Lilla My ÄR snäll och förstående.

by

Posted:

6 Comments

Halloweenfesten hos Susanna var trevlig, men som ni kanske kunde gissa klarade inte ”mitt sköra jag” av de påfrestningar som medföljer på fester med alkohol. Folk som pratar i mun på varandra blir snabbt till ett ohörbart sorl, och att jag inte kände någon annan än Susanna på festen gjorde att jag kände mig ännu mer utanför. Gamla minnen kom upp, vidriga minnen, men Susanna, utklädd till ingen annan än Lilla My, var så snäll och förstående, tänk om fler kunde vara så sjukt underbara?
Susanna lånade ut sin lägenhet till mig så att jag kunde få vara för mig själv tills den sena bussen till Jönköping gick, (sista tåget hade redan gått), och Susanna uppmanade mig att känna mig som hemma. Filmer, godis, dricka, filt. Allt fanns.

Själv kände jag mig mest i vägen, som en jävla barnunge bara för att jag inte pallade med att befinna mig på en fest utan att börja lipa. Jag kände mig som en glädjedödare.
Lyckligtvis hann jag med att fastna på bild innan tårarna anlände, vilket gör att jag, när jag får lust kan göra ett försök att pränta in den feta osanningen. Att jag i fredags var ”en helt vanlig person”, som klarade av att umgås och ha trevligt med personer på en fest utan minsta problem.
In
my
dreams …
// Polly

 

Nervositetens fyra stadier …

by

Posted:

2 Comments

… kan liknas med att tatuera sig eller åka Höjdskräcken på Liseberg.
Steg nummer ett: Du sitter hemma i lugn och ro och planerar din tilltänkta ”aktivitet” utan minsta tanke på att det kommer kännas jobbigt, utan du tänker ”Det blir nog bra, det är ju en senare fråga hur det kommer kännas sen”.
Steg nummer två: Det ”fruktansvärda” valet du har gjort kommer inom synhåll och bröstet gör så ont att du blir övertygad om att du ska få en hjärtattack. Nu kommer tankar som ”Varför utsätter jag mig för sånt här?” eller ”Jag får panik, jag klarar det inte! Jag måste försökte dra mig ur, men hur?”. Men du drar dig inte ur, utan tar plats och utsätter dig för ”faran”.

Steg nummere tre: ”Faran” pågår och ju längre tiden går förmildras din panik och du börjar känna adig bekväm med situationen. Samtidigt hoppas du innerligt på att det någon gång ska vara över och du börjar tänka på hur din situation kommer att se ut ett tag efteråt. Om du kommer leva överhuvudtaget och var du kommer befinna dig då.

Steg nummer fyra: Faran är över. Tankar som ”Jag ska aldrig mer göra om det här, hur kunde jag frivilligt försätta mig i en sån situation?” uppkommer, samtidigt som du känner en jublande stolthet över dig själv och känner dig bäst i världen. Och inte långt där efter börjar du åter fundera på att utsätta dig för samma fara.

Även om steg ett och fyra medverkar till att du åter vill uppleva steg två och tre, så tycker jag att det är bra stadier, då det faktiskt får en att genomföra det hela.
Det som du så gärna vill, men egentligen inte vågar. Så fortsätt att utsätta dig för risker, det kommer alltid något gott ur det tillslut.
// Polly

I MADE IT! Jag …

by

Posted:

2 Comments

… höll huvudet kallt igår på teatern, trots att jag kom av mig under repetitionen när jag skulle läsa min text. Istället för att skämmas försökte jag tänka mig in i vad jag hade tyckt om någon annan hade glömt sin text, och jag hade inte tyckt att det var något konstigt alls. Jag hade bara tyckt att deet var mänskligt, så försök att tänka så ni också!

Nedan ser ni en annan som håller huvudet kallt, men inte är det jag:

// Polly

Världens snyggaste kalender …

by

Posted:

2 Comments

… hittade hem till mig igår! Kände att jag ville kunna anteckna alla mina ”aktiviteter” med stil! Vad tycks?
// Polly

Mamma och jag blev ”utslängda” …

by

Posted:

Leave a Comment

… från Växjös bibliotek 😉 Vi hade äntligen hittat ett bra ställe att spendera de kvarvarande timmarna i Växjö på, ett mysigt bibliotek där vi kunde sitta och läsa böcker. Men skenet bedrar. Jag hade just hittat en bra bok som jag läste i, när brandlarmet började låta.
En man ropade ut i högtalarna: ”Viktigt meddelande, viktigt meddelande, brand har utbrutit. Lämna omedelbart byggnaden!”
Trots att varken jag eller mamma såg någon brand, eller kände lukten av rök var vi tvungna att dra oss mot utgången, och jag fick inte läsa vidare i boken! Nu undrar ni säkert varför jag tycker att det här var lite kul, och det är för att det kändes så komiskt, som ett skämt. Eftersom ingen brand syntes till, och alla såg så allvarliga ut när de gick utåt. Jag kunde knappt hålla mig för skratt … :O
Det kom hela två brandbilar till biblioteket, men de släckte ingen eld, så det kan inte ha varit någon fara överhuvudtaget. Mamma och jag skämtade om att bibliotikarierna inte ville ha kvar oss där inne, men inte vågade säga till, utan därför bestämde sig för att låtsas att det blev brand ^^
// Polly

Avslutning på dagis.

by

Posted:

6 Comments

Jag har inte varit på dagis sedan ett tag nu, och idag är det avslutning för mig där. Jag har ”jobbat” där i lite mer än tre år, och som ni kan tro har det förändrats lite där sedan dess. Jag känner att jag vill göra något nytt nu, och eftersom jag ändå ska fllytta till Jönköping måste jag ju sluta på dagis någon gång. Både personalen och barnen på dagis har gjort min tid där till några av de bästa åren i mitt liv. <3
Men nu är tiden inne att vagga vidare likt en långsam, men nyfiken anka!
// Polly

Dagens sötchock!

by

Posted:

3 Comments


Små gulliga ankungar som åker vattenrutschkana. Hur gulligt är inte det? 😀
// Polly

En triumf + en liten motgång.

by

Posted:

2 Comments

Igår var jag och hämtade ut några av Thims presenter på ett av Jönköpings ödelagda industriområden, och för att hämta paket var man tvungen att ringa på en klocka och invänta personalen. Först tänkte jag att det inte skulle gå. Tanken på att alla i lokalen skulle höra klockan ringa var för ”pinsam” då jag inte vill göra ljud ifrån mig, men det gick superbra!
Efter pakethämtningen gick jag kylan bort mot busshållplatsen, men vad närmar sig på andra sidan vägen, gående från en av industrierna, om inte en drös med killar? Tydligen hade de just slutat jobbet, och jag hann tänka både att jag skulle vända, och att det inte skulle gå i en och samma stund. Hur skulle jag kunna komma hem till David igen om jag missade bussen? Jag stannade till en bit ifrån busshållplatsen, utan att se efter vilken tid bussen kom, och fick sedan den briljanta idén att jag skulle dra upp huvan på jackan, för att killarna skulle slippa se mitt ansikte.

Sedan var det bara att vänta i Antarktis-kylan, med en otymplig kartong under ena armen och ”ovante-beklädda” händer. Det var en pina, jag led.
För varje sekund som gick hoppades jag på att få se min livräddare till buss, och i takt med att killarna började skräna allt högre ökade min frustration.
Det var när en av dem sa ”det är därför man inte ska våldta”, som det kändes som allra värst och jag väntade mig hela tiden att killarna skulle börja skrika åt mig. Som tur är hände det inte, och som ni säkert förstår kom bussen tillslut.
Ingen kille gjorde mig illa den dagen, men om de gav mig hånfulla blickar, det vet jag inte.
// Polly

Jag lämnade mina ”gottekissar” …

by

Posted:

2 Comments

… i en njutningsfullt tillvaro igår 🙂 Lägg märke till Tuss tunga på bild nummer ett. Och bildkvalitén står jag inte för, utan skyller på min mobilkamera.
// Polly

Gamla bloggheaders:

by

Posted:

Leave a Comment


Och den nuvarande, designad av David:

Vilken är eran favorit? 🙂
// Polly