Att ögonundersökningen inte visade minsta fel på mina ögon och att det inte heller verkar vara en biverkan från min medicin är frustrerande. Jag VET att något är fel, för jag märker det varje dag och varje sekund. Hoppas bara att neuropsykologen jag ska få träffa kan reda ut problemet. När jag får komma dit har jag ingen aning om, så det gäller bara att stå ut. Numera kan jag inte använda datorn alls utan att känna obehag trots att jag blundar nästan mellan varje klick och tittar bort från skärmen så ofta jag kan. När jag kan redigera böcker igen har jag ingen aning om, men jag försöker att ligga lågt.
Just nu strular huvudet och ögonen extra mycket så jag undviker datorn så mycket som möjligt. För att få uppdateringar om mitt mående tipsar jag om min instagram.
https://www.instagram.com/pauline_wagstrom/
Bild ett, cirka 2006:
Mobbad, ensam, isolerad och självmordsbenägen. Mina funktionshinder och min ensamhet gjorde att jag kunde bli stående i timmar i olika skolkorridorer då det var håltimmar och jag fick utstå mängder av hatiska blickar och spydiga leenden. Jag var död inombords och stod blickstilla som på bilden. Axlarna ihop med nackarna och blicken riktad i golvet.
Bild två, december 2019:
Rekonstruktion av en av alla plågsamma skolscener jag fick utstå på Norråsaskolan i Nässjö.
Fotograf, bild två: Lars Kroon.
Leave a Comment