Senaste Kretaresan

I oktober återvände jag till mitt andra hem Kreta, den här gången bodde vi i Kolymbari. Vi har varit där förut men aldrig sovit där. Det var en kort resa och vi hann bara se ett nytt ställe, en by i bergen. Vi hade otur med vädret, men fick åtminstone två fina baddagar. Mer bilder finns på min instagram.

Soluppgång vid hotellet.
Mat sista dagen på en restaurang i Kolymbari.
Blommor i oktober, till skillnad från i Sverige där allt har börjat dö.
Stranden i Kolymbari.
Utsikt från en klippa i Agii Apostoli.
Utsikt från hotellrummet.
Restaurang i Kissamos.
Stranden i Kolymbari.

Två månader och tio dagar….

… av helvete. Jag trodde aldrig att det skulle kunna hända, men nu har jag i två månader och tio dagar mått så dåligt att jag knappt har kunnat skriva. Det har aldrig någonsin hänt i hela mitt liv och jag känner mig så vilsen och förstörd.

Ända sen jag var barn har jag använt min fritid till att skriva och i hela mitt vuxna liv är det skrivandet som har gjort att jag har känt att jag har ett mål med varje dag, att fortsätta på mina böcker. Jag har aldrig haft tråkigt.

Men nu när jag mår så här dåligt så lyckas jag inte fokusera på mina texter. Jag har vid extremt få tillfällen lyckats läsa igenom EN sida åt gånger från boken jag redigerar, men ångesten är så stark att jag inte lyckas behålla fokus hur jag än försöker. Jag låter helst bli för jag litar inte på att redigeringen blir bra när jag mår så här. Det känns som att mitt liv inte har någon mening om jag inte får fylla fritiden med skrivande och jag är så rädd att jag aldrig mer kommer klara av att skriva igen. Inte nog med att jag inte klarar av att skriva så har jag knappt lyckats läsa eller lyssna på böcker på en evighet heller. Läsning och skrivning är ju lika viktigt som syre, jag varken kan eller vill klara mig utan det. Att inte längre somna till tankar om mina böcker, karaktärer och bokscener jag ska skriva känns helt fel.

Lika länge som jag har varit utan förmågan att läsa och skriva har jag också fått bekanta mig mer med panikattacker och paniksyndrom läst på mer om det. Jag har insett att jag har lidit av panikattacker ända sedan jag började i högstadiet. Men då kom bara attackerna stundvis i skolan när jag kände mig extra otrygg och det var ”mildare” attacker än de jag har börjat få nu. Jag kanske inte ska säga mildare då även de attackerna var så hemska att de gav mig en stark dödsönskan, men de var annorlunda.

I hela mitt vuxna liv har jag sedan fått attacker, men bara vid särskilda tillfällen, så jag brukar kunna undvika att hamna i de situationerna för att slippa obehaget. Nu har det utvecklats till paniksyndrom, vilket innebär att attackerna istället kommer oväntat. När som helst och från en sekund till en annan, även om jag bara är hemma och inte har gjort något särskilt, så kan attackerna slå till. Jag har lärt mig det fina ordet ”förväntansångest” som betyder att man hela tiden är rädd för att man ska drabbas av en ny attack. Man känner hela tiden efter om man till exempel börjar få hjärtklappning eller känna extra ångest, blir livrädd för att de små symptomen ska utvecklas till en ny panikattack. Nu är det ett tag sedan jag fick en attack, så de har blivit färre då jag tidigare i somras kunde ha flera per dag. Men rädslan för en ny attack försvinner ändå inte.

Ibland kan jag tänka: ”Det är väl inte så farligt att få en attack, den kommer att försvinna”, men när jag väl har en attack så upplever jag de värsta tänkbara minuterna av tortyr. De här attackerna är det vidrigaste och mest obehagliga som jag någonsin har upplevt och det känns varje gång som att jag inte kommer att överleva, att jag kommer bli sinnessjuk. Och jag vill inte överleva när jag har en attack, det är så vidrigt att jag önskar att det vore dödligt. Vid min senaste attack kändes det verkligen som att jag skulle kvävas och jag fick krampryck i halsen.

Jag har skaffat en ”Överlevnadslista” med punkter som kanske kan avleda och stoppa en påbörjad attack från helvetet. Frågan är hur länge det ska behöva vara så här? Jag, som alltid har älskat att vara ensam hemma, vill inte känna att jag måste ha sällskap hela tiden och fylla hela dagarna med aktiviteter tillsammans med andra. Jag vill inte känna att jag inte vågar varva ner och bara ta det lugnt med risk för att låta tankarna flöda fritt så att en attack får chansen att utvecklas. Jag vill göra slut med Förväntansångest och Paniksyndrom. Även med Derealisation och Depersonalisation, vilket jag har upplevt tidigare i livet, men inte i den här utsträckningen. Hela livet är en röra, allt är kaos. Kommer det någonsin att bli bra igen?

Jag försöker gå vidare, leva som vanligt, men på en sekund kan kroppen bestämma sig för att snubbla över till ”den andra sidan” och ge mig en panikattack. Rasrisken är ständigt närvarande och när det inträffar känns det omöjligt att ta sig över till den säkra sidan igen.

Biografin är redigeringsklar!

Nu är min andra biografi äntligen färdigskriven och redo att läsas igenom och börja redigeras. Första texterna till boken började jag med redan 2013 så det har tagit väldigt lång tid. Men samtidigt är det bra, för jag har lyckats samla på mig många händelser i livet som jag har kunnat skriva om, både positiva och negativa. Nu börjar redigeringen!

Snart är det Black-Weekend!

Den 26:e till den 28:e november börjar min lilla Black-Weekend. Då kan man fynda min självbiografi Om ett missfoster till ett superpris! Min Black-Weekend kommer att finnas tillgänglig här. Perfekt tillfälle i helgen för de som vill ge bort en bok i julklapp och spara pengar på det!

Efter min Black-Weekend återgår boken till sitt normalpris, som även det är ett superpris. För säker leverans av min bok innan jul måste beställningen senast onsdag den 15/12 klockan 17:00! Vill du hellre köpa Udda & Utsatt så gäller samma sista beställningstid för den.

Öland levererade

I måndags kom jag hem från en underbar och otroligt mysig vecka på Öland.
Havet.
Det är lyx att varje dag i en vecka kunna ta en promenad ner till dit. Saknar den underbara miljön och den söta minken som sprang längs med stranden och letade efter fisk!

2 månader utan dig

Idag har det gått två månader sedan maskinerna stängdes av, sedan ditt liv tog slut. Det är lite mer än två månader sedan jag pratade i telefon med dig för sista gången, lite mer än två månader sedan som du skrev på messenger precis som vanligt. Det är tio månader sedan som jag pratade med dig öga mot öga, tio månader sedan som jag kramade dig. Jag saknar dig så in i helvete. Det är så mycket jag vill göra med dig och prata med dig om. Varför skulle corona ta dig, varför kunde du inte ha hunnit få vaccineras?? Jag vill inte mer. Vill ha tillbaka dig, världens bästa ’extramamma’. Du som alltid tänkte på andra före dig själv, som alltid var glad och trevlig. Du som läste min bok för att förstå mig bättre och kunna hjälpa mig bättre, du som såg mig som din dotter. Du som alltid fanns där.

Nu finns du inte här längre. Men jag kan se ditt ansikte i tankarna, höra din röst, känna dina kramar och minnas dina sista ord. Sista gången vi sågs tänkte du på mitt välmående och det kan jag aldrig glömma. Hur du, när jag skulle åka en lång bilresa hem kom springande med en huvudkudde för att jag skulle ha det bekvämt i bilen. Du sa att jag kunde behålla kudden och det har jag gjort. Jag använder även örngottet som satt på.

Vi hade som en grej de senaste somrarna att åka på dagsutflykter till Mellbystrand för att bada. Nu har jag varit där utan dig. Tre gånger. Det är tomt och jag känner mig taskig. Du ska ju vara med, du ska ju få uppleva det underbara havet och simma med mig igen! Eller är du där trots att jag inte ser dig?

Kämpa, kämpa, kämpa!

Låg skärmstyrka på mobilen, svartvitt läge på datorn, öronproppar vid höga ljud, solglasögon vid skarpt ljus, paus och vila flera gånger om dagen. Det är anpassningarna jag gör mot symptomen som har blivit värre, tusen gånger värre. Innan operationen kunde jag gå utan solglasögon när det var ljust ute, nu nyser jag tills de är på. Förr ogillade jag bara ljud, nu påverkar de mig på ett helt annat sätt. Ljud från flera håll samtidigt är allra värst. Det händer något inom mig vid stressen som uppstår, något som jag inte känner igen från förr. Huvudet snurrar som en torktumlare och paniken är nära. Dagligen, flera gånger om dagen gör ögonen ont. Det bränner bakom dem bara av ansträngningen att titta, jag måste blunda. Vila ögonen när jag sitter vid datorn, när jag kollar mobilen, när jag går i en skarpt upplyst affär, när jag går ute bland folk. Jag måste diskret vända bort huvudet, gå undan i ett hörn, blunda för några sekunder och sätta verkligheten på paus.



När det är en dålig dag och jag måste duscha har jag lampan släckt för att minska värk och påfrestning för ögonen och huvudet. Ofta när jag går på toa har jag lampan släckt, jag tar mikropauser där jag håller för öronen. Åh, så skönt det är! Lite vila, lite paus från verkligheten som min skalle inte längre klarar av att leva i.
Varje dag, flera gånger per dag maler tankarna.

”Jag orkar inte jag orkar inte, jag vill inte leva mer. Vill inte leva, vill inte leva, orkar inte leva. Det är tröttsamt och leva, jag blir så trött, jag är så trött jämt, så stressad jämt. Vill sova, vill pausa, vill vara nersövd. Snälla någon, låt mig dö fridfullt i sömnen!”

Den jag var är borta. Att stå stilla för länge på en och samma plats kan ge mig yrsel och benen vill vika sig. Jag klarar inte av att stå upp och duscha utan att knäna blir svaga och när jag har gått en riktig lång runda känns benen feber-svaga. Detsamma när jag står och diskar. Jag kan inte längre ligga på mage, då susar det i öronen och blir ett tryck i pannan som jag inte klarar av. Jag klarar inte av att bära tungt längre, inte cykla för snabbt eller ta i för mycket när jag till exempel cyklar eller diskar. Då kan det sticka till i tinningen, bli ett tryck i huvudet. Eller så kommer huvudvärken efteråt. Jag kan inte längre göra för mycket på en dag utan att en hemsk huvudvärk väntar och den försvinner inte med tabletter. Samma sak gäller om jag gör för många saker under en och samma vecka. Förr tyckte jag om att somna till ljudet av bilar utanför fönstret, nu kan jag inte få ro om det inte är helt tyst. Förut räckte det med en liten sovstund på dagen om jag hade gjort något ansträngande för att allt skulle vara bra igen, men idag kan det krävas sömn plus flera dagars återhämtning.

Jag har fått svårare med balansen och när jag blir trött eller har gjort för mycket kommer tusen symptom på en gång som jag inte hade förr. Ett huvud som ömmar och utlovar värk, dåligt balanssinne, dålig koordinationsförmåga (kan knappt hålla i saker, de glider ur mina händer och jag fumlar), svaghet i benen, lättirritation, gråtmildhet, koncentrationssvårigheter, minnesproblem och tanketröghet. När jag blir som tröttast har jag svårt att prata och att hitta rätt ord för saker. Jag svamlar mest och huvudet känns helt tomt (förutom den tryckande smärtan som säger att det är nog).

Minnesproblemen har blivit extrema och de skrämmer mig. Andra kan säga till mig att jag redan har frågat en särskild sak eller sagt en viss sak trots att jag är 100% säker på att jag inte har gjort det för som jag minns det så har jag verkligen sagt/frågat det. En del kan störa sig på att jag frågar grejer gång på gång och ibland låter jag bli att fråga om en sak som jag minns att jag redan har frågat om. Jag minns att jag har frågat, men minns inte svaret och vill inte vara till besvär.



Förr kunde jag hänga med i en film och samtidigt hänga med i vad någon annan sa, jag kunde även hänga med i vad en viss person sa i ett rum med andra som pratade. Nu måste jag insistera på att alla pratar en i taget så att hjärnan inte exploderar av ansträngningen att hålla isär intrycken. Om jag ser på film och någon vill säga något särskilt kan jag behöva pausa. Jag har svårt för att ställa om. Om jag går i affären, fullt upptagen med att fundera ut vad jag ska köpa och någon börjar prata kan jag bli irriterad. Det går trögt och känns jobbigt att byta tankefokus.

Jag kan inte längre hänga med i långa samtal och utläggningar som folk har. Till exempel om något särskilt som har hänt. När de väl kommer till slutklämmen minns jag inte vad de sa i början och jag får inte ihop sammanhanget. Jag måste verkligen stanna upp i mina rörelser och enbart ha fokus på personen som pratar och trots det lyckas jag inte hänga med. Det är läskigt att hjärnan inte kan göra sitt jobb längre.

Jag har ingen anställning, men det känns som att jag har en heltidsanställning bara genom att existera. Varje dag är en ny utmaning. Jag måste få ihop det. Tvätt, disk, handling, matlagning, umgänge, sömn och så kanske några små glimtar här och var med egentid som måste ske när jag varken har ont eller är trött, vilket är svårt. Oftast är jag antingen trött eller har ont. Varje dag jag har klarat är en bedrift, lyckan är stor över att få gå och lägga sig. Men att sen vakna, inte vara utvilad och behöva ta itu med ännu en dag i livet … Jag vill så mycket. Men jag orkar inte längre. Förr kunde jag sitta vid datorn i timmar varje dag, skriva massor. Nu blir det några meningar då och då, ibland femton minuter till en halvtimme.

Det känns svårt att vara glad då det känns som att allt bara blir värre och jag bit för bit omvandlas till ett levande lik. Men jag vet att det finns många som har svårare problem än jag och det tänker jag ofta på. Det är bara så svårt att acceptera att livet har försvunnit och ersatts av slit dag för dag som aldrig ger resultat och som börjar om på repeat nästa dag. Att aldrig vara fri från huvudets eviga stickande, brännande, bultande och tryckande som uppkommer flera gånger dagligen. Låt mig vara ifred tack och gör ditt jobb istället! Varför skulle just du få hydrocefalus och förfalla så att jag inte fungerar??

Dags att kämpa vidare! Får se när jag låter bloggen ta lite av min viktiga energi nästa gång.

Jag skriver. I huvudets takt …

Det är svårt att acceptera min nuvarande situation. Ska det vara så här nu? För alltid? Kommer jag aldrig att kunna sitta vid en dator mer än fem minuter i sträck utan att ögonen gör ont och sticker, utan att huvudvärk är på gång? Kommer jag alltid att behöva blunda mellan vartannat ord jag skriver på tangentbordet, titta bort från datorskärmen mer än tio gånger i minuten? Jag som förr kunde sitta vid datorn i timmar i sträck!

Jag är inte beroende av att sitta vid datorn, det är inte det som är problemet. Jag hade klarat mig utan en dator om det inte vore för att jag behöver den för att skriva. Jag vill inte sluta med en av de största anledningarna till att jag orkar och vill leva, jag vill alltid kunna skriva. När jag väl börjar på en bok så är det okej, då använder jag andra sätt än att skriva på datorn, den stora utmaningen är redigeringen av böckerna som kräver att jag använder en dator. Och det går långsamt, så fruktansvärt jävla långsamt för mig att redigera på datorn när ögonen och huvudet hela tiden säger nej. Och det gör ont. Inte bara i huvudet och ögonen utan inombords.

Jag vill kunna redigera i timmar i sträck, jag vill komma någon vart. Jag kommer aldrig någonsin att kunna acceptera att det ska vara så här för alltid, det tänker jag inte göra. Någon dag igen vill jag kunna använda en dator utan problem. Jag vill kunna ha en lampa lysande i ögonvrån utan att ögonen eller huvudet protesterar. Jag vill kunna ligga på sängen och ha taklampan tänd utan att behöva skyla den med handen som att den vore en jävla sol. Jag vill. Och jag ska. Någon gång … Annars vet jag inte hur jag ska stå ut.

Ni som läser mina böcker får ha tålamod, fler kommer. Jag håller på att läsa igenom tredje delen av Udda & Utsatt som är försenad mer än ett år då jag fick en korrekturläsning av den som jag tog åt mig av. Jag har redigerat och redigerat och nu håller jag som sagt på med genomläsningen. När det äntligen är klart så kan jag ägna mig åt min andra biografi och en barnbok som ska redigeras. Tids nog. Tyvärr är det ögonen och huvudet som bestämmer takten och jag accepterar det inte. Men jag måste ändå finna mig i det.