.

Strax innan buffén fick jag dessutom kommentaren ”Du har inte sagt något än, Pauline.” , precis som om jag inte redan visste det, haha!
Men jag dömer inte personer som säger sådana här saker, jag får stå ut med det ofta.

Varje gång någon säger det blir jag påmind om mina svårigheter och det gör ont samtidigt som situationen blir ännu mer obekväm. Vad ska jag svara liksom?
Sist tror jag att jag sa något i stil med ”Nej, jag brukar inte prata så mycket.”, och samtidigt tänkte jag på hur gärna jag ville att alla som var där skulle vara medvetna om min situation så att jag slapp pressen.

När kvällen nästan var slut kunde den som ville berätta mer om sig själv, dela ut visitkort till exempel och berätta om sina projekt. Jag gjorde det såklart inte trots att mitt inre verkligen ville dela med sig, jag satt bara tyst. För att få något ur mig var de andra tvungna att själva ställa frågor om mig och min fritid.

Jag hade hellre velat ge varenda en där ett visitkort till min självbiografi så att de kunde läsa den och förstå. Då hade jag gjort en god gärning och sett till så att åtminstone en liten gnutta till av Sveriges befolkning fick upp ögonen för hur svårt vissa kan ha det med att prata trots att stämbanden funkar. 

Men men, trots att jag misslyckades med att berätta om mina projekt så nådde jag åtminstone ett av målen under kvällen, att läsa min text. Om jag övar upp mig och tar en svår sak i taget så kan det väl inte bli annat än bättre? Jag hoppas på det bästa för jag skulle inte stå ut med att vara på det här sättet livet ut.

// Polly