Organiserade Aspergare alltså. De kommer att bjuda på glögg och pepparkakor, men det gillar jag inte. Får ta med mig något annat …
Pollys David duschar just nu så jag har snott hans dator! Visst är jag snäll 🙂 Imorgon blir det verkligen jobbigt, usch …
// Polly
I måndags kom snön, lika oväntat som vanligt och jag hade bara mina ”passande” joggingskor att ha på mig. I sista stund beslöt jag mig för att ta mina vinterstövlar som har varit trasiga, men som jag limmade ihop.
Påväg till stationen gjorde jag den fruktansvärda upptäckten, det gick knappt att gå i skorna då hasen på ena skon lossnade! Det var så störande och stackars jag fick gå omkring som om jag hade stukat foten eller något. Tur att jag hade pengar och kunde köpa skor när jag kom fram till Jönköping 🙂 Eller hur?
// Polly
Jag fick mitt första marsvin, Lisaskutt, när jag var tio år och har sen haft marsvin ända sen tills för några veckor sen. Det känns sjukt konstigt och ganska tråkigt nu när jag inte har några längre, men det är också skönt eftersom jag inte hade tid med dem längre. Saknar deras gulliga pip … <3
// Polly
… återhämta sig från vinterkräksjukan. Åtminstone för mig! Trots att jag är hungrig måste jag vänta ett tag med att äta och när jag väl äter måste jag göra det i små etapper så att jag inte mår illa. Usch för att behöva vänja magen vid mat varje morgon!
Blir problem med dagis med för ibland äter jag inte alls på morgonen och då blir jag hungrig där istället …
// Polly
Jag fick en ganska rolig kommentar på en av mina YouTube-videos idag. Det var en video där jag sa att jag är snygg och då hade en kommenterat: ”Du är inte snygg. Du är som alla andra, normal.”
Tycker inte ni att det var lite kul? ^^ Även om man är som alla andra så kan man ju vara snygg, eftersom alla är snygga. Eller hur? 😉
// Polly
Det känns mycket bättre nu när jag har köpt mer passande badkläder, men jag hatar ändå stressen som uppstår. Dessutom måste jag stå och föna mitt långa hår i evigheter efteråt och det är många som måste föna! Jag hatar att andra ska behöva vänta på mig …
// Polly
Ibland känner jag mig som ett skämt på dagis. Som att jag inte behövs och som att jag inte hör hemma där. Ingen kan komma och säg annat eftersom det inte är mitt ”riktiga” jobb och jag varken är vikare, anställd eller praktikant. Vad är jag egentligen? Ingenting? Typ så. Jag är bara en funktionshindrad 21åring utan utbildning som behöver en daglig aktivitet, men ska jag ha denna ”aktivitet” i all framtid?
Någon gång kommer ju avdelningen att försvinna och vart ska jag ta vägen då? Jag vågar inte utbilda mig då jag inte klarar av att beblanda mig med enbart okända människor och jag vågar inte byta sysselsättning av samma anledning. Hur kommer min framtid att se ut?? Jag är trött på att känna såhär.
Ibland kan jag inte låta bli att jämföra mig med andra i min ålder som har lyckats med så mycket. De har kunnat skaffa utbildning genom att slippa ett funktionshinder som sabbar skolgången + en massa hänsynslösa idioter som gör det ännu värre och de har lyckats bli vikarier och annat. De har även tagit en lyckad student.
Just nu plågar jag mig själv genom att tänka såhär, men ibland blir det så.
// Polly
Efter mer än två år på dagis, inklusive denna strålande dag så inser jag hur lätt det är att jobba med barn utan att ha gått barn & fritid på gymnasiet. Att ta hand om barn är ju något man kan automatisk, jag fattar inte varför man måste utbilda sig för det! Det är så barnsligt. Man behöver ju inte utbilda sig för att vara barnvakt eller för att ta hand om sina syskon, eller hur? 🙂
// Polly
Även barn med funktionshinder. (Synliga som osynliga) Skippa alla idiotiska utseendemässiga krav då alla faktiskt ser olika ut. Varför ska alla modeller se lika ut? De utstrålar ingenting om de står där, alla över 1,70 med sina utryckslösa ansikten. (Menar såklart inte att ALLA ser ut så.)
// Polly
// Polly
Leave a Comment