Imorgon är det dags för mig att bli behandlad som en bebis igen, för då ska mamma och jag förnya mitt läkarintyg. Hatar den förnedrande processen. Varje gång är det en ny ”läkare”, oftast en ny och oerfaren som aldrig har träffat mig och inte verkar veta ett dugg och mötena brukar aldrig leda någon vart.
Det börjar alltid med att mamma och jag sitter i väntrummet och jag pratar som en galning precis som vanligt. Men så fort den jävla läkaren kommer och ropar upp mitt namn med sin tillgjorda röst så blir jag ställd och det låser sig. Jag blir som barnet jag blir behandlad som och följer med nerböjt huvud efter de andra in i rummet. Jag skäms.
Ännu värre är det när vi har satt oss och alla kollar på mig. Mamma får alltid berätta allt från början trots att det står i min journal och trots att hon har påpekat att vi borde få frågor i förväg så att jag kan säga till mamma vad hon ska svara så får vi inte det. Mamma får sitta och gissa vad jag tycker och jag får sitta där och skämmas för att jag beter mig som ett barn och knappt kan svara på läkarens frågor.
Men det går bara inte. Jag har aldrig upplevt att jag blir behandlad som en 24-åring som besitter samma intelligens som andra 24-åringar, jag får alltid känslan av att bli behandlad som en femåring bara för att jag inte pratar så mycket.
Läkarna sitter och ler med huvudet lite på sned med kollegieblocket i sina knän och frågar helt meningslösa saker med sina jag-pratar-med-ett-litet-barn-röster. ”Vad gör du på fritiden då, Pauline? Nämen skriver du böcker, så trevligt! Har du katter? Där ser man. Har du jobbat på dagis också, verkligen roligt!”
Jag längtar inte tills imorgon.
// Polly
1 Comment