Precis som i texten nedan kände jag mig igår när jag var tvungen att gå till tatueraren helt själv. David hade försovit sig och det enda som är bra med det är att jag fick lite ”träning”. Frågan är bara om den ger något resultat …
”Vid första mötet kan ungdomen te sig blyg, tystlåten och verka besvärad. Han eller hon kan ge sparsamt med ögonkontakt eller så är den annorlunda.
Känslor uttrycks sällan i ansiktet. Vissa döljer ansiktet bakom en huva eller en lugg. Några gör nervösa rörelser, t ex vrider på händerna eller snurrar på en ring på fingret. Har ungdomen med sig en förälder får ofta föräldern föra ungdomens talan. Ungdomen formulerar sällan egna frågor eller önskemål och tar sällan initiativ. Frågor besvaras kort, svävande: ”Ja, kanske,” ”Det är väl bra” och mycket ofta ”Jag vet inte.” Samtalet tryter, den professionella kan känna att han/hon själv får dra hela lasset. Det kan vara svårt att få fram vad ungdomen vill egentligen, då inga klara önskemål uttrycks och inga förslag verkar ”landa” riktigt. Man kan känna sig avvisad.”

Någon mer som känner igen sig i texten? Eller finns det någon som har träffat mig som känner att jag stämmer in på den?
// Polly











4 Comments