Att vara stum
Jag kan inte prata. Ibland bestämmer sig min hals för att inte släppa fram några ord. Det kan ske när som helst, var som helst och med vem som helst. Trots att det en gång funkat bra är det inte säkert att jag har samma tur nästa gång.
Halsen styr mitt öde, kan bli tvärt blockerad, och göra så att jag harklar mig oavbrutet för att lätta på klumpen som jag inbillar mig börjar växa och täppa igen luftvägarna. Det är som att få en sil placerad i halsen och den tillåter enbart en lagom dos med luft att strila igenom. Lagom för att jag fortfarande ska vara vid liv och medvetande när den plågsamma processen börjar.
När meningarna som är så mycket större försöker tränga sig förbi silen. Allt jag vill säga stöter den bort, den motar det nedåt i mitt bröst där de är menade att stanna. De ska inte ut ur min mun, för jag har inget att säga till om.
Jag har selektiv mutism.”Vad är selektiv mutism?”, tänker många av er och det är en av anledningarna till att jag skriver detta. Hela Sverige borde veta, men det är främst de som är drabbade och deras anhöriga som har någon aning om vad det innebär och hur mycket lidande det skapar. Wikipedia beskriver selektiv mutism som en psykisk störning, ett tillstånd som beror på extrem ångest där den drabbade ofta misslyckas med att prata i sociala sammanhang.
Men hemma och med folk vi känner oss trygga med fungerar det och vi pratar obehindrat. Många jämför selektiv mutism med blyghet, vilket är fel. Blyghet beror på osäkerhet, det gör inte selektiv mutism. Vi väljer inte att vara tysta, det är vår ångest som tvingar oss till det. Inom oss bildar vi svar som vi vill få fram, vi vill få andra att förstå. Istället nickar vi, skakar på huvudet eller pekar som svar.
Det finns personer som jag aldrig har pratat med, som jag har hållit inne allt för och så finns det dem som jag pratar sparsamt med för att inte utsätta mig själv för så mycket lidande.
De jag pratar obehindrat med, har nog svårt att förstå. Hur kan skojfriska Polly bli en stum, stel pinne på mindre än ett ögonblick? Och de som jag inte har pratat med, tar dem det som en personlig förolämpning att min ångest inte låter mig göra mer än att formulera svaren på deras frågor i mitt inre?
Jag försätter mig ofta frivilligt för sociala sammanhang och jag har inte längre lika stora svårigheter att prata med folk. Ibland kan det vara svårare med vissa åldersgrupper. Jag spelar teater, tvingar mig själv att gå på nära-döden-upplevelser som provfilmningar och spelar in filmer.
Därför är det svårt att förstå att saker som andra inte ens ser som något hinder kan vara en undergång för mig. Att svara ”ja” eller ”nej” på frågor som borde vara enkla och att säga till när jag ska hem om jag är på besök hos någon.
Jag undrar ofta om jag någonsin kommer att känna mig likgiltig inför att göra sådana saker, för jag vet inte bättre än att det alltid har inneburit tortyr. Nu är jag är på god väg att få tillbaka min röst, men frågan är om jag någonsin ägt den till fullo.
// Polly
Posted: by Pauline Wågström
Tack för inlägget. Min son på 6 år har SM (& språkstörning) & folk som ska hjälpa beter sig som att dom aldrig stött på detta förr. JAG får istället vägleda dom… frustrerande när jag bara vill hjälpa min son att kommunicera med omvärlden. Han sa aldrig något på dagis, inte heller nu i skolan. Ingenting trots åratal med samma personer. Hemma pratar han dock jättemycket.
Det vore bra för många med selektiv mutism ifall böcker om det blev mer uppmärksammade.
// Polly
Mycket bra skrivet!! Jag kan lite om det, för en vän till mig har det.
Men jag var tvungen att dela artikeln för att andra ska läsa, lära sig och förstå.
Inga problem.
// Polly
Känner igen mig i det du skriver väldigt mycket. Jag hade selektiv mutism under hela min barndom och genom hela gymnasiet. Sedan efter att jag flyttade första gången hade jag kraft att öppna munnen inför främmande människor. Det var många jobbiga år framför mig, men på något sätt lyckades man brotta ner all ångest och ta sig igenom det på något vis. Mestadels ensam, så man känner sig ganska stark och envis efteråt 🙂
Jag är glad att du lyckats bra med livet, och antagligen är du också lika envis 🙂 Men om man ändå hade någon som kunde förstå en bättre när man hade det som jobbigast… det saknade jag. Nu ska man försöka fortsätta vara vuxen, fastän man konstigt nog vill fortsätta vara liten 🙂
Du är väldigt duktig! Ska spara denna bloggen så jag kan följa din resa 🙂
Tack! Kul att det har gått bra för dig också. 🙂
// Polly
Grymt inlägg, visste inte att det fanns selektiv mutism, utan har alltid förväxlat det med som du skrev blyghet. Det misstaget kommer jag inte göra igen.
Ha en fantastisk kväll
Vad bra! Detsamma.
// Polly
Tror du det skulle fungera med svenskt teckenspråk eller skulle ångesten även göra det svårt?
/Teckenspråksanvändare
Jag tror inte det skulle vara bra, det skulle nog göra det svårare för mig och kanske få mig att sluta prata helt.
// Polly
Jag är här inne för första gången, via ett tips på Facebook om sidan Selektiv Mutism, och har inte läst så mycket av din blogg än. Jag ser att det är ett tag sedan den här kommentaren skrevs men kanske någon läser ändå (och kan få tipset även om det inte funkar för just dig); vill bara berätta att en 18-årig tjej som jag möter via mitt jobb inom habiliteringen ibland inte kan prata alls (eller skriva), varken på skolan eller hemma. Det hänger ihop med hennes övriga mående (och diagnos men vill inte ge för mkt detaljer här) och när det dippar så funkar det inte att prata. Den här tjejen ville prova att använda sig av tecken (från teckenspråket) när det krisade så hon och en förälder har gått en grundkurs i tecken plus lärt sig de specifika tecken hon ansåg sig behöva utöver det. För dem har det gått bra och det känns tryggt för henne att veta att hon, när det låser sig, på något sätt kan förmedla sig till sina föräldrar (hon väljer att alltid vara hemma under de dåliga perioderna). För henne funkar det, men hon har inte SM som diagnos (ännu iaf). En del tecken har hon valt att ändra då de ibland var för ”stora”/för jobbiga att teckna.
Det var ju en bra idé, vilken tur att det funkar!
// Polly
Mycket bra skrivet och formulerat om ett dolt funktionshinder som många inte känner till. Jag hade det såhär under nästan hela grundskolan. Det blev värre av att jag blev mobbad. Själv visste jag inte vad det var utan såg det som en extrem form av social ångest. Efter många års envis kamp med några myrsteg i taget blev det mycket bättre.
Det var skönt att höra att det blev bättre! Jag visste inte heller vad selektiv mutism var, fick veta väldigt sent att jag har det.
// Polly
Bra skrivet. Jag känner till selektiv mutism, jag har själv en 9åring här hemma som har den diagnosen.
Tack!
// Polly
Pingback: Selektiv mutism | Mittfunktionshinder.se