… finns det någon som är en outsider och sticket ut från mängden 😉 kan ni se den?
// Polly
// Polly
… beslutade mig för att gå till ett matställe på Österängen och köpa min favoriträtt! David var inte med, så allting hängde på mig. Först gick jag förbi serveringen i långsam takt och sneglade in. Jag såg inga andra besökare, så jag fortsatte gå. Sedan stannade jag till och kollade ifall någon annan gick in. Det dröjde en stund, men sedan gick två kvinnor in på serveringen, och då skyndade jag mig efter utan att tänka.
Jag har så svårt för att gå till restauranger och liknande då det främst är män som jobbar där (åtminstone på de ställen jag besöker) och det känns så otroligt jobbigt och obekvämt för mig att vara helt ensam i en lokal om ingen kvinna finns i närheten. Men de två änglarna räddade min dag och gjorde så att jag slapp laga mat, vilket jag hatar!
När jag kom fram till kassan låtsades jag syna menyn en stund innan jag sa vad jag skulle ha och jag inbillade mig såklart att han i kassan verkade tro att jag var dum i huvudet när jag sa min beställning. Så brukar det vara ^^
Precis när jag närmade mig serveringen hamnade jag på steget: ”I can´t do it”, vad inbillade jag mig egentligen?? Men det dröjde inte länge innan jag började fundera och hamna på steget ”I want to do it”.
Jag började fundera på hur det skulle gå till och hamnade automatiskt på steget ”How do i do it?”, och det var då mina räddande änglar kom. Hade det varit killar som gått in på serveringen hade jag inte alls känt mig lika peppad att följa efter.
”I`ll try to do it”-steget kom ifatt mig och jag började gå efter de som just hade gått in.
”I can do it!”, blev känslan då och när jag öppnade dörren och gick in så … ”I will do it!”
Hela tiden tänkte jag på bloggen och att jag skulle skriva om detta efteråt ifall jag klarade det. Och det gjorde jag! ”YES, I DID IT!” 😉
// Polly
Varje gång jag hör den på radion så kommer känslorna fram. Samma låt spelades i radion under tiden jag blev utnyttjad, och det känns som ett hån mot mig varje gång jag hör den. Som om sångaren är skadeglad och sjunger ut sina vackra små toner för att jag åter ska bli påmind. Är det någon som känner likadant? Även när jag hör andra ”poppiga” låter som liknar den fruktade så får jag panik och vill slänga radion i väggen, jag orkar inte med det!
// Polly
// Polly
… att leta efter min mobil! Jag blir galen på det. Ofta blir mamma tvungen att ringa mig och då hittar jag den ofta på det mest uppenbara stället. Ibland har jag även hittat den i garderoben 😉 Brukar ni också slarva bort er mobil? Jag skulle vara i behov av att ha den i ett snöre runt halsen! Vad slösar ni mest tid på i ert liv?
// Polly
Är det någon mer än jag som tycker att Liseberg borde införa en typ av gräns för hur många besökare som får vistas i parken samtidigt? Varje gång är det samma sak, man får köa i en evighet bara för att få komma in i parken, man köper ett åkpass och köar sedan flera timmar under dagen enbart för att sedan bara hinna åka tre, fyra attraktioner innan det är dags att springa till tåget hem. Så var det förra gången jag var där med Thim för första gången och jag blev riktigt besviken. Vi hade betalat så mycket och bestämt så mycket som vi ville åka, men vi hann inte ens med hälften av det vi skulle.
Till och med att äta på Liseberg är nästan en ren omöjlighet. Vi hittade ett ställe där det fanns flera matställen under samma tak, men för att komma till den serveringen vi ville var vi tvungna att gå rakt igenom alla köer som blockerade oss på vägen. Vi hittade inga bestick, och absolut inga sittplatser, så vi satte oss tillslut på golvet och åt med händerna. Vi det laget var jag så utsvulten att jag kände mig svimfärdig.
När vi köade till Rabalder var det massa barn som skrek och klagade över att det tog sådan tid och där fick man stå och lugna systersonen i allt tumult. Varmt var det också och även vid lyckohjulen var det kö. Personerna framför mig släppte inte fram någon, utan satsade pengar gång på gång tills de vann något.
Så nu till mitt förslag, varför inför Liseberg inte en besöksgräns?
De kan exempelvis ha ett system som innebär att man får anmäla sig på hemsidan den dagen man har tänkt att besöka parken och därmed garantera sig om att besöket blir värt pengarna. De som inte anmäler sig får därmed chansa och gå dit ändå, och sedan kan Liseberg se till att ha en besöksräknare så de vet exakt hur många besökare de kan släppa in när de har släppt ut någon.
Det borde funka eftersom det nästan hela tiden går ut åtminstone en person. Med följande system skulle Liseberg undvika tumult om det började brinna i någon av deras folkfulla lokaler och besökarna som tog sig dit skulle få ut allt de ville av parken för att sedan åka hem nöjda och glada? Liseberg är ju trots allt ett ställe man ska ha kul på och inte bara behöva trängas, vänta och vara hungrig på. Eller hur?
// Polly
En sak som jag tycker är väldigt jobbig och störande är att jag inte vet hur jag ska reagera om jag går ute, och sen ser på långt håll att någon jag känner kommer gående en bit bort och snart ska passera mig. HUR gör ni?
– Möter ni personens blick direkt för att visa att ni har sett honom/henne och sedan tittar bort för att åter titta upp igen precis när personen går förbi?
– Behåller ni ögonkontakt ända tills personen gått förbi?
– Tittar ni upp och hälsar på avstånd för att sen ignorera personen?
Jag pendlar mellan det mesta. Paniken och ovissheten gör mig så förvirrad. Jag försöker möta personens blick och visa att jag har sett honom/henne, tittar sedan bort, tittar tillbaka igen, flackar med blicken. Exakt när ska man egentligen visa att man har sett personen och hälsa? Har någon ett facit på det så vore jag väldigt tacksam! :O
// Polly
… i Davids handfat :O
Men jag kanske ska tillägga att jag först hittade den i en hemsk klubba som David köpte i en affär i Göteborg. Visst ser den läbbig ut!
// Polly
Snygga va?
// Polly
Leave a Comment