23:e september på sjukhuset
Jag fick veta, bara sådär att jag hade för mycket vätska i ett hålrum i hjärnan, hydrocefalus. Och att jag om fyra dagar skulle bli tvungen att åka ambulanstransport till sjukhuset i Linköping för att operera huvudet. Varken mamma och jag var beredde på det, ingen av oss trodde att det skulle vara något allvarligt och så får vi veta det utan minsta förvarning.
De på sjukhuset var väldigt dåliga på att informera vilken typ av operation det var jag skulle göra och det var väldigt frustrerande att inte få veta. Det enda jag visste var att en kirurg skulle borra och skära i mitt huvud precis som i en skräckfilm. Det var hemskt! Dessutom grät jag en kort stund som en idiot över att jag skulle missa bokmässan. Kort därefter skärpte jag mig och konstaterade att det var tur att jag åtminstone inte hade cancer.
// Polly
Posted: by Pauline Wågström
Category: Hydrocefalus, Livsöden, Min dagbok
Hur upplevde du själva operationen och uppvaknandet? Kommer kanske sen? Jag har ju själv opererats i bukhålan och var sövd i c:a 6 timmar pga komplikationer. Minns inget från operationen och tappade även tidsuppfattningen när jag vaknat. Efter ett tag fick jag otroligt jobbigt slem i ett par timmar. Sen hade jag svårt med syresättning av blodet, fastän jag upplevde att jag mådde bra. Efter ett ta blev jag mer eller mindre påtvingad 2 påsar blod fastän jag själv inte tyckte att det kändes som jag behövde det. En del hjärnoperationer görs ju när patienten är vaken. Verkar läskigt även om man inte har någon känsel i hjärnan måste det kännas fruktansvärt att vara vaken när dom sågar upp skallen. Jag kanske skrämde dig i onödan när jag hittade en bloggande tjej i din ålder som genomgått samma typ av ingrepp. Men hennes öppning i skallen var ju stor som en handflata och allt hår hade rakats bort (om jag inte minns fel).