2 månader utan dig

Idag har det gått två månader sedan maskinerna stängdes av, sedan ditt liv tog slut. Det är lite mer än två månader sedan jag pratade i telefon med dig för sista gången,lite mer än två månader sedan som du skrev på messenger precis som vanligt. Det är tio månader sedan som jag pratade med dig öga mot öga, tio månader sedan som jag kramade dig. Jag saknar dig så in i helvete. Det är så mycket jag vill göra med dig och prata med dig om. Varför skulle corona ta dig, varför kunde du inte ha hunnit få vaccineras?? Jag vill inte mer. Vill ha tillbaka dig, världens bästa svärmor. Du som alltid tänkte på andra före dig själv, som alltid var glad och trevlig. Du som läste min bok för att förstå mig bättre och kunna hjälpa mig bättre, du som såg mig som din dotter. Du som alltid fanns där.

Nu finns du inte här längre. Men jag kan se ditt ansikte i tankarna, höra din röst, känna dina kramar och minnas dina sista ord. Sista gången vi sågs tänkte du på mitt välmående och det kan jag aldrig glömma. Hur du, när jag skulle åka en lång bilresa hem kom springande med en huvudkudde för att jag skulle ha det bekvämt i bilen. Du sa att jag kunde behålla kudden och det har jag gjort. Jag använder även örngottet som satt på.

Vi hade som en grej de senaste somrarna att åka på dagsutflykter till Mellbystrand för att bada. Nu har jag varit där utan dig. Tre gånger. Det är tomt och jag känner mig taskig. Du ska ju vara med, du ska ju få uppleva det underbara havet och simma med mig igen! Eller är du där trots att jag inte ser dig?

Om ett missfoster som ljudbok!

Sedan den 17:e april finns min självbiografi Om ett missfoster som ljudbok! Man kan lyssna på den på Storytel, Bookbeat och Nextory. Där finns den även som e-bok. Vill man köpa ljudboken så gör man det på Bokus.

Inläsare av min ljudbok är skådespelare Adriana Savin. Nedan finns lite omdömen om boken.

Kämpa, kämpa, kämpa!

Låg skärmstyrka på mobilen, svartvitt läge på datorn, öronproppar vid höga ljud, solglasögon vid skarpt ljus, paus och vila flera gånger om dagen. Det är anpassningarna jag gör mot symptomen som har blivit värre, tusen gånger värre. Innan operationen kunde jag gå utan solglasögon när det var ljust ute, nu nyser jag tills de är på. Förr ogillade jag bara ljud, nu påverkar de mig på ett helt annat sätt. Ljud från flera håll samtidigt är allra värst. Det händer något inom mig vid stressen som uppstår, något som jag inte känner igen från förr. Huvudet snurrar som en torktumlare och paniken är nära. Dagligen, flera gånger om dagen gör ögonen ont. Det bränner bakom dem bara av ansträngningen att titta, jag måste blunda. Vila ögonen när jag sitter vid datorn, när jag kollar mobilen, när jag går i en skarpt upplyst affär, när jag går ute bland folk. Jag måste diskret vända bort huvudet, gå undan i ett hörn, blunda för några sekunder och sätta verkligheten på paus.



När det är en dålig dag och jag måste duscha har jag lampan släckt för att minska värk och påfrestning för ögonen och huvudet. Ofta när jag går på toa har jag lampan släckt, jag tar mikropauser där jag håller för öronen. Åh, så skönt det är! Lite vila, lite paus från verkligheten som min skalle inte längre klarar av att leva i.
Varje dag, flera gånger per dag maler tankarna.

”Jag orkar inte jag orkar inte, jag vill inte leva mer. Vill inte leva, vill inte leva, orkar inte leva. Det är tröttsamt och leva, jag blir så trött, jag är så trött jämt, så stressad jämt. Vill sova, vill pausa, vill vara nersövd. Snälla någon, låt mig dö fridfullt i sömnen!”

Den jag var är borta. Att stå stilla för länge på en och samma plats kan ge mig yrsel och benen vill vika sig. Jag klarar inte av att stå upp och duscha utan att knäna blir svaga och när jag har gått en riktig lång runda känns benen feber-svaga. Detsamma när jag står och diskar. Jag kan inte längre ligga på mage, då susar det i öronen och blir ett tryck i pannan som jag inte klarar av. Jag klarar inte av att bära tungt längre, inte cykla för snabbt eller ta i för mycket när jag till exempel cyklar eller diskar. Då kan det sticka till i tinningen, bli ett tryck i huvudet. Eller så kommer huvudvärken efteråt. Jag kan inte längre göra för mycket på en dag utan att en hemsk huvudvärk väntar och den försvinner inte med tabletter. Samma sak gäller om jag gör för många saker under en och samma vecka. Förr tyckte jag om att somna till ljudet av bilar utanför fönstret, nu kan jag inte få ro om det inte är helt tyst. Förut räckte det med en liten sovstund på dagen om jag hade gjort något ansträngande för att allt skulle vara bra igen, men idag kan det krävas sömn plus flera dagars återhämtning.

Jag har fått svårare med balansen och när jag blir trött eller har gjort för mycket kommer tusen symptom på en gång som jag inte hade förr. Ett huvud som ömmar och utlovar värk, dåligt balanssinne, dålig koordinationsförmåga (kan knappt hålla i saker, de glider ur mina händer och jag fumlar), svaghet i benen, lättirritation, gråtmildhet, koncentrationssvårigheter, minnesproblem och tanketröghet. När jag blir som tröttast har jag svårt att prata och att hitta rätt ord för saker. Jag svamlar mest och huvudet känns helt tomt (förutom den tryckande smärtan som säger att det är nog).

Minnesproblemen har blivit extrema och de skrämmer mig. Andra kan säga till mig att jag redan har frågat en särskild sak eller sagt en viss sak trots att jag är 100% säker på att jag inte har gjort det för som jag minns det så har jag verkligen sagt/frågat det. En del kan störa sig på att jag frågar grejer gång på gång och ibland låter jag bli att fråga om en sak som jag minns att jag redan har frågat om. Jag minns att jag har frågat, men minns inte svaret och vill inte vara till besvär.



Förr kunde jag hänga med i en film och samtidigt hänga med i vad någon annan sa, jag kunde även hänga med i vad en viss person sa i ett rum med andra som pratade. Nu måste jag insistera på att alla pratar en i taget så att hjärnan inte exploderar av ansträngningen att hålla isär intrycken. Om jag ser på film och någon vill säga något särskilt kan jag behöva pausa. Jag har svårt för att ställa om. Om jag går i affären, fullt upptagen med att fundera ut vad jag ska köpa och någon börjar prata kan jag bli irriterad. Det går trögt och känns jobbigt att byta tankefokus.

Jag kan inte längre hänga med i långa samtal och utläggningar som folk har. Till exempel om något särskilt som har hänt. När de väl kommer till slutklämmen minns jag inte vad de sa i början och jag får inte ihop sammanhanget. Jag måste verkligen stanna upp i mina rörelser och enbart ha fokus på personen som pratar och trots det lyckas jag inte hänga med. Det är läskigt att hjärnan inte kan göra sitt jobb längre.

Jag har ingen anställning, men det känns som att jag har en heltidsanställning bara genom att existera. Varje dag är en ny utmaning. Jag måste få ihop det. Tvätt, disk, handling, matlagning, umgänge, sömn och så kanske några små glimtar här och var med egentid som måste ske när jag varken har ont eller är trött, vilket är svårt. Oftast är jag antingen trött eller har ont. Varje dag jag har klarat är en bedrift, lyckan är stor över att få gå och lägga sig. Men att sen vakna, inte vara utvilad och behöva ta itu med ännu en dag i livet … Jag vill så mycket. Men jag orkar inte längre. Förr kunde jag sitta vid datorn i timmar varje dag, skriva massor. Nu blir det några meningar då och då, ibland femton minuter till en halvtimme.

Det känns svårt att vara glad då det känns som att allt bara blir värre och jag bit för bit omvandlas till ett levande lik. Men jag vet att det finns många som har svårare problem än jag och det tänker jag ofta på. Det är bara så svårt att acceptera att livet har försvunnit och ersatts av slit dag för dag som aldrig ger resultat och som börjar om på repeat nästa dag. Att aldrig vara fri från huvudets eviga stickande, brännande, bultande och tryckande som uppkommer flera gånger dagligen. Låt mig vara ifred tack och gör ditt jobb istället! Varför skulle just du få hydrocefalus och förfalla så att jag inte fungerar??

Dags att kämpa vidare! Får se när jag låter bloggen ta lite av min viktiga energi nästa gång.

Jag skriver. I huvudets takt …

Det är svårt att acceptera min nuvarande situation. Ska det vara så här nu? För alltid? Kommer jag aldrig att kunna sitta vid en dator mer än fem minuter i sträck utan att ögonen gör ont och sticker, utan att huvudvärk är på gång? Kommer jag alltid att behöva blunda mellan vartannat ord jag skriver på tangentbordet, titta bort från datorskärmen mer än tio gånger i minuten? Jag som förr kunde sitta vid datorn i timmar i sträck!

Jag är inte beroende av att sitta vid datorn, det är inte det som är problemet. Jag hade klarat mig utan en dator om det inte vore för att jag behöver den för att skriva. Jag vill inte sluta med en av de största anledningarna till att jag orkar och vill leva, jag vill alltid kunna skriva. När jag väl börjar på en bok så är det okej, då använder jag andra sätt än att skriva på datorn, den stora utmaningen är redigeringen av böckerna som kräver att jag använder en dator. Och det går långsamt, så fruktansvärt jävla långsamt för mig att redigera på datorn när ögonen och huvudet hela tiden säger nej. Och det gör ont. Inte bara i huvudet och ögonen utan inombords.

Jag vill kunna redigera i timmar i sträck, jag vill komma någon vart. Jag kommer aldrig någonsin att kunna acceptera att det ska vara så här för alltid, det tänker jag inte göra. Någon dag igen vill jag kunna använda en dator utan problem. Jag vill kunna ha en lampa lysande i ögonvrån utan att ögonen eller huvudet protesterar. Jag vill kunna ligga på sängen och ha taklampan tänd utan att behöva skyla den med handen som att den vore en jävla sol. Jag vill. Och jag ska. Någon gång … Annars vet jag inte hur jag ska stå ut.

Ni som läser mina böcker får ha tålamod, fler kommer. Jag håller på att läsa igenom tredje delen av Udda & Utsatt som är försenad mer än ett år då jag fick en korrekturläsning av den som jag tog åt mig av. Jag har redigerat och redigerat och nu håller jag som sagt på med genomläsningen. När det äntligen är klart så kan jag ägna mig åt min andra biografi och en barnbok som ska redigeras. Tids nog. Tyvärr är det ögonen och huvudet som bestämmer takten och jag accepterar det inte. Men jag måste ändå finna mig i det.

Det går bra för min novell!

”Oerhört professionellt! Jag som är språkpolis hittar inget att anmärka på! Spännande hela vägen fram mot upplösningen. Man får en känsla av bok utgiven av ett respektabelt förlag.”

”Personerna känns trovärdiga. Handlingen drivs av utmärkt dialog och språket känns helt rätt för dessa ungdomar. Grammatiskt oklanderligt och inga frekventa slarvfel. Personerna har ett fängslande inre tankeliv, reflekterande och känsligt. Storyn byggs väl dramaturgiskt. ”

”Inspirerande historia med otäck tvist. Bra ungdomshistoria med modernt språk”

Om detta ger mersmak så finns min novell att läsa här. Jag är med i en novelltävling med temat ”Valentin Crime”. Skicka en förfrågan om att läsa min novell så godkänner jag.

Från senaste Kretaresan:

Jag önskar mig en evig sömn – mitt nya liv är inte till belåtenhet

I lördags träffade jag några kompisar och blev bjuden på födelsedagsmiddag då jag fyllde 29 år i fredags. Dagen efter hade jag en vidrig huvudvärk hela dagen som inte gick över trots sömn och värktabletter. Är det så det ska vara, ska jag alltid straffas med huvudvärk när jag vill göra någon till lags och ses? Jag vill ha tillbaka livet före 2016. Då hade jag huvudvärk högst en gång i månaden och jag fick aldrig det av att ha gjort för mycket under en eller flera dagar eller efter att ha ansträngt mig för mycket fysiskt. Och vad har det tagit åt min kondition egentligen? Om jag går i en för hög trappa/trappor eller i backar blir jag så andfådd och slut att det känns som att jag skulle kunna lägga mig ner och dö eller somna på fläcken.

Och den psykiska orken vill jag knappt tänka på, men det är svårt att inte jämföra med hur det var för. Då hade jag praktik varje vardag klockan nio till halv ett, teater två vardagar i veckan plus att jag träffade min systerson ofta och tog hand om en massa djur som jag hade. Det räckte med en nap då och då efter praktiken för att orka. Nu för tiden är det jobbigt nog att bara gå upp för att borsta tänderna, att äta frukost eller att duscha. Mycket av orken försvinner också om jag måste handla, diska eller tvätta. Jag vill inte ha det så här och för det mesta hoppas jag på att få dö i sömnen. Det har blivit allt för jobbigt och stressigt att leva och jag njuter knappt alls av det längre. Att dö är ingen fara för min del, det hade varit en väldigt skön befrielse att få sova för alltid.