”Jag har fått nog av mitt funktionshinder.”

Gammal text som jag hittade på min bilddagbok från den åttonde mars 2009:
”Alltså allvarligt, jag har verkligen fått nog av mitt jävla funktionshinder.
Det gör bara så att jag sårar en massa underbara och oskyldiga personer, trots att jag egentligen inte vill det, ORKA! Och jag märker att det bara blir värre och värre, tillslut så kan jag väl inte göra någonting längre, varför finns det inget botemedel mot det här för?
Det finns ju fan botemedel mot ALLT annat, så det här är fan inte rättvist! De flesta av er som läser det här hade ju säkerligen turen att inte få något funktionshinder, så jag tycker att ni kan vara riktigt nöjda alltså, för ni skulle bara veta vad mitt idiotiska funktionshinder ställer till med för problem …

Någon som vill byta? Snälla, bara för en dag!
Jag får prova på hur det är att vara normal för en dag och du får prova på mitt helvete, ska vi säga så? Nehe, slipp då för helvete!
Antar att det inte är särskilt många av er som har orkat läsa all den här texten, men ni som har orkat göra det kan ju kommentera eller nåt  …”

Bilden är gammal även den.
// Polly

Mot MINA odds:

”Jag kommer aldrig att få en bok utgiven!”

Fel. Min bok ”Om ett missfoster” finns nu utgiven av MiVida förlag, och jag har just fått min andra, välförtjänta utbetalning för den. <3

”Jag kommer aldrig att få en kille.”

Fel. Jag har lyckats hitta en älskling som jag har spenderat underbar tid med i nästan två år. <3

Till er som någonsin tvivlar på era förhoppningar, ge INTE upp!
// Polly

Mot en MOBBARES odds.

”Du kommer inte kunna ta studenten!”

Fel! Det gjorde jag. Och på mitt alldeles egna sätt.

”Du är cp-skadad.”

Nej, det är jag inte. Jag har inga fysiska funktionshinder, enbart psykiska.

”Jag ska göra så att du tar livet av dig.”

Vilka lama försök du gör! Här är jag, levnadsglad som fan (förutom vissa dagar då), men det har inte med dina patetiska ”försök” att göra. 😉
// Polly

Minns ni Lunarstorm?

Eller ”lunar” som man också kunde säga. Nostalgi! Jag fick mina första självmordsuppmaningar på den sidan, och det var även där jag kallades för skabbig och det spreds rykten om mig. Trots det saknar jag sidan.
Varje användare hade en blogg, och jag la nästan ut inlägg varje dag där och skrev om hur dåligt jag mådde, hur mycket jag hatade mitt liv och om hur alla var dumma mot mig. En del av inläggen finns citerade i min självbiografi. I bloggen numrerade jag de saker jag trodde att jag inte skulle kunna klara av i livet på grund av mitt funktionshinder, och jag skrev även upp de saker som hindrade mig från att begå självmord.De saker som jag så gärna ville uppnå i livet.

För att peppa er som också går i liknande tankar (att det finns massor av saker ni inte tror ni kommer klara av på grund av ert funktionshinder, eller att någon annan säger åt er att ni inte kommer klara det), så ska jag lägga ut inlägg där jag listar de saker jag faktiskt har klarat. Mot alla odds. Och mot alla fucking mobbares odds.
Hoppas det intresserar är. Finns det någon av er läsare som hade ”lunar”?
// Polly

VARFÖR händer sånt här??

En otroligt söt, tolvårig flicka begick självmord på grund av nätmobbning. VARFÖR måste sånt här hända?? Hela femton elever mobbade Rebecca och skrev att hon var ful, frågade varför hon fortfarande levde och att hon skulle gå och ta livet av sig. Mamman bad skolan om hjälp, men inget hände. Jag blir galen! Hur är mobbare funtade som kan få för sig att skriva såna här saker till en annan, förstår de inte hur det känns?? Jag hoppas verkligen att de får sitt straff nu när det dessutom finns bevis, och enligt mig förtjänar de fängelsestraff livet ut. Eller möjligen vård. Jag blir så ledsen när det händer såna här saker.
Alldeles nyligen så såg jag en film som tog upp det här ämnet, och den heter Cyberbully, en väldigt gripande film. Varför visar de inte såna här filmer i skolan? GÖR DET NU! Något måste göras, ingen ska behöva lida så som denna tjej har gjort!!!
// Polly

Jag vill inte vara ”den där funktionshindrade” …

… jag vill vara den snälla och trevliga, den som haft stake nog att våga genomföra gymnasiet, och skaffa utbildning, för att sedan kunna vara vikarie. Jag vill kunna bli accepterad av alla på mitt jobb och slippa känna mig ”värdelös” varje gång jag kommer dit. Att sitta i personalrummet är det jobbigaste av allt. Där sitter de övriga och pratar om sina bilar, hus, barn, utlandsresor, löner och after-works med jobbarkompisarna. Själv känner jag att jag inte har det minsta att komma med. Jag är bara den lilla funktionshindrade flickan som får vara med, trots att jag inte är vikarie. Flickungen som får aktivitetsersättning, hon som egentligen inte hör till. Måste det verkligen vara så?
Det enda stället jag verkligen känner att jag smälter in på och är som de andra, det är på teatern. Jag trivs verkligen där, för där är alla precis som vill och kan vara.
// Polly

Att ha ångest …

… är som att sitta på en gungbräda. Rätt som det är tippar man över till den andra sidan, den jobbiga sidan. Och då gäller det att försöka göra läget stabilt igen, genom att ta sig tillbaka. Det är krångligt och vingligt, det är tvära kast med ens mående. Ena dagen är allt på topp, men nästa dag råkar man rulta över och då är allt kört. Men en tröst är att det alltid går att komma över på andra sidan igen. Det gäller bara att försöka 🙂
// Polly

Det känns tomt.

De intensiva dagarna med teatern + David. Allt är borta. David är inte hemma och nu är jag hemma i ett grått och tråkigt Nässjö, som det dessutom regnar i! Affärerna är stängda och allt känns som ett helvete. Tomheten efter Jönköping är så stor. Visserligen var jag på dagis igår, men så blev det helg … Teatern är snart över inför sommaren, det är så tråkigt! Nästa vecka efter dagis … vad ska jag göra då? David måste repa till en spelning och jag kan inte åka till honom ändå, eftersom grannen är en jävla galning och ingen kan ta hand om katterna. Längtar tills ikväll i alla fall.
// Polly