Snart är det över …

… vare sig jag vill det eller inte. Denna stora, orubbliga ångesten vägrar flytta på sig, och för att slippa den måste jag antingen ta livet av mig, skära mig eller tvinga mig själv att somna bort från den plågsamma verkligheten trots att jag inte är ett dugg trött. Denna metoden gör mig bara ännu slöare och den gör dessutom att jag vaknar vid fyra, fem varje dag utan en chans att somna om. Jag har lyckats hålla mig ifrån att skära mig i evigheter, och det enda som hindrar mig från att göra det är att jag inte har lika stor chans att vara med i film och teaterföreställningar om jag är täckt med nygjorda ärr.
Men nu behöver jag smärtan mer än någonsin. Den skarpa, stickande, svidande och brännande smärtan som omedelbart knuffar undan ångesten och lämnar ett oupphörligt bultande i mina armar.
Jag vill ha ett hem! Jag kan inte leva utan ett eget hem, mina egna rutiner, min trygghet och valet av inredning som får mig lugn och glad. Får mig att trivas
. Jag känner mig inte vuxen längre, jag känner mig som ett småbarn som är beroende av att sova antingen hos min mamma eller kille. Var kan jag andas ut och slå mig till ro fullt ut?
När jag sa upp min lägenhet i Nässjö hade jag absolut ingen aning om att världen var så här sjuk och tom på bostäder. Jag fick turen att hyra två olika lägenheter under ett antal år enbart för att min mamma har hyrt av den hyresvärden i evigheter och jag fick förtur. Det gjorde att jag inte fick någon riktigt glimt av hur det egentligen ligger till. Var finns rättvisan? Vissa flyttar till Stockholm och andra ställen, men har ändå rätt till att hålla kvar sina lägenheter här i Jönköping så de kan hyra ut dem möblerade i andrahand med egna krav och tjäna pengar. De struntar fullkomligt i hur många det finns som söker en egen, tom lägenhet att få inreda och bo till fullo i. De tänker bara på pengar.
Kronprinsessan får det också serverat genom ett stort jävla drömhus vid havet, trots att hon redan har ett ställe att bo på. De är bara tre personer dessutom, och behöver inte så mycket plats på långa vägar.  Men de får sitt drömhus med pool på två våningar, medan jag inte ens är värd en futtig etta med kokvrå eller chansen att dela livet med mina husdjur. Finns det någon här i världen som kan förklara rättvisan i detta? Det ska verkligen bli spännande att se hur detta problemet ska lösas i framtiden. Nu, när jättemånga unga skaffar barn som senare även de kommer vilja ha någonstans att bo. Och inte många av dem har turen att födas i en rik familj som bara kan köpa sig en bostadsrätt, de hamnar i mitt fack. Facket för dem det är kört för.
// Polly

Ett svar på ”Snart är det över …”

  1. Jag vet hur du känner dej. Försöka kämpa och strida med hjälp av andra är typ det man kan göra. Kan inte soc hjälpa dej?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.


CAPTCHA Image
Reload Image