Satans grymma uppfinning

Den 31:a augusti 2014:

    ’Jag tror tyvärr inte att vi kan vara ihop längre. Det funkar liksom inte.’ Mardrömstexten ifrån helvetet lyser skarpt och retsamt upp min mobilskärm, slår utan tvekan rekordet om världens mest fruktade SMS. En obehaglig ilning slår till i min kropp, kan jag verkligen ha sett rätt? Jag läser texten igen.
    ’… vi kan inte vara ihop längre’, ’det funkar liksom inte’, ’funkar inte’, ’funkar inte’, ’FUNKAR inte.’ Jag inser nu att jag är dömd till undergång, och jag var det redan när jag öppnade Sms:et. Sms:et där min framtid avgörs utan att jag har någon som helst chans att påverka beslutet. Luften blir kvav. Syrefattig.
En klump växer sig stor som en fotboll i min mage och jag är nära att stappla framåt och falla. Ögonen fylls med tårar medan min darrande hand sträcks fram till min syster. Hon läser Sms:et, chocken syns i hennes ögon.
    ”Va??!” Hon förstår ingenting, jag förstår ingenting. 

 Vadå ’det funkar inte’, vad är det som inte funkar?? Är det skratten vi delat som inte funkar? Pussarna, kramarna? Alla samtal, roligheter, resor och upplevelser? Det underbara livet vi delat som jag aldrig vill ska ta slut?
Jag har ju hittat den rätta! För första gången i mitt liv har en kille gett mig chansen och lärt känna mig på riktigt utan att ge upp. Fått mig att prata mer, våga mer, ta för mig, visa mitt rätta jag. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna bli så här jävla lycklig, att livet kunde vara så bra. Så många gånger som mitt hjärta har krossats och fått genomgå plågsamma rehabiliteringar. Var det inte här allt detta skulle få ett slut, var det inte nu jag skulle få äran att bli lycklig för alltid? Lycklig med min finaste älskling, den speciella, han i begränsad upplaga, den bästa på jorden att dela mitt liv med?
Han som jag väntat på och längtat efter. Inträffade inte alla grymma dumpningar och svek tidigare i mitt liv för att jag skulle kunna återhämta mig och träffa just honom, den rätta? Uppenbarligen inte.

 Hur ogärna jag än vill tro det hade jag fel. Och det gör så förbannat ont att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Känslan av att den man älskar, den som vet mest om en av alla i hela världen inte vill fortsätta leva livet tillsammans med en.
Vad är det för fel på mig, vad är det som gör att jag är mindre värd att älskas, att jag inte är lika älskad som förut. Vad är det som har hänt?
    ”Om du dumpar mig så måste jag ta livet av mig. Man kan ju inte leva utan en sån som dig.” Så många gånger som jag sagt de orden, bara för att påminna min älskade om hur mycket han betyder för mig, vilken positiv inverkan han har på mig, att han är min livlina och en av mina få anledningarna till att fortsätta leva. Jag hade aldrig i mitt liv kunnat föreställa mig att detta skulle hända. Ingen annan i världen förstår våra skämt, skratt och gester. Den långa tid vi delat vägrar släppa taget om mina tankar, varenda liten stund svischar förbi. Första gången vi sågs, första gången han kom hem till mig, träffade min familj, sov hos mig, sa att han tycker jag är vacker. Första kvällen han ställde frågan om jag tyckte om honom och sedan uttalade orden jag så länge velat höra.
Att han tycker om mig också.
Kärleken är satans grymma uppfinning, ett sadistiskt påhitt som kan såra så mycket att man i den ena stunden kan vara lyckligast i världen, för att plötsligt söka förtvivlat efter en anledning att fortsätta leva. Man tappar fattningen. Kroppen skakar, all gråt och alla tårar väller fram, gör det, om möjligt ännu svårare att andas. Det var ju inte så här mitt liv skulle bli. Jag ville ju dela det med honom, världens bästa älskling.
Jag vill inte fortsätta leva utan honom mot min vilja, hur kan en sådan hemsk uppgift tilldelas mig? Hans val kan inte påverkas av hur jag mår, det spelar ingen roll om jag ens förbereder mig för att lämna denna värld och sätta ett stopp för mardrömmen. Ett beslut är ett beslut. Varför slutar kroppen att fungera, varför fortsätter allt som om ingenting har hänt? Min värld har slagits i spillror, borde inte resten av världens befolkning också se det så? Satan har lyckats igen. Han har, utan minsta magi lyckats få mig så nära livhanken man kan komma. Grattis.