Dessa främlingar …

… gör mig så osäker. Senast igår var tiden inne igen, då var det en främling som började prata med mig. Han bodde tydligen nära David och hade sett oss förut, så han kände igen mig. Det var så pinsamt. Fan, jag trodde att det som hände förra gången skulle upprepas igen, att jag skulle få en puss på kinden av en okänd man! Usch … Men den här killen verkade trevlig och han gjorde inget. Jag gick medvetet in det motsatta håller som honom på tåget, och det var länge som jag satt alldeles spänd av rädslan för att han plötsligt skulle komma och sätta sig bredvid mig. Sådant är så jobbigt!
// Polly