Efter akutoperationen var det äntligen min tur att opereras. En dålig grej var att jag såg när de plockade fram instrumenten de skulle använda när de opererade. Såg inte vad det var som tur är eftersom jag låg ner, men ändå. Hade jag sett borren hade jag kanske stapplande försökt rymma därifrån!
Jag hade aldrig blivit sövd förut, men jag hann knappt reagera innan jag somnade. Hann bara säga ”Vad konstigt det känns” och desperat tänka ”Vilken ska bli min sista tanke innan jag dör ifall operationen skulle misslyckas?” En bild av älsklingen dök upp och sen hann jag inte tänka mer.
En grej jag hade tänkt på innan var att jag skulle försöka komma ihåg ifall det kändes som om det hade gått lång tid från att jag sövdes till att jag vaknade, men det minns jag inte. Jag antar att det kändes som att ha sovit. Minns inte ögonblicket då jag vaknade, men FAN vad ont i huvudet det gjorde! Huvudet var hårt inlindat i bandage och det kändes som en svullen kålrot eller något.
Det var störande ljud hela tiden på uppvaket och typ omöjligt att sova. Varje kvart togs blodtrycket automatiskt på alla patienter som låg där så det var ofta det trycktes åt runt min arm. Varje gång en läkare kom för att anteckna resultatet och stod vid min sängkant försökte jag desperat påkalla uppmärksamhet, men min röst höll inte. Jag ville ha smärtlindring, men eftersom det inte fanns någon slags larmknapp var det omöjligt att få läkarnas uppmärksamhet om man inte vinkade eller pratade jättehögt.
Klockan var på väggen precis vid min sängkant och tiden gick helvetiskt sakta. Somnade bara till i små omgångar under hela natten. Mamma fick titta in en snabbis trots att man egentligen inte får ta emot besök på uppvaket, men de gjorde väl ett undantag på grund av mina funktionshinder och svårigheter. Ibland på natten låg jag och snyftade och patienten som låg intill mig, som var i mycket sämre skick frågade om jag grät. Jag sa ja, men skämdes eftersom hon hade opererat bort en hjärntumör och själv hade jag inte cancer så jag borde inte ha rätt att gråta.
// Polly
Jag tappade tidsuppfattningen när jag sövdes 5 timmar för min första operation. Jag mindes när jag vaknade. Mindes även när jag skulle sövas men inte själva sövningsögonblicket. Det var som att somna. Man minns inte när man gör det. Hoppas att din återkommande huvudvärk försvinner. Jag har ju som sagt varit ”hjärntrött” en gång efter lumbalpunktion men efter 2-3 månader var jag helt återställd. Du är ju så ung så det finns nog gott hopp om att du blir helt återställd.