Är det någon mer än jag som tycker det är jobbigt att ha mycket folk omkring sig som sitter och pratar? Blir allt sorl som ett irriterande ”surrande” i huvudet på er och ger er panik? Ni är inte ensamma. Jag vet hur jobbigt det är. Det går inte koncentrera sig på vad en enskild person säger, eftersom flera pratar på samma gång och sådant kan göra mig galen. Och sedan rastlösheten.
Jag är sådan att jag inte ens kan se på en film utan att ”behöva” göra något samtidigt, jag måste få sätta mina händer i rörelse! Antingen genom att äta något eller ha min surfplatta, men på dagis funkar inte de taktikerna.
Det är svårt. Hela min kropp säger emot, jag vill inte sitta kvar, jag klarar det inte. Men jag sitter kvar och försöker tänka mig bort för att få tiden att gå.Jag tänker på vad jag ska skriva om i mina böcker när jag kommer hem och så vidare. Om jag är rastlös så kommer alltid skrivlusten fram och då är det en ren pina att inte kunna ge efter. Jag är som en Duracelkanin.
// Polly
… kommer snart att finnas tillgänglig som E-bok! Bra va?
// Polly
… har jag blivit med gerbiler. Söta va? Det är två små flickor på fyra månader … Vad tycker ni de ska heta? 🙂
// Polly
Jag hade gärna varit ute på ön nu igen. Det var så underbart! Särskilt när man jämför med Nässjö. Nu får vi nöja oss med en foto-tur i Nässjös vackra stad där det finns så mycket att se …
// Polly
// Polly
… för dem som verkligen inte klarar av att leva längre. Självklart tycker jag att personen ska vara minst arton år och myndig för att ta beslutet så att det inte är något förhastat, och att personen har ett hållbart skäl. Exempelvis en fysisk skada han eller hon bara inte orkar leva med, eller något annat som inte kommer att gå över. För allvarligt talat, vem har egentligen rätt att bestämma över liv och död, samt vilka som ska få lida och inte? Ingen alls tycker jag, det är helt upp till en själv!
// Polly
// Polly
Denna bedårande hund räddade alla sina valpar från en eldsvåda. Gulligt eller gulligt?^^
// Polly
Finns det fler än jag som kan relatera till texten? Jag känner verkligen så. Det är inte som förr, då jag varje morgon fick ångest pch självmordstankar för att jag måste gå iväg till skolan. Nu känns allt bra, och inför varje ny jobbdag känner jag mig både förväntansfull och glad. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna så, men det är som att vara i himmelriket. De underbara barnen ger mig så mycket och de kommer alltid med vettiga ord och tankar. Varje gång jag går därifrån känner jag mig så bra till mods och barnen får mig att tänka bort mina svårigheter, jag blir påmind om att vara tacksam för det jag har. Jag älskar mitt jobb.
// Polly
Denna aphona räddade en liten pojke som fallit ner i apornas inhägnad på ett Zoo och blivit medvetslös. De andra aporna försökte komma åt pojken, men honan skyddade honom och gick för att överlämna honom till personalen. Hur gulligt är inte det?? ^^
// Polly
Leave a Comment