”Osynlig”

Sånt här ska inte behöva hända. Även om ens kompis byter umgänge så ska man inte behöva vara ensam! Tyvärr kan man ju inte tvinga folk att umgås med dem ifall de känner att man inte delar samma intressen och så, men de har ändå ingen rätt att behandla en illa!
Kamratstödjare borde uppmärksamma när någon går omkring ensam såhär. Ser du någon som går omkring ensam i skolan och ser ut att må dåligt av det? Berätta det för en lärare eller prata med eleven och visa ditt stöd! Är det du själv som går omkring ensam så se till att berätta för din familj och dina lärare hur du mår. Chatta med folk på nätet, där kan man lätt hitta vänner som har samma intresse som en själv, ge inte upp! Ni kan också skriva till mig, det går alltid skriva till mig <3
// Polly

”Du är ett missfoster!”

Jag: Ursäkta, vad sa du?
Ekande röst: Du är ett missfoster. Gillar du att skära dig?
Jag:  Förlåt, men jag hör fortfarande inte.
(Inget svar)
Jag:  Äh, det var nog inget särskilt. 😀

Visst tog jag åt mig lite av det som sas, men bilderna visar tydligt hur man ska hantera denna typen av problem. ”Walk away with a smile!” 😉
Och säg till någon också såklart så att mobbaren får sig en rejäl utskällning. Kanske av en hund? Haha!
// Polly

Är jag en hora för att jag ”bjuder” på mig själv?

Kommentarer jag fått från en gammal bild en gång i tiden:
Killen:
Du ser drogad ut på bilden.
Jag: Bara för att jag vågar bjuda på mig själv!
Killen: Så du är hora då?

Ja, vad säger ni? För det första så kan man inte vara en hora om man bjuder på sig själv, för en prostituerad tar ju betalt. Dessutom betyder innebörden  ”bjuda på sig själv” att man vågar vara sig själv i alla lägen, strunta i om det man gör kan uppfattas som pinsamt av någon annan. Man bryr sig inte helt enkelt. Och det kallar jag inte att vara en hora. Jag kallar det Polly Style! 😉
Mitt råd till er andra: BJUD PÅ ER SJÄLVA! Jag lovar, ni är inga horor för det. Ni är bara tuffa ^^
// Polly

Självmord kan gå fort.

Många mobbare går barnsligt ”ovetande” omkring utan självmord och skuld i tankarna. De tänker tydligen inte på att utfrysningen, slagen, orden, alla de falska ryktena och skitsnacket som de utsätter världens ensamma och utsatta själar för kan utlösa självmord. Självmord, självförakt och självskadebeteenden. Anorexia.
Men visste måste de veta. Djupt därinne borde de ju förstå att för mycket elakheter mot en person kan få han eller hon att ge upp, så varför fortsätter dem? För att det är det dem vill? Kanske, kanske inte.
Jag har däremot sett i många filmer och hört från verkligheten hur det kan ligga till. Under tiden som offret är lidande och blir mobbat så visas ingen som helst respekt, ingen nåd eller något dåligt samvete. Mobbarna fortsätter bara att besudla ens själv ända tills målet är uppnåt. Offret begår självmord. När det väl händer är det som om mobbarna byter personlighet. Då blir de plötsligt tysta, förstående och ”ångersamma”. ”Det var inte meningen, jag vet inte varför det blev så.”, ”De andra höll också på, det var inte bara jag.” Varför plötsligt ändra sig? Ska det verkligen behöva krävas självmord för att mobbarna äntligen byter tankegångar? Då är det ju fan redan försent.
Och många stöttar upp för dem.
”Det som hände var verkligen tragiskt, men de som gjorde det mådde inte så bra själva heller.” Och?? Åt helvete med att mobbarna mår dåligt, inga andra ska behöva lida för det och dessutom behöva för det. Det är sjukt. De som försvarar mobbarna med att de inte mådde bra borde ha agerat tidigare och sett till att de fick hjälp, för det är ingen ursäkt att komma med när ännu en ung person drastiskt har gått miste om sitt liv.

Sen förstår jag inte varför en person som mår dåligt försöker må bättre genom att trycka ner andra. Visst vet jag att de kan känna makt av det och få för sig att det är något, men varför är det så? Hur kan man må bättre bara för att någon annan mår dåligt? Det verkar helt rubbat, själv skulle jag bara må bättre av att idioter mådde dåligt, inte oskyldiga, snälla personer som bara försöker leva sitt liv utan att någon stör.
Jag har mått dåligt under en stor del av mitt liv och självmord har alltid legat nära till hands som en lockande tröst, men jag har aldrig varit taskig mot andra pågrund av min depression. Kanske hade det varit annorlunda om jag inte hade varit så utfryst och utsatt, men jag tror inte det. Jag är omtänksam och jag saknar inte empati, vilket en stor del av vår befolkning borde göra med tanke på att de mobbar.
Varför blir inte mobbaren vän med offret istället för att börja klanka ner på det? Då får man ju fler kompisar och alla kan stötta varandra och finna tröst. Tillsammans är starkt.

Jag fattar inte vad som pågår i hjärnan hos vissa personer, nämligen dem som slukas upp av jorden så fort deras offer har valt att avsluta sitt liv. Skäms de? Är de nöjda, är de rädda? Om de skäms, varför gör de de isåfall? De borde ha skämts hela tiden isåfall, under hela jävla tortyren som de har genomfört och inte först när personen de sabbat livet för inte finns mer. Jag fattar verkligen inte.
Jag fattar ingenting.
// Polly


När folk hånar dig …

… trakasserar dig eller på något sätt försöker göra livet surt för dig, så ”skuffa” undan idioternas skällsord så gott du kan. Visst kan det vara svårt och bilden nedan tolkar det ganska väl, men man måste försöka <3 När du vet själv att du är vacker och älskad, ta inte åt dig om någon kallar dig ful och hatad. De vill lyckas bryta ner en, men de får inte lyckas med det! En kille till exempel har sagt att han ska ”göra som alla andra och se till att jag tar livet av mig”. Men det kommer inte ske. Jag har mycket att leva för 😉
// Polly