Provfilmning, halsen täpptes igen

Provfilmningen i Arboga i lördags gick oväntat bra, men det är för att jag hade träffat två sen innan då jag spelade in film där och då kändes det grymt mycket bättre. Däremot var det två personer till där som jag inte visste vilka det var och halsen ville inte sluta täppas igen. Varje gång jag skulle provspela scenen var jag tvungen att gå ut ur rummet eftersom den andra skådisen skulle ropa in mig, och det hjälpte inte hur mycket jag än harklade mig utanför dörren.
Halsen fortsatte vara täppt och det försvann inte förrän jag var på väg till stationen igen. Då kände jag mig lika fri som förr och skolan var slut för dagen, den underbara känslan av att luft kommer ner i halsen utan problem och att korken som täppt till och stoppat alla ord bara försvunnit.

När jag skulle äta efter provfilmningen hittade jag en ny läsk med smak av smultron och jordgubbe, en Smulgubbe!

// Polly





Jag känner mig patetisk

Jag har inte skrivit något än om min vågade insats på förra skrivarträffen, så därför gör jag det nu. Jag läste upp prologen till ”Udda & Utsatt” inför, vad jag minns hela sex personer. En hade jag pratat med någorlunda sedan innan, två kände jag till från tidigare träffar och de övriga var helt och hållet främlingar för mig. Det var en stor grej.

Vi sågs för att läsa olika texter som vi, eller någon annan hade skrivit och jag led bitvis hela kvällen medan jag hela tiden sköt fram min läsning och lät andra vara före.

När det väl var min tur tog det emot något enormt att läsa, men jag tänkte att om jag inte läste alls så hade jag fått lida nästintill i onödan så därför gjorde jag det. Jag fick bra kommentarer om min text och det var heller inte bemötandet av texten jag oroade mig för, utan att behöva läsa den.

Att jag, under hela kvällen och som på de övriga skrivarträffarna dessutom kände mig som en barnunge gjorde inte saken bättre. Jag hatar hur min sociala fobi och min selektiva mutism får mig att känna, jag SKÄMS.
När vi åt buffé på skrivarträffen var det som värst, för ni kan tänka mig in i situationen själva va? Där sitter vuxna förståndiga människor och samtalar, och sedan jag, en tyst liten flickunge som inte ger ifrån sig ett ljud ifall ingen tilltalar mig.
Om någon väl pratar med mig, svarar jag bara på frågan och blir sedan lika tyst igen.

Jag är omöjlig, kan bara inte prata allmänt med folk jag inte känner.
För när jag inte känner dem, hur ska jag kunna veta vad jag ska prata om? Jag vet inte hur de är som personer, vad de är intresserade av, vad de blir uttråkade av eller inte tycker om att prata om.

Strax innan buffén fick jag dessutom kommentaren ”Du har inte sagt något än, Pauline.” , precis som om jag inte redan visste det, haha!
Men jag dömer inte personer som säger sådana här saker, jag får stå ut med det ofta.

Varje gång någon säger det blir jag påmind om mina svårigheter och det gör ont samtidigt som situationen blir ännu mer obekväm. Vad ska jag svara liksom?
Sist tror jag att jag sa något i stil med ”Nej, jag brukar inte prata så mycket.”, och samtidigt tänkte jag på hur gärna jag ville att alla som var där skulle vara medvetna om min situation så att jag slapp pressen.

När kvällen nästan var slut kunde den som ville berätta mer om sig själv, dela ut visitkort till exempel och berätta om sina projekt. Jag gjorde det såklart inte trots att mitt inre verkligen ville dela med sig, jag satt bara tyst. För att få något ur mig var de andra tvungna att själva ställa frågor om mig och min fritid.

Jag hade hellre velat ge varenda en där ett visitkort till min självbiografi så att de kunde läsa den och förstå. Då hade jag gjort en god gärning och sett till så att åtminstone en liten gnutta till av Sveriges befolkning fick upp ögonen för hur svårt vissa kan ha det med att prata trots att stämbanden funkar. 

Men men, trots att jag misslyckades med att berätta om mina projekt så nådde jag åtminstone ett av målen under kvällen, att läsa min text. Om jag övar upp mig och tar en svår sak i taget så kan det väl inte bli annat än bättre? Jag hoppas på det bästa för jag skulle inte stå ut med att vara på det här sättet livet ut.

// Polly

Premiär idag

Idag är det premiär och imorgon får jag äntligen en dag ledigt innan det är dags för nästa föreställning. Känns som om jag knappt hinner med någonting längre. Vakna, komma på något att äta och göra maten, vara lite vid datorn, försöka hinna blogga, stressa till tåget, äta, sminkas, mickas på, vänta på publiken, göra föreställningen, lyssna på eftersnacket, stressa för att hinna med tåget tillbaka, komma hem till lugnet, vara så trött att jag bara inte orkar sitta vid datorn, sova, köra samma procedur igen.

Så har det varit de senaste dagarna, men nu är det bara 44 dagar kvar till Fuerteventura så då känns det lättare. Tiden går fortare när jag är upptagen non stop.

// Polly



Två övningar i en

Skrivar-workshopen jag fick på gav mig inte bara skrivarövningar utan även social träning. Under de flesta uppgifterna vi skulle göra blev vi indelade två och två och jag kände självklart ingen av dem jag jobbade med.

Vi fick göra ett roligt karaktärsschema och en del fick ta bildkort om de ville skapa en karaktär utifrån det, men jag tog en karaktär från ”Udda & Utsatt” som jag ville lära känna mer. Ska självklart göra ett sånt karaktärsschema för mina övriga karaktärer, vilket jag egentligen redan har men jag har inte så mycket uppgifter om mina karaktärer som det fanns att fylla i i detta karaktärsschema.
När vi var klara fick vi läsa om vår karaktär för den personen vi jobbade med.

Under workshopen fick vi även öva på att skriva en gestaltande text och då blev vi åter indelade två och två. När vi var klara fick vi läsa upp texten för den andra personen och de gav respons. Jag blev jättenöjd med den responsen jag fick, men det kändes så klart lite konstigt och blottande att läsa om en av mina karaktärer för främlingar.

// Polly

Jag längst till höger, som synes!

Ovärderlig belöning

Igår åkte vi till Vara med teatern och såg på en föreställning och efteråt sov jag över hos en av de från teatern eftersom det blev försent att åka hem. Idag var vi på marknaden i Huskvarna och jag anlände hem till min trygghetszon utan minsta människa i syne vid typ fyra idag.

Jag klättrade upp i min underbara säng och kröp ner under täcket. Strax därefter joinade mina saknade katter mig.

Jag fick även gratis godis med posten idag, lägligt! Tack Gratisgodis.

// Polly

I made it, jag träffade en främling!

Idag träffade jag en främling för att sälja ett par av mina inlines. Lyckligtvis var det barn med och då blir det automatiskt mindre jobbigt. Det allra värsta är när jag är på väg fram och vet att personen jag ska möta upp har sett mig.
Då brukar jag alltid titta åt ett annat håll och låtsas som om jag inte har sett honom eller henne.

Nu när rädd-haren har utsatt sig för sin fobi ännu en gång så kanske det förhoppningsvis inte dröjer länge förrän den ovälkomna ”gästen” försvinner helt och hållet? 😉

// Polly

I made it, jag filmade!

Filminspelningen utanför Nässjö gick över förväntan trots det höga antalet folk jag inte kände sen innan. Tyvärr fick jag vänta väldigt länge innan min scen skulle köras, och om jag hade haft bil så hade jag kommit senare istället.
Tur att jag hade skrivboken med mig, men synd att det inte fanns någon soffa att slappa i. Ett tag låg jag och njöt i gräset av värmen.

Jag träffade så många trevliga personer och det var superkul att se dem agera, blev väldigt nyfiken på att se filmen i sin helhet.
Men, som oftast när det gäller mig så uppstod två av de vanligaste problemen med att träffa folk som jag inte känner eller knappt känner.

Nummer ett: Jag har ingen aning om var jag ska göra av mina händer. Det låter kanske som en superlöjlig och enkel sak, men det gör mig galen. När jag har tröja eller byxor med stora fickor på är det inga problem, för då kan jag bara stå med händerna i fickorna. Men annars? Förstår inte varför det problemet inte uppstår när jag umgås med folk jag känner.

Nummer två: Den fasansfullt vidriga tystnaden som uppstår när jag sitter jämte någon jag inte känner och ingen annan befinner sig i närheten. Det är som en tortyr och det tar emot bara att svälja då det känns som om det skulle höras i hela rummet.

Hur som helst så klarade jag det och jag är nu en statistroll rikare samtidigt som jag har utsatt mig för något som jag egentligen fruktar.

I made it!

// Polly

Det fina stället där vi spelade in:

Åtta timmars arbete

Igår gick jag upp redan vid sex på morgonen, och jag var framme i Göteborg vid tio. Vi började spela in vid typ ett och blev klara kanske vid sex. Sedan fick jag vänta cirka två timmar på tåget hem, så jag var inte framme i Nässjö förrän vid tjugo i tolv på kvällen. Alltså reste jag och filmade i sammanlagt arton timmar. 
Vi gjorde en utescen som var värsta tortyren, det snöade och all snö fastnade i min jacka och smälte till vatten. Fingrarna bultade av smärta. Jag blev hungrig framåt dagen då jag som vanligt gjorde det stora misstaget att inte ta med mig tillräckligt att äta.
Det här var en av de längsta och mest krävande inspelningsdagarna jag har haft hittills, och kanske även den sista. Det är bara några småscener kvar att göra av filmen innan det är klart, så jag fick gå runt och föreställa mig det underbara resultatet av filmen för att inte bli frustrerad och ge upp totalt. Det är över ett år sedan som vi började med filmen och jag har varit med hela vägen. Jag har varit med trots mina svårigheter. Nedsatt social interaktionsförmåga, planering och organisering av tillvaron, fixeringar och låsningar i beteendet, ögonkontakt …
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli skådespelare på grund av det här, men det är bevisat.
// Polly