Det blir min julshow i år!

I år är det min tur att ha huvudrollen i årets julshow som vi kör fem föreställningar av i december. Datumen är den första december, den tredje, den fjärde, den sjätte och den sjunde! Biljetterna släpps den femte maj och går att beställa på Kulturhuset Spiras hemsida där det även går att läsa mer om själva föreställningen.

Främlingen bad om en kyss, jag sa NEJ!

Jag är så förbannat trött på det här! Unga män som knappt kan prata svenska eller ens engelska som ofredar mig och beter sig ohyfsat. Det har hänt minst fem gånger och då alltid i stan eller på väg till eller från stationen. Idag hände det igen, på väg till teatern. Jag känner flera som har varit med om liknande händelser, varför tar det aldrig slut? 
Killen som gick ikapp mig idag en bit ifrån teatern ville veta vägen till något ställe, men jag fattade inte vilket ställe han menade. Så började killen prata om mig istället, fråga hur gammal jag var, vad jag hette, sa att jag passade bra i mina kläder. Varför går man fram till en främling och pratar så?

Och så kom äckelfrågan också, killen frågade om han kunde få en kyss. För helvete! Varför skulle jag ville ge en främmande kille som ofredar mig en kyss, hur tänker en person som beter sig så? Jag blir frustrerad, äcklad och ledsen! Jag ÄR inget jävla objekt som man kan gå fram till, glo på och be om att få kyssa. Jag spyr på att bli behandlad så här. För flera år sen var det en kille på tåget, också en osvensk främling som ville kyssas och för bara några månader sen blev jag förföljd av en person från affären som envisades med att hålla mina påsar. Han ville också ha en kyss såklart. De tidigare gångerna har jag, på grund av min feghet bara lyckats visa med mitt kroppsspråk att jag inte vill men idag sa jag ifrån för första gången, jag sa NEJ när killen bad om att få en kyss. Det får fan vara slut nu. Jag är inte rasist, men det borde finnas någon typ av obligatoriskt samtal för alla nyanlända där de får lära sig ett och annat om hur man beter sig och att det INTE är uppskattat av ensamma kvinnor att bli påhoppade på stan. När kommer det annars att sluta hända?

Alla främlingar som har gått på mig har varit pratsamma och flera av dem har sagt på stapplande svenska att de vill lära känna folk. Det är bra, inte mig emot. Men inte på DET sättet! Lära känna folk gör man genom att skaffa fritidsintressen och gå på kurser, man ofredar inte och skrämmer ensamma kvinnor genom att gå ikapp dem och börja prata om dem och deras kroppar.

Ny intervju med mig

Nu finns det en intervju med mig på hemsidan Mittfunktionshinder som kan läsas här. Lite längre fram kommer det även att publiceras en tävling där som man kan vinna mina böcker!

Bild: Skövde film och teater

Ett monster i min hals

Jag älskar möten på psyk! ? Det värsta inför varje gång är att jag inte vet hur mycket jag kommer klara av att prata förrän jag är där, det beror helt på hur jag blir bemött. 
Om man pratar nedlåtande i tillgjord röst som om jag vore ett barn är det oftast kört direkt, då låser jag mig helt och hållet och beter mig som den ”tysta och fega barnungen” som jag hatar att känna mig som. Går det aldrig över? Jag är nästan 30 och jag måste fortfarande ha med mig min mamma på mötena för att få något sagt. Det känns lika förnedrande varje gång och jag skulle vilja strypa fucking selektiv mutism. 
Ge mig min röst tillbaka, låt mig få behålla den på alla möten så att folk får se mitt sanna jag. Jag vill inte att de ska tro att jag är på det sättet som selektiv mutism framställer mig på, jag vill bara kunna fortsätta vara som jag är när jag umgås med folk jag känner. Skojfrisk och pratsam. Vad är det som händer i mig när jag låser mig och börjar mumla, VAD? Jag har ett monster inom mig som vägrar flytta ut.

PS: Det senaste mötet på psyk gick jättebra eftersom jag fick en läkare som behandlade mig som en vuxen för första gången någonsin. Vad kan vara dåligt med det? Jo, läkaren ska sluta. När man äntligen träffar en bra så blir det bara för en gång. Det är inte konstigt att jag har svårt att prata på psyk när jag jämt måste få en massa nya inhyrda läkare!

En deadline

Tredje delen i min bokserie Udda & Utsatt ska vara klar i maj. Alltså inte helt klar, men ett manus som är redo att redigeras. Det är alltid rörigt att skriva en bok, särskilt om det är en bokserie det handlar om eftersom man måste hålla mycket koll på karaktärerna och vad de har gjort och sagt i de olika böckerna.
Jag skriver aldrig scenerna i ordning utan väljer själv vilka jag ska skriva först beroende på humör, lätthet och vilka som verkar roligast. Ibland behövs det mycket research till scener och de skjuts oftast upp tills jag har läst på tillräckligt så att jag känner att jag kan skriva en trovärdig scen. Det är både bra och dåligt att inte skriva alla scenerna i ordning, en bra grej med att inte skriva dem i ordning är att man inte behöver bestämma direkt vad som ska hända efter en särskild scen utan man kan spåna på det medan man skriver på andra.

Det dumma med att inte skriva scenerna i ordning är att det blir rörigt, i alla fall för mig. På bilden nedan kan ni se alla scener som på något sätt ska pusslas in i manuset och då gäller det att tänka efter så att inget blir fel till exempel tidsmässigt. Jag kan till exempel inte lägga in en scen som utspelar sig på nyårsafton och efter det ha en scen där det är julafton. Det blir som ett stort pussel. Men det är alltid lika kul att se hur scenerna binds ihop och skapar ett manus!

PS: Missa inte att det är rea på de två första böckerna i Udda & Utsatt. Köp dem direkt via min blogg i det högra fältet.

Världens rastlösaste författare

Be mig att vänta i fem minuter utan att jag får göra någonting under tiden, det räcker för att göra mig rastlös. Jag vill inte ödsla en enda minut på att inte gör någonting, tid som försvinner och aldrig kommer tillbaka igen är viktig att använda! Var jag än är kan skrivboken åka fram, i väntan på bussen, på tåget, i bilen, hemma, i ett sightseeingtåg på Kreta när det väntar in andra passagerare. En gång använde jag min systersons keps som skrivbord när han satt i mitt knä.
Folk tycker att jag är konstig, undrar varför jag inte kan ta det lugnt och lära mig att vänta utan att göra någonting, lära mig att ha tråkigt. Men varför skulle jag vilja låta bli att göra någonting när jag ar chansen att hinna skriva flera meningar på min bok? Man åldras för varje sekund så det gäller att vara kreativ och ha roligt! Jag vill inte dö med halvskrivna böcker, då måste jag tvinga någon att bränna upp allt material när jag dör!

Är alla författare som jag? Kommer bokidéerna för alla de gånger man måste vänta på något och allt är tyst och tråkigt? Det måste finnas fler författare som jag! Varje gång jag är på semester och mamma vill ta det lugnt på någon bänk måste jag ta fram skrivboken. Det enda som kan konkurrera med min skrivbok är havet, särskilt när det är vågor. Då finns det något nytt att se hela tiden. Det är tur att jag inte bor vid havet för då hade jag varit där varje dag utan att kunna slita blicken ifrån det. Då hade det inte blivit många böcker skrivna kan jag lova!

Låg & mellanstadiet / högstadiet

Ser ni skillnaden?

På bild ett är jag glad och ovetande medan jag på bild två har skurit mig över hela armarna. Allt ändrades på mellanstadiet när en lärare berättade för mina kompisar att jag hade asperger syndrom. Jag kände mig konstig, fattade inte vad det innebar. En klasskompis som kallade mig för psykopat och i slutet av sexan började mina kompisar att undvika mig. Jag anade att det berodde på det som de hade fått veta, att jag hade asperger syndrom. 

De trodde säkert, precis som jag att det var ”en konstig sjukdom”, för vilken tolvåring förstår ett funktionshinder innebörd? 
Att förstå en sjukdom är lättare, det är något som smittar. En person som har en sjukdom ska man ”undvika så att man inte blir smittad”.
Jag mår dåligt av att se högerbilden, minns den vidriga känslan. Jag kände mig ful och äcklig, så vidrig att jag inte kunde le. Jag plutade oavbrutet med läpparna under skoldagarna, ville bara dö. Då gick jag i nian.

Allt började i sjuan, då jag tvingades börja i en helt ny klass eftersom ingen av mina kompisar från sexan hade valt mig. Ingen av dem ville gå med mig i sin nya klass. Det fick mig att börja undra, vad var det för fel på mig? Bara för att de hade fått veta att jag hade ett funktionshinder betyder inte det att jag hade blivit en annan person. Jag var samma som innan. 

I min nya klass pratade jag inte med någon och att jag hade fått en assistent gjorde allt värre. Jag skämdes och ville vara som de andra. Jag var så rädd, vad var det för fel på min hals? När jag försökte prata var det som om jag hade satt i halsen, jag fick inte fram ett ord. 

Alla undvek mig, det kändes som om hela skolan visste att jag var ”den konstiga”. Elever hånlog åt mig, pekade och viskade. Om jag bara hade vetat, då hade jag inte känt mig lika ensam och konstig. Men jag fick veta först när jag var 18. Då stod det i mina papper att jag hade selektiv mutism. Det var det som var ”felet på min hals”. Andra hade vetat hela tiden, men nämnde inget för mig. Det påverkade hela min högstadietid. Hjälp till att sprida kunskap om selektiv mutism och andra funktionshinder så att mitt helvete inte upprepas för andra personer!

En inspirerande frukost

Inget går upp mot att läsa Tidningen Skriva och därmed fylla tankarna med inspiration samtidigt som jag äter. Det gör att jag, efter frukosten är galen av iver över att få börja skriva och använda mig av tipsen jag har läst om i tidningen. I det nyaste numret av tidningen finns det tips om hur man skriver bra barnböcker och intervjuer med barnboksförfattare.
Jag har väntat på ett sånt här nummer för jag hade verkligen velat skriva fler barnböcker. Har påbörjat en hel del barnboksmanus men de flesta har jag aldrig slutfört så att de kan skickas till bokförlag. Det måste bli en ändring på det!