I MADE IT! Jag …

… beslutade mig för att gå till ett matställe på Österängen och köpa min favoriträtt! David var inte med, så allting hängde på mig. Först gick jag förbi serveringen i långsam takt och sneglade in. Jag såg inga andra besökare, så jag fortsatte gå. Sedan stannade jag till och kollade ifall någon annan gick in. Det dröjde en stund, men sedan gick två kvinnor in på serveringen, och då skyndade jag mig efter utan att tänka.

Jag har så svårt för att gå till restauranger och liknande då det främst är män som jobbar där (åtminstone på de ställen jag besöker) och det känns så otroligt jobbigt och obekvämt för mig att vara helt ensam i en lokal om ingen kvinna finns i närheten. Men de två änglarna räddade min dag och gjorde så att jag slapp laga mat, vilket jag hatar!

När jag kom fram till kassan låtsades jag syna menyn en stund innan jag sa vad jag skulle ha och jag inbillade mig såklart att han i kassan verkade tro att jag var dum i huvudet när jag sa min beställning. Så brukar det vara ^^
Precis när jag närmade mig serveringen hamnade jag på steget: ”I can´t do it”, vad inbillade jag mig egentligen?? Men det dröjde inte länge innan jag började fundera och hamna på steget ”I want to do it”.
Jag började fundera på hur det skulle gå till och hamnade automatiskt på steget ”How do i do it?”, och det var då mina räddande änglar kom. Hade det varit killar som gått in på serveringen hade jag inte alls känt mig lika peppad att följa efter.
”I`ll try to do it”-steget kom ifatt mig och jag började gå efter de som just hade gått in.
”I can do it!”, blev känslan då och när jag öppnade dörren och gick in så … ”I will do it!”
Hela tiden tänkte jag på bloggen och att jag skulle skriva om detta efteråt ifall jag klarade det. Och det gjorde jag! ”YES, I DID IT!” 😉
// Polly