Låg & mellanstadiet / högstadiet

Ser ni skillnaden?

På bild ett är jag glad och ovetande medan jag på bild två har skurit mig över hela armarna. Allt ändrades på mellanstadiet när en lärare berättade för mina kompisar att jag hade asperger syndrom. Jag kände mig konstig, fattade inte vad det innebar. En klasskompis som kallade mig för psykopat och i slutet av sexan började mina kompisar att undvika mig. Jag anade att det berodde på det som de hade fått veta, att jag hade asperger syndrom. 

De trodde säkert, precis som jag att det var ”en konstig sjukdom”, för vilken tolvåring förstår ett funktionshinder innebörd? 
Att förstå en sjukdom är lättare, det är något som smittar. En person som har en sjukdom ska man ”undvika så att man inte blir smittad”.
Jag mår dåligt av att se högerbilden, minns den vidriga känslan. Jag kände mig ful och äcklig, så vidrig att jag inte kunde le. Jag plutade oavbrutet med läpparna under skoldagarna, ville bara dö. Då gick jag i nian.

Allt började i sjuan, då jag tvingades börja i en helt ny klass eftersom ingen av mina kompisar från sexan hade valt mig. Ingen av dem ville gå med mig i sin nya klass. Det fick mig att börja undra, vad var det för fel på mig? Bara för att de hade fått veta att jag hade ett funktionshinder betyder inte det att jag hade blivit en annan person. Jag var samma som innan. 

I min nya klass pratade jag inte med någon och att jag hade fått en assistent gjorde allt värre. Jag skämdes och ville vara som de andra. Jag var så rädd, vad var det för fel på min hals? När jag försökte prata var det som om jag hade satt i halsen, jag fick inte fram ett ord. 

Alla undvek mig, det kändes som om hela skolan visste att jag var ”den konstiga”. Elever hånlog åt mig, pekade och viskade. Om jag bara hade vetat, då hade jag inte känt mig lika ensam och konstig. Men jag fick veta först när jag var 18. Då stod det i mina papper att jag hade selektiv mutism. Det var det som var ”felet på min hals”. Andra hade vetat hela tiden, men nämnde inget för mig. Det påverkade hela min högstadietid. Hjälp till att sprida kunskap om selektiv mutism och andra funktionshinder så att mitt helvete inte upprepas för andra personer!

2019 börjar bra!

Jag bara måste dela med mig av hur bra det går för ”Udda & Utsatt”. Bara för i år (januari och februari inräknat) så har jag hittills sålt mer böcker av ”Udda & Utsatt” än vad jag gjorde under hela 2018. Det är jättekul!
Ni kan ni även läsa två nya recensioner, en om den första boken i serien och en om bok nummer två.

Omslaget till bok nummer ett är också förnyat och matchar mycket bättre med bok nummer två än innan.

Vinn min bok!

Nu är jag äntligen tillbaka på bloggen, som tråkigt nog har varit onåbar ända sedan november eftersom den behövde uppdateras. Jag inviger bloggen igen med en tävling där man har chansen att vinna första delen i min bokserie ”Udda & Utsatt”!
Tävlar gör man på Instagram. Lycka till! 

TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD!

Bilden är tagen på julskyltningen i Nässjö där jag ställde ut mina böcker i december.

Älskade skrivböcker!

Det var alltid en sån trevlig känsla i skolan när bladen i ens skrivbok var slut och jag fick gå fram till skåpet och hämta en ny, fräsch bok att skriva med. Det hände såklart att en del skrivböcker slank med hem och användes till bokskrivande. Jag kunde inte låta bli! Alla skrivböckerna på bilderna är bara ett litet urval av de jag har. Hur ska det sluta?

Writing will find a way…

… även om den enda vägen är med systersonens keps som skrivbord! Jag föredrar att skriva i ensamhet, i en hängmatta eller säng till exempel men man måste ta tillvara på alla tillfällen som bjuds. Varenda ledig stund!

Vilken tur att jag är en sån som hatar att bara sitta stilla och glo, jag fattar inte de som säger att man måste lära sig att ha tråkigt ibland. Varför ska jag ha det när jag kan välja att inte ha det? För varje sekund som går närmar sig livet ett slut så det gäller att skriva på. Tycker du att jag är tjatig och gnällig om vi till exempel är på en resa och har satt oss för att vila? Ge mig en skrivbok och penna så kniper jag igen!

Fortsätter med research

Jag hittade några intressanta böcker på biblioteket igår så nu är jag igång med lite mer research. Det är alltid lika intressant, men jag saknar fortfarande någon bok som beskriver hur det påverkar barn att behöva växa upp i en dysfunktionell familj eller med en alkoholist.
Det är bara att fortsätta leta, men efter att ha börjat läsa Du är hos mig ändå så vet jag att jag åtminstone kommer ha nytta av en av böckerna jag lånade. Får se om de andra har någon bra information att komma med. För andra som ska göra research finns det många intressanta böcker på bland annat Adlibris
.

Min bok i bokhandeln

Nässjö bokhandel har köpt in min bok Udda & Utsatt, hoppas på att de köper in den andra också! Just nu tycker jag att boken står lite väl gömd i hyllan men bokhandlarna kanske tar sitt förnuft till fånga och bestämmer sig för att skylta lite mer med boken. Jag är ju ändå en lokal författare så min bok borde få synas ordentligt!

// Polly

Min skrivutveckling – samma text, tio år emellan

För snart tio år sedan skrev jag min första del av Udda & Utsatt och la ut på skrivarsajten Dikta.se. Jag hade börjat skriva på serien redan innan dess, sedan 2006 men då häftade jag ihop böckerna själv och gjorde bilder och omslag till. Jag bestämde mig för att vara lite mer seriös när jag la ut det på nätet och trots att jag skrev väldigt dåligt om man jämför med nu så fick jag många kommentarer och min serie blev väldigt uppskattad. Nedan kan ni se den första delen av Udda & Utsatt som jag la upp på sajten, samt ett utdrag från första kapitlet i Udda & Utsatt som nu finns att köpa i nätbokhandlarna.

Den 13:e augusti 2008:

”Aaron Jacobson vaknade med ett ryck, och skyndade att klä på sig.
Det var måndagsmorgon, och idag var det den första skoldagen efter sommarlovet. Aaron var nyinflyttad i stan, och han skulle börja i en ny skola, pg.a all mobbing han hade fått stå ut med i den förra. Aaron var 14-år, och hade ljusbruna ögon, och brun / blont – hår. Han var inte speciellt annorlunda direkt, förutom att han hade ADHD, och bodde i en trång 2 tillsammans med sin alkoholiserade pappa Lasse, och sin 17 – åriga storebror Jimmy, som han helst av allt skulle vilja slänga till psyket.

Hans familj hade inte speciellt mycket pengar heller för den delen, och det var främst det som hade orsakat all mobbingen på Aarons förra skola, det, och att 
Aaron hade ADHD. Aarons mamma Lillian hade stuckit för längesen, och lämnat kvar både Aaron och Jimmy hos deras alkoholiserade, och allmänt störda pappa.
konstanta alkoholdrickande, hade slutat med att hon stack.”

2016:

”Fort fram med rakhyveln, ångesten måste bort direkt! Ja, läsare, jag vet att du är där och att du bevakar varenda steg jag tar, men vet du vad? Jag bryr mig inte. Jag måste göra det här, det finns ingen annan utväg.

Två dödsbleka armar täcka av skärsår. Ångesten i mitt bröst är så hög att det känns som om jag ska drunkna i den. Luften får inte plats, jag är övertygad om att jag är på väg att kvävas. Jag försöker andas in så mycket jag kan men det tar stopp. Hela bröstet känns igentäppt som en ballong med för mycket luft. Det känns som om jag ska sprängas. Men bara nästan.

Bröstet är fyllt med ångest ända upp till ytan och precis som att en ballong inte kan spricka utan ett nålstick så kan mitt bröst inte det heller. Armarna måste snittas sönder mer om jag ska kunna få någon ro. Jag måste andas, men det är så svårt. Jag får panik! Hjälp mig, läsare, snälla hjälp mig bara …”

Som ni ser är det väldigt stor skillnad på text ett och text två. I text ett bygger jag inte upp någon som helst spänning, jag börjar med en ”klassisk mening” och berättar sedan direkt allt som finns att veta om karaktären. Läsaren får inte märka eller ta reda på något själv utan allt serveras på ett fat. Att jag har så få punkter i texten får det dessutom att verka ”andfått” och det finns inte så många pauser.

I text två börjar jag med en mening som ska fånga läsaren på direkten, jag skriver i nutid och ur jag-perspektiv för att det ska kännas mer närvarande och jag nämner ordet ”läsare” för att man ska känna sig delaktig i texten. I text nummer ett nämner jag ingenting om känslor. Jag bara vräker ur mig det som finns att säga, men i den andra texten använder jag en massa meningar till att beskriva hur Aaron känner inombords och jag gestaltar mer. Jag skriver inte ”Jag mår dåligt” utan får läsaren att förstå det genom karaktärens handlingar och tankar.

Ett exempel på hur jag inte gestaltade i mina texter från 2008 finner ni här:

”Det var geggig grönsakssoppa med mjukt bröd & ost till lunch, och Aaron tyckte att soppan smakade vidrigt. Det enda som var någonting att ha var brödet, men eftersom
Aaron var så hungrig efter sin enportionsrätt av flingor som han fått till frukost, så brydde han sig inte om hur maten smakade.”

Så vad hade jag kunnat skriva istället? Jo, följande:

”Jag tittade ner på den geggiga grönsakssoppan och rörde runt lite i den med skeden innan jag smakade på den. När jag kände konsistensen i munnen grimaserade jag, svalde fort och tog sedan ännu en sked soppa som jag slevade in i munnen. Portionen minskade fort och för att få väck smaken i munnen doppade jag emellanåt det mjuka brödet med ost på i soppan och tog en tugga av det. På mindre än fem minuter hade jag fått i mig all soppa, brödet och mitt glas med mjölk. Jag hungrade fortfarande efter mer.”

Gestaltning är verkligen superkul, men också väldigt krångligt ibland.

// Polly