I MADE IT! Jag …

… har srungit världens längsta och mest svåra maratonlopp, överlevt ett mordförsök, fått en hjärtattack och varit nära att falla flera hundra meter ner från en skyskrapa, på en och samma gång! Eller kanske inte … Den riktigt sanna sanningen är att jag, i mitt dåliga skick har gått till affären utan David. Ångesten + att jag är selektiv och sjukt folkrädd försvårade den egentligen riktigt lätta uppgiften.
Fortfarande slår pulsen så hårt att jag kan känna hur det bankar i bröstet på mig, och hur det var i affären ska vi inte tala om. Svetten rann, jag blev alldeles yr och när jag dessutom fick syn på någon jag kände blev paniken total.
I affärer försöker jag alltid undvika att gå nära folk som jobbar där, om de till exempel plockar upp varor. Då går jag extrarundor, väntar på att de ska försvinna så att jag, oupptäckt kan gå och hämta de saker jag vill ha. Det är ett riktigt dilemma.
Mina ”snattar-beteenden” borde snart ta död på mig så upptressad som jag är.

När jag såg personen jag kände hoppades jag för mitt liv att han inte skulle se mig, för att både försöka handla och samtidigt kommunicera med en person som jag inte känner ordentligt är mer än jag egentligen klarar av. Jag försökte i alla fall vara så trevlig som möjligt, men ställde inga frågor. Jag har svårt för det när jag inte känner en person så väl, det är inte lätt att veta vad man kan prata och skämta om.
Mitt, nästan största dilemma i affären var att personen jag känner såg vilka matvaror jag stod och kollade på och jag fasade för att få frågan ”Vad ska du köpa?”. För det visste jag inte ens själv.