När får jag gråta?

Så fort jag är ensam tillräckligt länge ska jag gråta. Jag måste gråta om jag inte ska gå sönder. Idag är det tre år sedan som jag blev tillsammans med David och han är inte längre min. Saknar min trygghet, mina rutiner och självklart sällskapet. Får jag gråta idag?


Fortfarande vaken …

… och inte ett dugg trött. Om jag vetat att jag kunde sova en månad i sträck utan att vakna hade jag gjort det. Jag har ingen aktivitet, inget meningsfullt att göra som jag kan vakna upp för. Det är även det som gör det svårare för mig att sova, tanken på att vakna upp till ännu en grå Nässjö-dag med snö utan David är hemsk. Vill bara resa iväg, helst till Cypern. En terapitripp utan minsta flashbacks från min och Davids underbara tid.

En tripp där jag är så fullt upptagen av att uppleva och se underbara saker att inte minsta tanke på David slinker förbi. Jag vill ha en aktivitet igen, men klarar inte av det med detta måendet. Mår så dåligt så det finns inte. Kan inte koncentrera mig på de arbetsuppgifter en aktivitet kräver i det här tillståndet, klarar inte av tanken på att jag hela tiden måste le och verka vanlig inför folk. Enda flykten bort från tankarna är att sova, men ofta hjälper inte ens detta. David kommer i drömmarna eftersom jag inte kan sluta tänka på honom om dagarna.

Jag vill till Cypern. Jag vill att varenda dag ska vara fullproppad med aktiviteter från morgon till kväll, inga aktiviteter där jag måste anstränga mig utan bara kan ha kul. Vill uppleva saker, bada i havet, leta efter snäckor som jag älskar och kan bli sittande med i timtal. Men helst av allt vill jag åka vattenskoter precis som i GTA. Strömma fram genom vattnet så fort att det guppar och havsvatten stänker upp i ansiktet. Strömma längre och längre bort mot horisonten. Jag orkar inte anstränga mig mer. Jag. Orkar. Inte.
// Polly

När får jag bli omhållen på detta speciella sätt igen …? 

Gråta bort sminket

Vi hade som sagt smink på teatern igår, och det var en av orsaken till att jag lyckades hålla tillbaka stormfloden av tårar. De kom istället på en och samma gång så fort jag kom innanför dörren där hemma. Eller förresten, redan när jag stod utanför dörren och inte fick fatt i nycklarna. Jag förstår inte möjligheten i att en och samma person kan få en att känna på så olika sätt? Mardröm och Paradisdröm.


Är jag ”äkta” skådespelare nu?

För några dagar sedan fick jag för första gången betalt för att göra det jag älskar, att skådespela. Det känns grymt kul även om jag inte har något emot att göra det gratis. Ska även få betalt för ”Bara lyssna”. Idag ska jag till Skövde och spela in en scen till filmen där.

Det gick sådär

Igår var jag tillbaka på teatern efter två veckor. Det var trevligt att träffa alla, men mitt goda humör höll inte i sig särskilt länge. Det är i princip omöjligt att gå till teatern utan att tänka på David. Han har fotat mig i de flesta miljöerna på Spira och utanför, och det är också utanför Spira som han för första gången frågade om jag ville följa med honom till Norge.
Jag vill hitta på saker för att slippa ligga hemma och deppa, men att vara i allmänheten och höra andras skratt och låtsas som att allt är bra är inte heller lätt.
Precis när jag blivit lämnad Googlade jag en massa på hur man kunde göra för att stå ut, hur man skulle överleva. Någon skrev att man ska tvinga sig själv till att umgås med folk ibland och att det kan vara bra. Det gjorde jag igår, och det ska jag göra imorgon, för då ska jag till teatern tidigare för ett kostymprov. Spännande att äntligen få veta vilken karaktär jag ska vara i julshowen!