Ditt skräp kan plåga djur!

Tänk att folk kan välja att besudla ett så fint ställe som Kreta! När jag var på ett ställe där i maj hittade jag massor med plast längs med stengången som ledde ut till kyrkan. Jag plockade upp så mycket jag kunde och slängde det i närmsta papperskorg. Tyvärr kunde jag inte återvinna det eftersom Kreta verkar ha få återvinningsstationer. Det borde prioriteras med så mycket turister! Ni som slänger plast, tänk efter! Plasten kommer att finnas kvar i en evighet och är det plastpåsar så kan du bidra till bland annat en sköldpaddas plågsamma död eftersom de tror att påsarna är maneter. Naturen är ingen papperskorg!


Så här avspänt är det på Kreta:

Istället för busstidtabeller så sätter de upp en tavla med havsmotiv i busskuren så att det kan få köra med bussarna som de vill utan att behöva passa några tider. Det är både komiskt och frustrerande!

Nio år sedan den hemska dagen

I år är det nio år sedan jag tog studenten och upplevde en hemsk och ångestframkallad dag, en studentdag utan jämnåriga vänner att fira med. Jag åt ingen studentfrukost, gick inte på någon bal, ”sprang inte ut” och åkte inte på något flak. Jag blev skjutsad till skolan av min assistent, åt studentlunch med henne och min svensklärare från gymnasiet i ett tomt klassrum och släpade mig ut från entrén efter det att alla andra hade sprungit ut. Som tur är hade jag min familj och det var dem jag firade dagen med.

De enda riktiga vännerna jag hade var mina syskon och min tioåriga kusin. I år var det hon som tog studenten. Tyvärr kunde jag inte vara med på hennes studentdag, men vi firade henne efteråt och jag fick gå på hennes bal. Att gå på en studentbal var helt lugnt, det kändes inte alls jobbigt. Däremot kan jag fortfarande inte höra studenter skråla och hoppa runt på flak utan att känna ångest, för mig är det extremt negativa ljud. Ljud som andra förknippar med glädje. I och med att min kusin tog studenten blir jag automatiskt påmind om hur lite jag har ”lyckats”.

Det är hela nio år sedan jag tog studenten och jag har inte kommit någon vart i livet. Visserligen jobbade jag fyra år på världens bästa förskola, jag har gett ut fler böcker, och jag har varit med i fler teaterföreställningar och filmer. Jag har gjort mycket men jag är fortfarande lika barnslig på insidan som då och har i stort sett lika svårt för att bete mig normalt bland folk. Det känns som om det aldrig kommer att vända och jag kanske aldrig tillåts växa upp. Min kusin har växt ikapp mig trots åldersskillnaden och nu är det jag som är barnet. Det återstår att se ifall mina syskonbarn också kommer att växa om mig, haha!

Numera har jag kompisarna från teatergruppen men jag kommer aldrig glömma stödet jag fick från min familj och min kusin på min hemska studentdag. Grattis på studenten, Annie!

Skriver på tre böcker samtidigt

För tillfället skriver jag på tre olika böcker och skiftar ibland med bara några minuters mellanrum. Jag skriver på uppföljaren till min självbiografi, den tredje uppföljaren till serien Udda & Utsatt samt ett barnboksmanus som jag ska skicka in till en tävling. Jag har fått en jätterolig idé till ett manus som jag hoppas ska få några av barnen i juryn att nappa på.

Jag har även införskaffat nya bokaffischer men jag har ännu inte hunnit ta mig tid att hänga upp dem på anslagstavlor än. Det är inte det lättaste heller eftersom fler och fler städer verkar avskaffa sånt. Men Nässjö har kvar sina anslagstavlor och där ska jag hänga upp när jag är tillbaka.