Allting påminner om dig …

Plånboken:

Bilderna på surfplattan:

– Ringen med våra namn som jag köpte.
– Alla filmer vi sett.
– Allt vi skrattat åt.
– Min hemsida som du gjorde.
– Stationen i Nässjö där jag mötte dig första gången du kom till mig.
– Min första lägenhet där du brukade sova.
– Min andra lägenhet där du brukade sova.
– Mammas lägenhet där du brukade vara.
– Din lägenhet.
– Österängen.
– Alla ställen vi fotat på.
– Alla bilder du tagit på mig.
– Jönköping.
– Teatern.
– Livet.
Du gjorde mig hel och gav mig större livslust, du är den enda utomstående i hela världen som tog sig tid att lära känna mig på riktigt. Hur är det tänkt att jag ska kunna leva vidare utan att få vara tillsammans med dig?? Redan när jag träffade dig på teatern 2010 blev jag intresserad av dig, din personlighet, din röst, hela du. Men jag vågade inte prata med dig. Vi blev inte tillsammans förrän du tog initiativet och jag kommer aldrig glömma det första sms:et som du skickade till mig julen 2011. ”God jul, lilla snigel.”
Det gör så förbannat ont. Nu måste jag plötsligt gå till teatern som singel. Det finns bara inte. Teatern har bytt lokaler till och från, men så länge vi har varit på Spira har jag varit tillsammans med dig. Jag har gått in i samma dörr, åkt i samma hiss och gått i samma trappor med den stolta vetskapen om att du är min kille, att jag är tillsammans med en så underbar person. Idag när jag ska gå in genom samma dörr, åka i samma hiss och gå i samma trappor så kommer jag vara ensam. Trasig, delad på hälften. Ingen kommer sitta bredvid mig när vi fikar och hålla om mig. Jag måste klara mig själv.

Hur är det möjligt?
// Polly