Det är svårt att acceptera min nuvarande situation. Ska det vara så här nu? För alltid? Kommer jag aldrig att kunna sitta vid en dator mer än fem minuter i sträck utan att ögonen gör ont och sticker, utan att huvudvärk är på gång? Kommer jag alltid att behöva blunda mellan vartannat ord jag skriver på tangentbordet, titta bort från datorskärmen mer än tio gånger i minuten? Jag som förr kunde sitta vid datorn i timmar i sträck!
Jag är inte beroende av att sitta vid datorn, det är inte det som är problemet. Jag hade klarat mig utan en dator om det inte vore för att jag behöver den för att skriva. Jag vill inte sluta med en av de största anledningarna till att jag orkar och vill leva, jag vill alltid kunna skriva. När jag väl börjar på en bok så är det okej, då använder jag andra sätt än att skriva på datorn, den stora utmaningen är redigeringen av böckerna som kräver att jag använder en dator. Och det går långsamt, så fruktansvärt jävla långsamt för mig att redigera på datorn när ögonen och huvudet hela tiden säger nej. Och det gör ont. Inte bara i huvudet och ögonen utan inombords.
Jag vill kunna redigera i timmar i sträck, jag vill komma någon vart. Jag kommer aldrig någonsin att kunna acceptera att det ska vara så här för alltid, det tänker jag inte göra. Någon dag igen vill jag kunna använda en dator utan problem. Jag vill kunna ha en lampa lysande i ögonvrån utan att ögonen eller huvudet protesterar. Jag vill kunna ligga på sängen och ha taklampan tänd utan att behöva skyla den med handen som att den vore en jävla sol. Jag vill. Och jag ska. Någon gång … Annars vet jag inte hur jag ska stå ut.
Ni som läser mina böcker får ha tålamod, fler kommer. Jag håller på att läsa igenom tredje delen av Udda & Utsatt som är försenad mer än ett år då jag fick en korrekturläsning av den som jag tog åt mig av. Jag har redigerat och redigerat och nu håller jag som sagt på med genomläsningen. När det äntligen är klart så kan jag ägna mig åt min andra biografi och en barnbok som ska redigeras. Tids nog. Tyvärr är det ögonen och huvudet som bestämmer takten och jag accepterar det inte. Men jag måste ändå finna mig i det.
