Pauline Wågström

Nu har det gått en vecka och en dag. Varför gör det så förbannat jävla ont att bli dumpad? Man fattar tycke för någon i hemlighet, börjar älska allt som har med personen att göra. Utstrålningen, skrattet, rösten, utseendet. Man går omkring och hoppas på att personen gillar en tillbaka, vågar inte ta mod till sig och säga vad man känner.

Sedan blir önskedrömmen sann. Personen som man så gärna vill dela sitt liv med, vill detsamma. Ett nytt, underbart liv börjar. Man har någon att dela allt med. Skratt, samtal, upplevelser, resor, livets bekymmer. Bara en sådan sak som att gå till affären eller stan är plötsligt en helmysig grej när man har någon att hålla i handen. Någon man vill visa upp för hela världen, som man är så stolt över och älskar så mycket att det gör ont.
Sedan kommer dagen man inte haft en tanke på skulle kunna komma. Personen vill inte längre. Hur kan en och samma person förändra ens mående från ”Ensam och olycklig”, till ”Lyckligast i världen” och sen helt plötsligt ”Ensam och olycklig” ännu en gång? Det finns inte. Med ens gör livet ont att leva, allt gör ont. Om man ser en matvara i affären som ens älskling brukade köpa blir man påmind, om man ser en person med liknande utseende på stan likaså. Det är i princip omöjligt att gömma undan allt som påminner om det underbara. Enda möjligheten är att man låser in sig i karantän och lägger sig under täcket i ett mörkt rum dagarna i ända.

Då slipper man alla intryck som påminner en, hånskrattar en rakt upp i ansiktet och gång på gång intalar en om att man inte duger längre, att man inte längre har lyckan att få vara älskad av personen man själv älskar. Man blir fast i tankar som inte slutar upprepa sig. ”Gjorde jag något fel?”, ”Hade jag kunnat göra något annorlunda?”, ”Duger inte mitt utseende längre?”, ”Har jag blivit för tråkig, uttjatad?”
Det är rent av omöjligt att få någon hejd på tankarna. Personer som ännu inte har någon aning ställer frågor, undrar var man har sin älskade pojkvän, vad han gör en dag som denna. Och man kan inte förmå sig att säga något, orden går inte få fram, vägrar att uttalas.

Man är fortfarande fast i en bubbla av hopp, man tänker att ”Kanske vill han göra mig lycklig igen.”. Man tänker att hoppet som får en att fortsätta andas försvinner om man säger att det är slut, över. Är livrädd över att andra ska tro att man själv inte älskar personen längre när det enda man vill är att visa hela världen hur mycket personen betyder. Två gånger på teatern har jag hållit tyst. Två av mina vänner har sagt saker som bekräftar att de fortfarande tror att jag är lyckligast i världen och jag har spelat med. Sanningen gör för ont och det är lätt att dras med och låtsas som ingenting. Universums största fråga är: ”Varför finns möjligheten att bli så där galet lycklig när allt ändå kan försvinna på mindre än en sekund och lämna en sönderkrossad med en hopplös tanke i skallen om att livet inte längre är värt att leva?”

VARFÖR??