Mina bokscener blir teater

I slutet av augusti började teatern igen och i år känns det extra kul att repetera eftersom det ska vara min julshow i år. Jag längtar efter att få veta hur scenen ska se ut! Jag har varit med och skrivit manus till julshowen och flera scener från min självbiografi ska vara med. Vi har improviserat och spelat upp många av dem och det är kul och intressant att få se mina kompisar spela olika roller från min bok. Första dagen vi sågs glömde jag öronpropparna och blev fångad på bild när jag höll för öronen. De andra sjöng sånger. Vill ni följa förberedelserna av julshowen så finns det en facebooksida som heter Freja Musikteater. Följ dem och glöm inte bort att komma och kolla på min julshow i december. Biljetter köper man här.

Skriver på tre böcker samtidigt

För tillfället skriver jag på tre olika böcker och skiftar ibland med bara några minuters mellanrum. Jag skriver på uppföljaren till min självbiografi, den tredje uppföljaren till serien Udda & Utsatt samt ett barnboksmanus som jag ska skicka in till en tävling. Jag har fått en jätterolig idé till ett manus som jag hoppas ska få några av barnen i juryn att nappa på.

Jag har även införskaffat nya bokaffischer men jag har ännu inte hunnit ta mig tid att hänga upp dem på anslagstavlor än. Det är inte det lättaste heller eftersom fler och fler städer verkar avskaffa sånt. Men Nässjö har kvar sina anslagstavlor och där ska jag hänga upp när jag är tillbaka.

Berätta om selektiv mutism eller inte?

Försäljningen av Om ett missfoster går bra och då och då fortsätter det komma mejl eller meddelanden från föräldrar med funktionshindrade barn som ber mig om råd.
I det senaste mejlet undrar föräldern om det är bra eller dåligt att berätta för barnet att han/hon har selektiv mutism. Det är svårt att veta vad jag ska svara på såna mejl och jag har ännu inte klurat ut något. 


Vad tycker ni andra? Om ett barn lider och uppvisar symptom på selektiv mutism, ska man berätta med risken att barnet mår sämre på grund av vetskapen att han/hon är annorlunda eller ska man låta det vara så att barnet istället får gå och undra om det är något fel på han/hon? Själv fick jag inte veta att jag hade selektiv mutism förrän jag var arton och skolan var ett helvete. Jag gick hela tiden omkring och trodde att det var något fel på min hals eftersom jag inte kunde prata ordentligt med folk.

Enligt mig borde föräldern berätta för barnet men vem är jag att bestämma det egentligen? 

En underbar skrivplats

I maj var jag på Kreta och när vi besökte Stavros och den underbara stranden där lyxade vi med solstolar där man kunde få service utan att behöva resa på sig. Man kunde beställa bland annat dricka och mat och få det serverat. Jag skojade med mamma och sa att det enda som fattades var en potta under solstolen för då hade allt varit på topp! På Kreta är de nämligen lite kinkiga med att ha offentliga toaletter vilket är ganska frustrerande eftersom man måste dricka så mycket i värmen! Stavros strand var ett perfekt ställe att skriva på åtminstone.

Tredje delen är redigeringsklar!

Äntligen är tredje delen av Udda & Utsatt färdig för redigering! Boken landade på 411 sidor men det återstår att se hur många sidor den blir på när jag är färdig att fajtas med den!

Min biografi hjälper andra

Skollogoped: ”Jag har haft ett möte med en elev som uppskattade din bok så mycket att han/hon började må bättre eftersom han/hon visste att det fanns fler som känt på liknande sätt. Eleven har börjat komma mer till skolan och är mycket gladare. Jobbar med sin kommunikation varje dag och är motiverad att utmana sig själv med sin lärare och är nöjd när han/hon lyckas. Enligt mamman så var boken lite som en ’propplösare’. Tänkte att det skulle vara roligt för dig att få veta det och att du hjälper andra med ditt skrivande.”

En deadline

Tredje delen i min bokserie Udda & Utsatt ska vara klar i maj. Alltså inte helt klar, men ett manus som är redo att redigeras. Det är alltid rörigt att skriva en bok, särskilt om det är en bokserie det handlar om eftersom man måste hålla mycket koll på karaktärerna och vad de har gjort och sagt i de olika böckerna.
Jag skriver aldrig scenerna i ordning utan väljer själv vilka jag ska skriva först beroende på humör, lätthet och vilka som verkar roligast. Ibland behövs det mycket research till scener och de skjuts oftast upp tills jag har läst på tillräckligt så att jag känner att jag kan skriva en trovärdig scen. Det är både bra och dåligt att inte skriva alla scenerna i ordning, en bra grej med att inte skriva dem i ordning är att man inte behöver bestämma direkt vad som ska hända efter en särskild scen utan man kan spåna på det medan man skriver på andra.

Det dumma med att inte skriva scenerna i ordning är att det blir rörigt, i alla fall för mig. På bilden nedan kan ni se alla scener som på något sätt ska pusslas in i manuset och då gäller det att tänka efter så att inget blir fel till exempel tidsmässigt. Jag kan till exempel inte lägga in en scen som utspelar sig på nyårsafton och efter det ha en scen där det är julafton. Det blir som ett stort pussel. Men det är alltid lika kul att se hur scenerna binds ihop och skapar ett manus!

PS: Missa inte att det är rea på de två första böckerna i Udda & Utsatt. Köp dem direkt via min blogg i det högra fältet.

Världens rastlösaste författare

Be mig att vänta i fem minuter utan att jag får göra någonting under tiden, det räcker för att göra mig rastlös. Jag vill inte ödsla en enda minut på att inte gör någonting, tid som försvinner och aldrig kommer tillbaka igen är viktig att använda! Var jag än är kan skrivboken åka fram, i väntan på bussen, på tåget, i bilen, hemma, i ett sightseeingtåg på Kreta när det väntar in andra passagerare. En gång använde jag min systersons keps som skrivbord när han satt i mitt knä.
Folk tycker att jag är konstig, undrar varför jag inte kan ta det lugnt och lära mig att vänta utan att göra någonting, lära mig att ha tråkigt. Men varför skulle jag vilja låta bli att göra någonting när jag ar chansen att hinna skriva flera meningar på min bok? Man åldras för varje sekund så det gäller att vara kreativ och ha roligt! Jag vill inte dö med halvskrivna böcker, då måste jag tvinga någon att bränna upp allt material när jag dör!

Är alla författare som jag? Kommer bokidéerna för alla de gånger man måste vänta på något och allt är tyst och tråkigt? Det måste finnas fler författare som jag! Varje gång jag är på semester och mamma vill ta det lugnt på någon bänk måste jag ta fram skrivboken. Det enda som kan konkurrera med min skrivbok är havet, särskilt när det är vågor. Då finns det något nytt att se hela tiden. Det är tur att jag inte bor vid havet för då hade jag varit där varje dag utan att kunna slita blicken ifrån det. Då hade det inte blivit många böcker skrivna kan jag lova!

Låg & mellanstadiet / högstadiet

Ser ni skillnaden?

På bild ett är jag glad och ovetande medan jag på bild två har skurit mig över hela armarna. Allt ändrades på mellanstadiet när en lärare berättade för mina kompisar att jag hade asperger syndrom. Jag kände mig konstig, fattade inte vad det innebar. En klasskompis som kallade mig för psykopat och i slutet av sexan började mina kompisar att undvika mig. Jag anade att det berodde på det som de hade fått veta, att jag hade asperger syndrom. 

De trodde säkert, precis som jag att det var ”en konstig sjukdom”, för vilken tolvåring förstår ett funktionshinder innebörd? 
Att förstå en sjukdom är lättare, det är något som smittar. En person som har en sjukdom ska man ”undvika så att man inte blir smittad”.
Jag mår dåligt av att se högerbilden, minns den vidriga känslan. Jag kände mig ful och äcklig, så vidrig att jag inte kunde le. Jag plutade oavbrutet med läpparna under skoldagarna, ville bara dö. Då gick jag i nian.

Allt började i sjuan, då jag tvingades börja i en helt ny klass eftersom ingen av mina kompisar från sexan hade valt mig. Ingen av dem ville gå med mig i sin nya klass. Det fick mig att börja undra, vad var det för fel på mig? Bara för att de hade fått veta att jag hade ett funktionshinder betyder inte det att jag hade blivit en annan person. Jag var samma som innan. 

I min nya klass pratade jag inte med någon och att jag hade fått en assistent gjorde allt värre. Jag skämdes och ville vara som de andra. Jag var så rädd, vad var det för fel på min hals? När jag försökte prata var det som om jag hade satt i halsen, jag fick inte fram ett ord. 

Alla undvek mig, det kändes som om hela skolan visste att jag var ”den konstiga”. Elever hånlog åt mig, pekade och viskade. Om jag bara hade vetat, då hade jag inte känt mig lika ensam och konstig. Men jag fick veta först när jag var 18. Då stod det i mina papper att jag hade selektiv mutism. Det var det som var ”felet på min hals”. Andra hade vetat hela tiden, men nämnde inget för mig. Det påverkade hela min högstadietid. Hjälp till att sprida kunskap om selektiv mutism och andra funktionshinder så att mitt helvete inte upprepas för andra personer!

En inspirerande frukost

Inget går upp mot att läsa Tidningen Skriva och därmed fylla tankarna med inspiration samtidigt som jag äter. Det gör att jag, efter frukosten är galen av iver över att få börja skriva och använda mig av tipsen jag har läst om i tidningen. I det nyaste numret av tidningen finns det tips om hur man skriver bra barnböcker och intervjuer med barnboksförfattare.
Jag har väntat på ett sånt här nummer för jag hade verkligen velat skriva fler barnböcker. Har påbörjat en hel del barnboksmanus men de flesta har jag aldrig slutfört så att de kan skickas till bokförlag. Det måste bli en ändring på det!