Jag skriver. I huvudets takt …

Det är svårt att acceptera min nuvarande situation. Ska det vara så här nu? För alltid? Kommer jag aldrig att kunna sitta vid en dator mer än fem minuter i sträck utan att ögonen gör ont och sticker, utan att huvudvärk är på gång? Kommer jag alltid att behöva blunda mellan vartannat ord jag skriver på tangentbordet, titta bort från datorskärmen mer än tio gånger i minuten? Jag som förr kunde sitta vid datorn i timmar i sträck!

Jag är inte beroende av att sitta vid datorn, det är inte det som är problemet. Jag hade klarat mig utan en dator om det inte vore för att jag behöver den för att skriva. Jag vill inte sluta med en av de största anledningarna till att jag orkar och vill leva, jag vill alltid kunna skriva. När jag väl börjar på en bok så är det okej, då använder jag andra sätt än att skriva på datorn, den stora utmaningen är redigeringen av böckerna som kräver att jag använder en dator. Och det går långsamt, så fruktansvärt jävla långsamt för mig att redigera på datorn när ögonen och huvudet hela tiden säger nej. Och det gör ont. Inte bara i huvudet och ögonen utan inombords.

Jag vill kunna redigera i timmar i sträck, jag vill komma någon vart. Jag kommer aldrig någonsin att kunna acceptera att det ska vara så här för alltid, det tänker jag inte göra. Någon dag igen vill jag kunna använda en dator utan problem. Jag vill kunna ha en lampa lysande i ögonvrån utan att ögonen eller huvudet protesterar. Jag vill kunna ligga på sängen och ha taklampan tänd utan att behöva skyla den med handen som att den vore en jävla sol. Jag vill. Och jag ska. Någon gång … Annars vet jag inte hur jag ska stå ut.

Ni som läser mina böcker får ha tålamod, fler kommer. Jag håller på att läsa igenom tredje delen av Udda & Utsatt som är försenad mer än ett år då jag fick en korrekturläsning av den som jag tog åt mig av. Jag har redigerat och redigerat och nu håller jag som sagt på med genomläsningen. När det äntligen är klart så kan jag ägna mig åt min andra biografi och en barnbok som ska redigeras. Tids nog. Tyvärr är det ögonen och huvudet som bestämmer takten och jag accepterar det inte. Men jag måste ändå finna mig i det.

På skrivarfronten:

Om ett missfoster

Många är taggade på att läsa fortsättningen på ”Om ett missfoster” och jag skriver flitigt på biografi nummer två som jag har kommit långt med. Olikt första delen som handlade om mina skolår, kommer del två bland annat att handla om att bo i egen lägenhet, ha ett ”jobb”, spela teater och spela in film.

Udda & Utsatt

I väntan på utgivning av tredje delen av ”Udda & Utsatt” skrivs det flitigt på del fyra som, redan innan jag avslutade del tre, hade massor av färdigskrivna scener som väntade. Att skriva bokserier är kul!

Udda & Utsatt som e-bok!

Nyhet, nu finns första delen av Udda & Utsatt som e-bok! Under två veckor kan man köpa den till ett kampanjpris så passa på. E-boken finns tillgänglig bland annat på Bokus och BoD. Klicka på bilden för att komma till e-boken på BoD.

En deadline

Tredje delen i min bokserie Udda & Utsatt ska vara klar i maj. Alltså inte helt klar, men ett manus som är redo att redigeras. Det är alltid rörigt att skriva en bok, särskilt om det är en bokserie det handlar om eftersom man måste hålla mycket koll på karaktärerna och vad de har gjort och sagt i de olika böckerna.
Jag skriver aldrig scenerna i ordning utan väljer själv vilka jag ska skriva först beroende på humör, lätthet och vilka som verkar roligast. Ibland behövs det mycket research till scener och de skjuts oftast upp tills jag har läst på tillräckligt så att jag känner att jag kan skriva en trovärdig scen. Det är både bra och dåligt att inte skriva alla scenerna i ordning, en bra grej med att inte skriva dem i ordning är att man inte behöver bestämma direkt vad som ska hända efter en särskild scen utan man kan spåna på det medan man skriver på andra.

Det dumma med att inte skriva scenerna i ordning är att det blir rörigt, i alla fall för mig. På bilden nedan kan ni se alla scener som på något sätt ska pusslas in i manuset och då gäller det att tänka efter så att inget blir fel till exempel tidsmässigt. Jag kan till exempel inte lägga in en scen som utspelar sig på nyårsafton och efter det ha en scen där det är julafton. Det blir som ett stort pussel. Men det är alltid lika kul att se hur scenerna binds ihop och skapar ett manus!

PS: Missa inte att det är rea på de två första böckerna i Udda & Utsatt. Köp dem direkt via min blogg i det högra fältet.

Vinn min bok!

Nu är jag äntligen tillbaka på bloggen, som tråkigt nog har varit onåbar ända sedan november eftersom den behövde uppdateras. Jag inviger bloggen igen med en tävling där man har chansen att vinna första delen i min bokserie ”Udda & Utsatt”!
Tävlar gör man på Instagram. Lycka till! 

TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD!

Bilden är tagen på julskyltningen i Nässjö där jag ställde ut mina böcker i december.

Fortsätter med research

Jag hittade några intressanta böcker på biblioteket igår så nu är jag igång med lite mer research. Det är alltid lika intressant, men jag saknar fortfarande någon bok som beskriver hur det påverkar barn att behöva växa upp i en dysfunktionell familj eller med en alkoholist.
Det är bara att fortsätta leta, men efter att ha börjat läsa Du är hos mig ändå så vet jag att jag åtminstone kommer ha nytta av en av böckerna jag lånade. Får se om de andra har någon bra information att komma med. För andra som ska göra research finns det många intressanta böcker på bland annat Adlibris
.

Min bok i bokhandeln

Nässjö bokhandel har köpt in min bok Udda & Utsatt, hoppas på att de köper in den andra också! Just nu tycker jag att boken står lite väl gömd i hyllan men bokhandlarna kanske tar sitt förnuft till fånga och bestämmer sig för att skylta lite mer med boken. Jag är ju ändå en lokal författare så min bok borde få synas ordentligt!

// Polly

Min skrivutveckling – samma text, tio år emellan

För snart tio år sedan skrev jag min första del av Udda & Utsatt och la ut på skrivarsajten Dikta.se. Jag hade börjat skriva på serien redan innan dess, sedan 2006 men då häftade jag ihop böckerna själv och gjorde bilder och omslag till. Jag bestämde mig för att vara lite mer seriös när jag la ut det på nätet och trots att jag skrev väldigt dåligt om man jämför med nu så fick jag många kommentarer och min serie blev väldigt uppskattad. Nedan kan ni se den första delen av Udda & Utsatt som jag la upp på sajten, samt ett utdrag från första kapitlet i Udda & Utsatt som nu finns att köpa i nätbokhandlarna.

Den 13:e augusti 2008:

”Aaron Jacobson vaknade med ett ryck, och skyndade att klä på sig.
Det var måndagsmorgon, och idag var det den första skoldagen efter sommarlovet. Aaron var nyinflyttad i stan, och han skulle börja i en ny skola, pg.a all mobbing han hade fått stå ut med i den förra. Aaron var 14-år, och hade ljusbruna ögon, och brun / blont – hår. Han var inte speciellt annorlunda direkt, förutom att han hade ADHD, och bodde i en trång 2 tillsammans med sin alkoholiserade pappa Lasse, och sin 17 – åriga storebror Jimmy, som han helst av allt skulle vilja slänga till psyket.

Hans familj hade inte speciellt mycket pengar heller för den delen, och det var främst det som hade orsakat all mobbingen på Aarons förra skola, det, och att 
Aaron hade ADHD. Aarons mamma Lillian hade stuckit för längesen, och lämnat kvar både Aaron och Jimmy hos deras alkoholiserade, och allmänt störda pappa.
konstanta alkoholdrickande, hade slutat med att hon stack.”

2016:

”Fort fram med rakhyveln, ångesten måste bort direkt! Ja, läsare, jag vet att du är där och att du bevakar varenda steg jag tar, men vet du vad? Jag bryr mig inte. Jag måste göra det här, det finns ingen annan utväg.

Två dödsbleka armar täcka av skärsår. Ångesten i mitt bröst är så hög att det känns som om jag ska drunkna i den. Luften får inte plats, jag är övertygad om att jag är på väg att kvävas. Jag försöker andas in så mycket jag kan men det tar stopp. Hela bröstet känns igentäppt som en ballong med för mycket luft. Det känns som om jag ska sprängas. Men bara nästan.

Bröstet är fyllt med ångest ända upp till ytan och precis som att en ballong inte kan spricka utan ett nålstick så kan mitt bröst inte det heller. Armarna måste snittas sönder mer om jag ska kunna få någon ro. Jag måste andas, men det är så svårt. Jag får panik! Hjälp mig, läsare, snälla hjälp mig bara …”

Som ni ser är det väldigt stor skillnad på text ett och text två. I text ett bygger jag inte upp någon som helst spänning, jag börjar med en ”klassisk mening” och berättar sedan direkt allt som finns att veta om karaktären. Läsaren får inte märka eller ta reda på något själv utan allt serveras på ett fat. Att jag har så få punkter i texten får det dessutom att verka ”andfått” och det finns inte så många pauser.

I text två börjar jag med en mening som ska fånga läsaren på direkten, jag skriver i nutid och ur jag-perspektiv för att det ska kännas mer närvarande och jag nämner ordet ”läsare” för att man ska känna sig delaktig i texten. I text nummer ett nämner jag ingenting om känslor. Jag bara vräker ur mig det som finns att säga, men i den andra texten använder jag en massa meningar till att beskriva hur Aaron känner inombords och jag gestaltar mer. Jag skriver inte ”Jag mår dåligt” utan får läsaren att förstå det genom karaktärens handlingar och tankar.

Ett exempel på hur jag inte gestaltade i mina texter från 2008 finner ni här:

”Det var geggig grönsakssoppa med mjukt bröd & ost till lunch, och Aaron tyckte att soppan smakade vidrigt. Det enda som var någonting att ha var brödet, men eftersom
Aaron var så hungrig efter sin enportionsrätt av flingor som han fått till frukost, så brydde han sig inte om hur maten smakade.”

Så vad hade jag kunnat skriva istället? Jo, följande:

”Jag tittade ner på den geggiga grönsakssoppan och rörde runt lite i den med skeden innan jag smakade på den. När jag kände konsistensen i munnen grimaserade jag, svalde fort och tog sedan ännu en sked soppa som jag slevade in i munnen. Portionen minskade fort och för att få väck smaken i munnen doppade jag emellanåt det mjuka brödet med ost på i soppan och tog en tugga av det. På mindre än fem minuter hade jag fått i mig all soppa, brödet och mitt glas med mjölk. Jag hungrade fortfarande efter mer.”

Gestaltning är verkligen superkul, men också väldigt krångligt ibland.

// Polly